Imorgon smäller det så. Det är kvartsfinal i Champions League och Manchester United ska mäta sina krafter med Barcelona. Matcher mellan United och Barcelona tenderar att bli minnesvärda och innan vi blickar framåt ska vi i den här artikeln gå igenom hur det har sett ut förut.
Förlusterna
Vi ska börja med att, som hastigast, behandla de gånger det inte gick så bra. För att sedan fokusera helt och hållet på det roliga.
Chanslösa utan målvakt
I mitten på 1990-talet hade Manchester United etablerat sig som Englands bästa fotbollslag. Framgångar i Europa var inte lika givna, segern i Cupvinnarcupen 1991 till trots (mer om den senare). Säsongen 1994/95 skulle United för första gången spela Champions League-fotboll (detta är en teknikalitet). United lottades i en överkomlig grupp mot Galatasaray, Göteborg och så då Barcelona. Det började hyggligt med seger hemma mot Göteborg och oavgjort i Turkiet. Så väntade dubbelmötet med Barcelona.
Den första matchen spelades på Old Trafford och United fick med sig 2-2, ett acceptabelt resultat. Mark Hughes gav United ledningen på nick. Barcelona vände genom mål av Romário och José Mari Bakero. United fick dock sista ordet genom Lee Sharpe.
Bortamatchen vill vi glömma. På den här tiden fanns en begränsning för antalet utländska spelare i Champions League. Alex Ferguson tvingades fatta svåra beslut och när United reste till Barcelona ställdes Peter Schmeichel över. Dessutom var Eric Cantona avstängd. Utan den ledande duon blev United rejält uppläxade i Barcelona och hemmalaget vann med 4-0.
Trots storförlusten mot Barcelona hade United avancemanget i egna händer. Föga anade vi då att David May skulle vara lika förvirrad i försvarsspel mot Jesper Blomqvist som vid äggkokning.
How on earth can you burn boiled eggs 🙈🙈🙈 pic.twitter.com/6B0T45fLYV
— David May (@DavidMay04) April 8, 2019
Dubbla finalförluster
Vi spolar snabbt fram till 2009. United var nu en europeisk stormakt. Det var Barcelona också. Både 2009 och 2011 skulle lagen komma att mötas i finalen. Tyvärr var Barcelona båda gångerna klassen bättre. Om vi kan känna att United underpresterade i Rom 2009 så var det en regelrätt utklassning på Wembley två år senare. Nä, nog om det.
6-6 i Dödens grupp
På 1990-talet fortsatte United dominera den engelska fotbollen. I Champions League ville det sig dock inte med tunga förluster mot Borussia Dortmund och Monaco. När gruppspelet 1998/99 lottades placerades United i Dödens grupp tillsammans med Barcelona och Bayern München. Stackars Brøndby kompletterade gruppen och bara gruppvinnaren garanterades en kvartsfinalplats.
United inledde hemma mot Louis van Gaals Barcelona och ställde upp i helvitt (om jag minns rätt för att Barcelona glömde reservstället hemma). Det skulle bli en fantastisk fotbollsmatch. United ledde med 2-0 och 3-2 men fick nöja sig med oavgjort sedan gästerna bland annat gjort två straffmål.
Inför returen på Camp Nou var Barcelona piskade att vinna för att hoppet om avancemang skulle leva vidare. Efter oavgjort i München och dubbla storsegrar mot Brøndby var Uniteds utgångsläge betydligt bättre. Vi bjöds på en ny klassiker. Radarparet Andy Cole och Dwight Yorke lekte med Barcelona. Samtidigt hade Barcelonas anfall samma lekstuga mot Uniteds försvar och det blev 3-3. Igen!
Därmed var Barcelona utslagna medan United var vidare (även om vi inte då visste att så var fallet).
Kuriosa: Ole Gunnar Solskjaer startade hemmamatchen.
There’s only one Bryan Robson
Vi vänder tillbaka till klubbarnas allra första möte. Manchester United vann FA-cupen 1983 medan Barcelona vann spanska cupen. Våren 1984 skulle lagens mötas i kvartsfinal i Cupvinnarcupen. United besegrade Dukla Prague på bortamål för första och fram till våren 2019 enda gången i klubbens historia. I nästa omgång städades Spartak Varna av. Barcelona lekte med Magdeburg och NEC.
Första matchen spelades i Barcelona. Motståndarna hade Diego Maradona i laget och var favoriter. Maradonas fysiska status var dock ett frågetecken och han gjorde slät figur. Detta till trots kunde Barcelona vinna med 2-0, ett resultat som näppeligen var rättvist.
“Hur vi förlorade den första matchen med tvÃ¥ mÃ¥l kommer jag aldrig att förstÃ¥,” säger Arthur Albiston. “Men jag kommer ihÃ¥g att Ron Atkinson sa Ã¥t oss att vara positiva och att vi skulle rätta till det.”
Barcelona hade Maradona. Men vad gjorde väl det? Manchester United hade ju Bryan Robson.
Många som var där menar att stämningen på Old Trafford var den bästa någonsin den kvällen. Robson höll sig framme på en hörna och matchen levde inför andra halvlek. Efter paus stormade Robson fram på en retur och så var det lika. Strax därefter hittade han Albiston med en superb krossboll och ett inlägg senare kunde Norman Whiteside nicka fram till Frank Stapleton.
Innan vi hade Paris var Barcelona 1984 vår främsta vändning i ett europeiskt dubbelmöte*.
If I hadn’t seen such riches
Ron Atkinson kunde vinna mot Barcelona men han kunde inte vinna engelska ligan. SÃ¥ Atkinson fick sparken och Alex Ferguson hämtades in frÃ¥n Aberdeen. Det tog nÃ¥gra Ã¥r men 1990 räddade Ferguson (kanske…) jobbet genom att vinna FA-cupen. De engelska klubbarna skulle säsongen 1990/91 göra comeback i Europa efter nÃ¥gra Ã¥rs avstängning. Cupsegern gav United chansen i Cupvinnarcupen och som vanligt spelade även Barcelona i Cupvinnarcupen.
United stormade till final. Egentligen var det bara spännande i kvartsfinalen mot Montpellier, där United vann borta efter att ha börjat med 1-1 på Old Trafford. Barcelona hade en svårare väg fram med tuffa matcher mot Dynamo Kiev och Juventus.
Så här dags hade Barcelona gjort sig av med Maradona. United hade fortfarande Bryan Robson och Barcelona kunde fortfarande inte hantera Uniteds mittfältare.
Finalen spelades i Rotterdam. Regnet öste ner. James hit Sit Down dominerade på läktare mestadels fyllda av Unitedsupportrar.
Länge mållöst men efter dryga timmen tog United ledningen. Robson placerade en frispark på Steve Bruces panna och på mållinjen säkerställde Mark Hughes att bollen gick i nät. Kort därefter vann Robson boll och en djupledsboll senare var Hughes fri och så var det 2-0.
Barcelona reducerade på frispark. Kvitteringen var nära men vänsterbacken Clayton Blackmore räddade på mållinjen. Manchester United vann sin andra europeiska titel.
Now I’ve swung back down again,
And it’s worse than it was before,
If I hadn’t seen such riches,
I could live with being poor.
Kuriosa: Mike Phelan spelade högerytter för United.
He Scores Goals Galore
Om gladfotbollen dominerade 1999 så var det en defensiv mästarklass 2008. Både United och Barcelona tog sig hela vägen till semifinal utan större problem.
Första matchen spelades på Camp Nou. På pappret ställde United upp oerhört offensivt, med Scholes, Rooney, Tevez, Ronaldo och Park i startelvan. I praktiken var anfallarna Rooney och Tevez närmast ytterbackar i en sexbackslinje och Ronaldo ensam på topp. Ronaldo missade en straff efter några minuter och det var egentligen det enda som hände på hela matchen.
I returen var United mer intresserade av anfallsspel. Knappa kvarten var spelad när Paul Scholes vann boll och stänkte in bollen från distans. Sedan gick klockan långsamt. United hade chanser för att punktera matchen men Barcelona tog över mer och mer. De stora chanserna uteblev dock och till slut kom den förlösande slutsignalen.
Därefter åkte United till Moskva och vann hela skiten, sedan Viva John Terry ramlat på en straffpunkt.
Kuriosa: Michael Carrick spelade på United mittfält i båda matcherna. Mike Phelan och Ole Gunnar Solskjaer var en del av Sir Alex Fergusons ledarstab.
And Solskjaer has won it!
Oh what a night,
Late in May 1999,
Ole scored a goal in injury time,
What a feeling,
What a night.
Vi kan givetvis inte berätta Manchester Uniteds Barcelonahistorik utan att prata om Barcelona 1999. Laget Barcelona hade vi sedan länge skickat ut (se ovan) men finalen skulle spelas på Camp Nou. Vi städade av Inter i kvartsfinalen och vann sedan mot Juventus efter en enorm vändning på Delle Alpi*. Samtidigt sprang vi hem ligan och FA-cupen.
Så blev det final mot Bayern München och chansen att vinna en unik trippel. Det började dåligt, tidigt frisparksmål för tyskarna.
Sedan ingenting, förutom tyska chanser att punktera matchen. Alex Ferguson kastade in Teddy Sheringham och sedan Ole Gunnar Solskjaer.
Det blev tilläggstid. United fick hörna. Resten är historia.
EfterÃ¥t firade David May – med noll Champions League-minuter under säsongen – bäst av alla.
Kuriosa: Jo, Ole Gunnar Solskjaer var ju inhoppare… Och segerskytt.
Statistiken
Avslutningsvis så en titt på statistiken mot Barcelona.
Vid en första anblick ser det inte så väldans bra ut. Det vi dock kan ta med oss är att United har vunnit de båda dubbelmötena mellan klubbarna. Vidare gäller att om vi räknar avancemang (eller finalvinst i förekommande fall) så är det 4-3 till United. Barcelona har heller aldrig vunnit på Old Trafford medan United har en seger på Camp Nou (om än inte mot Barcelona).
Med de två matcherna nu i april kommer Barcelona att gå upp som ensam tvåa på listan över Uniteds vanligaste motståndare i Europacupspel. Bara Juventus (14 matcher) har vi mött oftare. Just nu delar Barcelona andraplatsen med Bayern München, Benfica och Real Madrid.
* En kan argumentera att vändningen mot Juventus 1999 är bättre än vändningen mot Barcelona 1984. Men mot Juventus var det oavgjort efter den första matchen.