Det har gått tio dagar sedan vi tvingades konstatera att det blev en titellös säsong för Manchester United. Vissa ser andraplatsen i ligan som en tröst, jag gör det inte.
När jag ser tillbaka på säsongen slås jag av hur mycket upp och ner det var. Ofta i samma match. United hade en väldigt hög högstanivå men också en extremt låg lägstanivå, symboliserat av andra halvlek mot Manchester city och förlusterna mot de tre nykomlingarna.
Jag har här valt ut elva matcher som jag tycker på ett bra sätt sammanfattar säsongen.
1. United – Real 1-2: Desperat försvar, desperat anfall
Det kan tyckas märkligt att jag väljer ut Uefa Super Cup som en av elva matcher. Det är trots allt bara en glorifierad träningsmatch. Jag menar att det är en match som dels symboliserar José Mourinhos sätt att tänka fotboll och också varför det tänket nog inte är det bästa för det här laget.
Det är nog inte så värst många som protesterar om jag säger att Real Madrid är ett bättre fotbollslag än Manchester United. Jag tror också att vi kan vara överens om att Mourinhos grundtaktik mot bättre lag är att spela defensivt.
Mourinho startade, förstås, defensivt mot Real. Vi fick se en märklig fembackslinje med Jesse Lingard som vingback till vänster och Matteo Darmian som en av tre mittbackar (Bailly och Jones var avstängda, Rojo skadad).
Det gick inte. Real gjorde lite som de ville och sprang iväg till 2-0. United blev desperata. In med Marcus Rashford (ja, Rashford kom in vid 1-0), in med Marouane Fellaini. Tvingade att anfalla så anföll United. Romelu Lukaku gjorde mål och sista halvtimmen låg United på för en kvittering. Det hade inte varit orättvist om den hade kommit.
Dåligt när vi försvarade oss, bra när vi anföll.
2. United – West Ham 4-0: Den obligatoriska augustioptimismen
Det hör till att vi ska vara positiva i augusti. Förra säsongen inledde vi med fyra raka vinster, säsongen dessförinnan med fyra vinster och ett kryss. Till och med David Moyes började med ett par segrar.
Den här säsongen började vi extra bra (om vi bortser från den där matchen mot Real). Ligapremiären mot West Ham kom att bli en av säsongens bästa matcher. Romelu Lukaku nätade, två gånger faktiskt. I början på säsongen gjorde han alltid mål. Anthony Martial och Paul Pogba gjorde också mål medan Henrikh Mkhitaryan var vår mittfältsarmenier och bidrog med två assists.
United vann med 4-0 i premiären och om något så var siffrorna i underkant. Vi sköt sedan fyra mål på Swansea, Everton, Burton, CSKA och Palace också. Ja, vi gjorde typ alltid fyra mål. Vi följde upp Realmatchen med nio vinster och en oavgjord, med målskillnaden 32-4.
Sedan kom…
3. Liverpool – United 0-0: Fegheten
…Liverpool. José Mourinho tittade i tabellen och konstaterade att Liverpool hade gjort 13 mål. Här måste försvaras!
Han glömde titta i kolumnen för insläppta mål. Hösten 2017 kunde Liverpool inte försvara.
Vad Mourinho sa till sina spelare vet jag inte. Jag kan föreställa mig att spelarna hörde: Grabbar, grabbar, ni är alldeles för dåliga för att anfalla mot Liverpool.
Mourinho spelade på 0-0 och fick 0-0. Här vände säsongen.
Någon påpekar säkert att Liverpool har gjort slarvsylta av lag som har anfallit mot Liverpool. Jag ser två fel i det tänket. Dels var det Liverpool som vi mötte i oktober inte alls det Liverpool som nyligen spelade final i Champions League. Offensivt var de inte alls lika bra som nu och defensivt var de värdelösa. Dels är taktiken inte binär, det finns ganska många alternativ mellan att spela på 0-0 och vansinnesoffensiv. Se första halvtimmen i hemmamatchen mot Liverpool som praktexempel.
4. Huddersfield – United 2-1: Den låga lägstanivån
Några dagar efter Liverpool lirade United mot Benfica. De är det bästa laget i gruppen! förkunnade Mourinho på förhand, i en total verklighetsförvanskning. United fick inte anfalla men vann ändå, då Benficas målvakt gav bort ett mål.
Hör du något tillräckligt många gånger kan det hända att du börjar tro på det. Uniteds spelare fick från sin manager höra att de inte var bra nog. Mot Huddersfield gick de ut och bevisade att managern hade rätt.
United var usla och förlorade på bortaplan mot en nykomling. Historien skulle senare upprepa sig mot Newcastle och mot Brighton. Ja, det är väl också en trippel…? Lägg till förlusten mot West Brom och poängtapp mot lag som Stoke och Southampton så inses snabbt att United skänkte bort väldigt många poäng.
5. Arsenal – United 1-3: Always take De Gea with you
Manchester Uniteds bästa spelare säsongen 2017/18 är David de Gea. Vi är nu så pass bortskämda att vi knappt höjer på ögonbrynen när han räddar skott som genomsnittsmålvakten släpper förbi sig. Mot Arsenal visade De Gea upp sig från sin allra bästa sida.
United anföll också bra. Arsenal hade knappt blinkat när Antonio Valencia och Jesse Lingard hade spelat in bollen i nät.
Sedan var det Arsenal mot De Gea. Det slutade med att De Gea slog räddningsrekord i Premier League. Jag satt mest och gapskrattade när motståndarna lurades på mål efter mål.
Jag tror inte att United hade spelat i Champions League nästa säsong om vi hade haft en Thibaut Courtois eller en Hugo Lloris i mål. Så bra har David de Gea varit.
6. United – city 1-2: Uppgivenheten
Manchester city har varit Englands överlägset bästa lag den här säsongen. När vi i december skulle möta city på Old Trafford så skiljde det ändå bara åtta poäng. Vårt avstånd nedåt var samtidigt betryggande.
Vi hade en sista chans. Vinn mot city och ge dem något att grubbla på.
Park the bus, park the bus, Man United,
Park the bus, park the bus, I say,
Park the bus, park the bus, Man United,
Playing football the Mourinho way.
José Mourinho gick för oavgjort. Det blev förlust. Vi försökte inte ens. Vi gav upp ligan där och då.
7. United – Stoke 3-0: En vandring till tre poäng
Då och då började United faktiskt med gasen i botten. Hemmamatchen mot Stoke var en sådan match. Antonio Valencia gav United ledningen med en vänsterkanon. Valencia med vänstern?
Ja, vi skulle förstås inte ha varit förvånade. Inför säsongen hade han ju kommit på genidraget att träna upp sin svaga fot. Att det tog honom 32 år att komma på det får vi väl helt enkelt ha överseende med. Det är ju inte direkt så att han livnär sig på att spela fotboll.
”Det finns alltid något att förbättra,” sa Valencia i augusti 2017. ”Den här säsongen ska jag försöka bli bättre med min vänsterfot.”
Några plumpar blev det men Uniteds hemmaspel var tvivelsutan bättre säsongen 2017/18 än säsongen 2016/17. Ja jösses, då var oavgjort faktiskt det vanligaste resultatet i ligamatcher på Old Trafford. Tabellraden 21-2-3 (alla turneringar) är ändå rätt fin läsning, om än det givetvis kan bli bättre.
Paul Pogba la upp för Valencia. Sedan la han upp för Anthony Martial. I andra halvlek var det Martial som la upp för Romelu Lukaku.
Pogba var i toppform, Martial var kanske i sitt livs bästa form. Sedan kom Alexis Sánchez och något, som inte var positivt, hände med fransmännen.
8. United – Liverpool 2-1: Mourinhoboll
För mig är det självklart att utnämna hemmamatchen mot Liverpool till säsongens bästa match. Jag gissar att Mourinho håller med.
Marcus Rashford sprang in ett par tidiga mål. Sedan stängde United matchen. Liverpool var så uddlösa att Eric Bailly bjöd på ett självmål för att skapa lite nerv. Det sägs att David de Gea lånade en telefon av en åskådare, så att han skulle ha något att roa sig med.
Om det är en sak som José Mourinho fortfarande är bäst på så är det att försvara en ledning.
9. United – Sevilla 1-2: Football heritage
Efter segrar mot Chelsea, Palace och Liverpool var Champions League-platsen i praktiken säkrad. Återstod bara att faktiskt göra något i Champions League också.
United fick en enkel åttondelsfinallottning, mot ett Sevilla som inte ens kunde stava till försvarsspel. Spartak Moskva gjorde fem mål på Sevilla, liksom Real Madrid, Real Betis, Eibar, Atlético Madrid och Barcelona. Valencia och Celta Vigo gjorde fyra.
José Mourinho konstaterade att det var bäst att satsa defensivt. Det fungerade i 163 minuter. Sedan gjorde Sevilla mål och raskt ett till.
Sista tio anföll United och skapade chans på chans på chans. Det var för lite, för sent.
Det gjorde inte så mycket, tyckte Mourinho. United hade ju inte den football heritage som krävs för att vinna Champions League. Ett par månader senare startade James Milner, Jordan Henderson, Dejan Lovren och Loris Karius i en Champions League-final. Det är football heritage.
10. city – United 2-3: A game of two halves
I april åkte så United till city för att spela säsongens sista Manchesterderby. Det handlade om att skjuta upp citys fest. För det var ju så att city skulle säkra ligatiteln om de vann.
Efter 45 minuter trodde alla… nej, alla visste att city skulle säkra ligatiteln. Hemmalaget var överlägsna och ledde med 2-0. David de Gea höll nere siffrorna. Det såg ut att kunna bli riktigt pinsamt.
Men United kom ut som ett nytt lag till andra halvlek. Då och då händer det att United trycker gasen i botten. Resultatet är som regel positivt. När United vill och får anfalla är United jävligt bra.
I andra halvlek mot city var det definitivt så. Paul Pogba gjorde ett par snabba mål och så var det kvitterat. Chris Smalling, som hade bjudit city på 1-0, tryckte in segermålet. Som en adderad bonus levde Ashley Young med en egen regelbok.
Synd bara att det inte gällde mer.
11. United – Chelsea 0-1: Långa bollar på Bengt
José Mourinho gillar att spela defensivt i de stora matcherna. I FA-cupfinalen kontrade Antonio Conte med att spela ännu defensivare. Eden Hazard undslapp punktmarkeringen en gång och tog sig in i straffområdet. Vinkeln var ändå rätt dålig och vi väntade på att David de Gea skulle rädda. Phil Jones väntade inte, han sparkade istället på Hazard. Straff och mål.
Sedan praktiserade Conte en bussparkering som skulle få Sean Dyche att le.
United huffade och puffade men tog inte vara på chansen som dök upp.
Mourinho var ändå rätt nöjd och ångrade ingenting. ”Jag visste att det skulle bli svårt utan en targetspelare.” För som vi alla vet är långa bollar på Bengt den enda existerande taktiken när en parkerad buss ska flyttas.