Mike Phelan’s Shorts ägnar den här veckan lite extra fokus pÃ¥ matchen mot Arsenal i söndags där det fanns en prestation som inte riktigt stod i paritet med resultatet. Väl i matchen stod Victor Lindelöf för en av säsongens svagare insatser, men det finns trots det all anledning att hylla Sveriges bäste fotbollsspelare. Vi kikar även pÃ¥ eventuella motstÃ¥ndare i Champions League.
Prestation utan resultat
Så kom den till slut, första förlusten i ligaspelet sedan Ole Gunnar Solskjaer tog över Manchester United. Det är såklart lätt att säga i efterhand att den var väntad, eller åtminstone låg och lurade i vassen. Kanske var det priset vi fick betala för bedriften i Paris, men isåfall var det ju värt det. Vad förlusten på Emirates egentligen hade för bakomliggande faktorer är svårt att svara på, det är svårt att tro att spelarna var fysiskt slutkörda efter PSG. Vi fick ju dessutom tillbaka några spelare från skadelistan, Nemanja Matic och Anthony Martial, till exempel. Lägg också till Paul Pogba som inte heller spelade Champions League, på grund av avstängning. Men att trippen till Paris tog på den mentala kraften, det ska nog inte underskattas.
Vad var då grejen med förlusten mot Arsenal? Jag skulle säga små marginaler, som fotboll ofta handlar om. Ribba och stolpe ut, bokstavligen. Hade Romelu Lukaku inte fått för mycket fot över bollen när han prickade ribban hade vi haft 1-0 till United och därmed andra förutsättningar. Fred sköt senare stolpe ut. Små marginaler.
Men istället för att se det negativa, det vill säga resultatet, så bör vi snarare ta en titt på prestationen. Den hade många sidor, och i många avseenden kan man argumentera för att den var svag, mycket tack vare att bollen inte ville in. Men att den inte ville in indikerar ju å andra sidan att vi faktiskt skapade tillräckligt för att få med ett bra resultat. Det fanns idéer och intentioner i spelet som antydde något mer, en utveckling.
Kanske minns ni situationen där Granit Xhaka grinade illa efter att ha kolliderat med Marcus Rashford i Arsenals straffområde? Sekvensen som leder fram till den utgången är ren njutning för fotbollsögat, en pass hit, en klack dit, diagonal crossboll från Pogba med vänstern, briljant nedtagning av Lukaku (kors i taket), överlapp av Dalot och inspel. Allt gick som på ett snöre och man hängde nästan inte med själv. Givetvis är spelarna såpass individuellt skickliga att de klarar utföra en sådan sekvens utan någon instruktionsbok, men det märktes att de verkligen bara släppte loss och lät kreativiteten flöda, något vi sannolikt kommer få ser mer av framöver.
Victor Lindelöf
Det är dags att avhandla vår svenske mittbacksgeneral, för det kan vi nästan kalla honom nu. Det ska sägas att insatsen mot Arsenal var möjligen en av hans sämre den här säsongen, men det överskuggar inte det faktum att han under stora delar varit alldeles strålande i mittförsvaret. Det var lite upp och ner under Mourinho, han blandade och gav, i Champions League-matcherna var han stabil samtidigt som det i ligamatcherna kunde svänga mer. Ute i Europa, mot de allra bästa, har han ställts inför uppgifter där det mer har handlat om att läsa spelet, ligga i rätt position och distribuera boll, något som passat hans mer moderna spelstil. Men sedan Ole Gunnar Solskjaer tog över har svensken verkligen vuxit. Nu behärskar han alla sorters matcher, även de mot de allra tuffaste och jobbigaste anfallarna i ligan, jag tänker på typer som Ashley Barnes, Salomón Rondón och Troy Deeney. Han stoppar dem i fickan vecka ut och vecka in nu.
Mycket av detta stavas självförtroende. Utan att vi känner Victor personligen så kan man ändå konstatera att det är en spelare som behöver självförtroende. Han har alla verktyg i sin låda för att bli en riktig världsback, men det är där vägledning, tro och just självförtroendet kommer in. Vi behöver vårda honom, låta göra det han gör bäst och tro på honom, vilket är precis vad Solskjaer har gjort. Och det märks så tydligt på planen hur han får utlopp för detta. Bara det hur han agerar med sitt kroppsspråk och gester mot sina lagkamrater tyder på en enorm säkerhet. Det fanns en sekvens i segermatchen mot Crystal Palace för ett par veckor sedan där Fred sjunker ner från sin mittfältsposition för att hämta boll ett flertal gånger, till slut markerar Lindelöf, nästan irriterat, med kroppsspråket att brassen ska trycka fram istället. Där visar han också att han känner till sina förmågor att sköta uppspelen, han behöver inte någon som gör det åt honom. Sådana detaljer kan verka små, men som i själva verket betyder så oerhört mycket.
Skickligheten han besitter och fotbollen som finns i honom kan ingen ifrågasätta, det viktiga är att låta Victor fortsätta spela sitt spel och hålla självförtroendet uppe, och sedan glömma och gå vidare från Arsenalmatchen, den var bara en parentes.
Europaäventyret
Senast Manchester United spelade kvartsfinal i Champions League var fem år sedan, sjukt men sant. Då stod Bayern München som motståndarlag och tränaren i United hette då David Moyes. Those were the days.
Nåväl, det var då. På fredag kommer vi få reda på vilka Ole och gänget ställs mot i nästa utslagsrunda. Nedan presenteras några tankar om vad som kan tänkas vara passande motstånd för Uniteds del.
Men vi börjar med att konstatera att Juventus igÃ¥r kväll stod för en otrolig vändning i mötet med Atlético Madrid, 0-2 underläge frÃ¥n första matchen vändes hemma i Turin till totalt 3-2, gissa tack vare vem… Samtidigt asfalterade den blÃ¥a grannen Schalke 04 med hela 7-0. Notera att när detta publiceras har Barcelona-Lyon och Bayern München-Liverpool ännu inte avgjorts.
Kvarvarande lag i slutspelet är därmed för närvarande: Manchester United, Manchester City, Liverpool, Tottenham, Juventus, Ajax, Barcelona, Lyon, Bayern München och Porto.
Sannolikheten att ett engelskt möte kan bli aktuellt är tämligen stor, särskilt om Liverpool skulle ta sig vidare. Så, vilket motstånd skulle vara att föredra, och vilken faktor väger tyngst? Trupp på pappret? Nuvarande form? Track record?
Vi börjar med Ajax. Jättesvåra att få grepp om. Det finns otrolig kvalité och potential i laget med, vad vi får anta, sprudlande självförtroende efter segern och avancemanget mot Real Madrid i förra veckan. Lägg till att de spelar i en liga som bara är något snäpp vassare än Allsvenskan. Svårbedömt, minst sagt.
Likaså Porto (Lyon skulle också kunna lyftas här, men jag förutsätter att de inte tar sig förbi Barcelona), eventuellt det bästa tänkbara om man ser till det berömda pappret. Men man slår trots allt ut Roma, och ponera att en avgörande match i ett dubbelmöte med portugiserna skulle ske på bortaplan, nej, det lockar inte precis. Men det är ändå en lottning jag skulle ta på förhand, givet vilka andra lag som rullar runt i skålen.
Som nämnt ovan, ett engelskt möte då? Tja, det känns, åtminstone på förhand, lättare att spekulera i, av förklarliga skäl. Av City, Tottenham eller Liverpool (förutsatt avancemang) känns Spurs rimligt, detta på grund av nuvarande form, bristande erfarenhet i Europa samt auran av att misslyckas. City är inne i en period där allt flyter och Liverpool hackar en aning för tillfället, men vi känner till höjden som finns där.
Till sist, giganterna ute i Europa, Juventus, Bayern München och Barcelona. Här slipper jag gärna undan helt. Juventus avgjorde definitivt ligan i och med vinsten mot Napoli förra veckan, Barcelona likaså när man avfärdade Real Madrid och Bayern har till slut ställt in maskinen på full kapacitet och kommer vinna Bundesliga, var så säkra. Det sägs ju för att vinna måste man slå alla lag, men det vet vi att det inte riktigt stämmer. Matematiskt behöver vi slå tre lag till för att ta hem hela rasket, och för en stundande kvartsfinal ser jag med glädje att vi slipper någon av dessa tre.
Vilken före detta profil som än kommer dra lotten på fredag, ge oss Tottenham eller Porto, det kan jag leva med.