Idag gratulerar vi Stuart “Pancho” Pearson på 70-årsdagen. I sin första säsong som Manchester United-spelare sköt Pancho upp United till högstadivisionen. Ett par år senare gjorde han det första målet när Liverpool besegrades med 2-1 i FA-cupfinalen.
Jesus saves but Pearson nets the rebound, berättade banderollen på Old Traffords läktare. Kanske var det den allra bästa läktarbanderollen. Som beskrivning av fotbollsspelaren Stuart Pearson lämnade den dock en del att önska.
För lyssnar vi till banderollen är det lätt att få upp en bild av Pancho som en klassisk måltjuv. Snarare var det kanske så att målsinnet var en av hans sämre egenskaper som anfallare. Inte överdrivet stor användes han ändå ofta som en targetspelare. Tillsammans med Jimmy Greenhoff bildade han ett rörligt och svårmarkerat anfallspar. Pearson var tekniskt skicklig och han hade ett fruktat skott. Flärdfull med ett brett leende blev han snabbt en läktarfavorit.
Målen firades karaktäristiskt med sträckt arm och knuten näve.
Född sommaren 1949 är Stuart Pearson en Yorkshireson. Med Cottingham, strax utanför Hull, som födelseort var det naturligt att fotbollskarriären skulle inledas i Hull City. I unga år kombinerade han fotbollsspelandet med ett lärlingsjobb som telefoningenjör.
Det var först som 22-åring han skulle slå sig in som ordinarie för Hull i andradivisionen. Under tre säsonger trillade så målen in i regelbunden takt. Manchester United hade precis degraderats och var i stort behov av en målskytt. Managern Tommy Docherty valde Stuart Pearson. Övergångssumman landade på 200 000 pund och som en del i affären fick United släppa den unga anfallaren Peter Fletcher till Hull. Inte tu tal om att United kom ut som vinnare.
Pancho slog till redan efter tre minuter i hemmadebuten mot Millwall. Omedelbart ett givet namn på topp, under hösten sköt han segermål mot Southampton, båda målen i en 2-1-seger mot Fulham och hattrick mot Oxford. Debutsäsongen gav totalt 17 ligamål, överlägset flest i laget. För United blev det bara ett år i andradivisionen och äntligen skulle Stuart Pearson få chansen i högstadivisionen.
Anpassningen till den nya nivån gick smärtfritt, med tre mål på de tre första matcherna. För andra året i rad blev han Uniteds bästa målskytt i ligan. Efter säsongen fick han landslagsdebutera. Landslagskarriären skulle vara i två år, det blev totalt fem mål på femton landskamper. Något VM-spel blev det inte, Italien var målgladare i kvalet och tog VM-platsen på målskillnad.
Även säsongen 1976/77 skulle Pearson toppa den interna skytteligan i ligaspelet. Inkluderat cupmål blev det 19 totalt och hans bästa säsong i karriären. Överlägset viktigast var förstås 1-0-målet mot Liverpool i FA-cupfinalen. Ingen retur den här gången, väl en distinkt halvvolley. Sträckt arm och knuten näve, förstås. Ja, Pancho blev så glad att han faktiskt kostade på sig att knyta näven en andra gång. United vann till slut med 2-1 och Liverpools trippeldrömmar krossades.
Sedan kom skadorna. Pearson klarade sig hyggligt helskinnad genom säsongen 1977/78. De missade matcherna dock fler och målen ramlade inte längre in i samma takt. Till följd av en knäskada fick han sedan nöja sig med två framträdanden den efterföljande säsongen.
Pancho erbjöds förvisso ett nytt ettårsavtal. Det var han inte nöjd med och han signerade istället för West Ham i andradivisionen. Övergångssumman blev 220 000 pund (detta var långt före Bosmandomen, så även kontraktslösa spelare kostade pengar), faktiskt mer än United hade betalat till Hull fem år tidigare.
Det kan inte påstås att Pearson gjorde succé i West Ham, bara tio mål totalt på tre säsonger. Han kan dock se tillbaka på tiden i London med glädje ändå. West Ham gick till final i FA-cupen. Pearson höll sig framme på en retur… skottet snett, men det gjorde inte så mycket då Trevor Brooking böjde ner huvudet och styrde in bollen i mål.
Målet blev det enda i finalen. West Ham blev därmed sista (senaste, åtminstone) lag från andradivisionen att vinna FA-cupen. Ett år senare var de tillbaka i förstadivisionen. Då var Pearsons roll i laget kraftigt begränsad. Under de två sista säsongerna i West Ham startade han bara fyra ligamatcher totalt.
Skadorna tog ut sin rätt, Pearson avslutade proffskarriären. Han fortsatte på lägre nivå i Sydafrika och i USA. Tillbaka i England fick han en plats i Stockports tränarstab och efter en kort sväng som rugbyspelare tog han över Northwich Victoria som manager i ett halvår. Därefter jobbade han i flera år som assisterande manager i West Brom, där han i sex matcher även var huvudansvarig på tillfällig basis. Hans sista fotbollsjobb blev i Bradford City, där han jobbade som assisterande manager till Frank Stapleton. (Här ska för sakens skull noteras att Pearson och Stapleton aldrig spelade tillsammans i United. Stapleton blev Unitedspelare först ett par år efter att Pearson hade lämnat klubben.)
Totalt gjorde Stuart Pearson 66 mål på 180 matcher för United. De siffrorna hade alldeles säkert blivit bättre om det inte hade varit för skadorna. Målet i FA-cupfinalen 1977 skriver oavsett in honom i historieböckerna för all framtid.