Puss! | Muss.se | Manchester United Supporters Club Scandinavia

Embed from Getty Images
José Mourinho presenterade en elva som visade att det är Europa League som gäller som genväg till Champions League i höst.
Ändå fick vi detta, kanske den allra härligaste segern under hela året. Det var som Alex Ferguson all over; En uppställning som inte “kunde” vinna, mot ett motstånd som blev favorit och med fans som satt som uppgivna frågetecken innan avspark med startelvan i handen.
2-0 mot Chelsea var inte bara den skönaste trepoängaren vi inkasserat den här säsongen. Inte bara för att fajten om topp 4 lever utan för att det var med just dessa förutsättningar. Ungefär som att Mourinho bara tog hem trean med en enkel axelryckning och bara “äsch, vi satsar ju på Europa League, men okej, jag kan väl ta det här också, jag gör vad jag vill när jag kan”.
I love it.
Kanske den allra mest perfekt genomförda matchen sedan Alexander Chapman Fergusons dagar. Det var efterlängtat.

Formidabelt:

Ander Herrera! Den ettrige spanjoren körde man-mot-man mot och raderade i princip bort Eden Hazard från matchen helt och hållet. Att han dessutom bidrog med både ett mål och en assist måste göra det här till en av hans allra främsta insatser på Old Trafford. Att han dessutom “väntade” tills 2-0-ledning i 72:a minuten innan han tog sitt gula kort gjorde saken bara ännu varmare.
Marcus Rashford! Den unge britten var sensationellt bra och sysselsatte på egen hand Chelseas försvar när det behövdes. Hans ständiga löpningar, hans arbetsinsats och hans förmåga att gräva fram bollen – wow. Ensam mot fyra Chelseaspelare? Bara kör. Bollen på väg ut till inspark? Bara kör.
Uniteds presspel! Det höll inte bara i sig i en kvart som det haft en tendens att göra så många gånger. I kväll höll det i sig matchen igenom.
Effektiviteten! Två avslut på mål – två mål första 70 minuterna.
Det här var alltså Uniteds första vinst mot Chelsea efter att ha misslyckats i de senaste åtta ligamatcherna. Senaste hemmavinsten mot ryssarna var för nästan sex år sedan.
Att 1-0-målet föregicks av ett bedrövligt uppspel av De Gea och en klockren hands på Herrera är ingenting annat än ljuvligt.
Att Kanté, spelarnas spelare av alla spelare i hela spelarvärlden, stod och sov och lät Young studsa bollen till Herrera innan 2-0 var ingenting som skar i mitt röda hjärta.

Otippat:

Ashley Young som kapten! Vem såg den komma i det här läget av säsongen, mot Chelsea? Inte jag. Att han skulle bytas ut till stående ovationer? Lika galet och lika härligt det.
Darmian, Rojo och Bailly var näst intill felfria. Ingen av de här spelarna är kända för att vara just detta, men i kväll var det inget snack.
Chelsea hade NOLL avslut på mål, för första gången på tio år på Old Trafford. De hade i princip inga chanser heller överhuvudtaget.

Fascinerande:

Ashley Youngs oförmåga att komma förbi i en-mot-en-situationer. Han lyckas i princip
Diego Costa måste vara en av spelarna i toppligor i världen det är lättast att tycka illa om. Jösses, vilken figur. Han knuffas och armbågas till höger och vänster, men så fort någon rör honom är det som att ambulans måste tillkallas. Blää.
Paul Pogba dominerade på inget sätt, inte iögonfallande i alla fall, men hans delikata glidtackling på Diego Costa i omställningsläge för Chelsea i första halvlek var matchens allra finaste.

Avslut:

United hade 8 raka ligamatcher utan seger mot Chelsea, vilket var en fruktansvärd svit för att vara United. Nu är den slut. Så slut den bara kan bli. Och dessutom har vi öppnat ligan för Spurs, som är betydligt enklare att gilla än Chelsea.
Uniteds tidiga 1-0 förvånade inte bara mig, utan ett antal hundra miljoner fans världen över. Det är bannemej inte varje gång vi ser United göra tidiga ledningsmål, vare sig det är på Old Trafford eller på resande fot.
Anthony Martial var inte ens med i truppen. Återstår att se hur han reagerar på detta.
Med den här typen av taktik kan United rubba både Spurs och city på bortaplan. Frågan är nu om det var en one-off eller starten på en mäktig Unitedspurt sista månaden.