Alltsedan ägarbytet i mitten av 2000-talet har relationen mellan Manchester Uniteds supportrar och Glazer-familjen varit aningen komplicerad. Missnöjet har under åren uttryckts genom banderoller, demonstrationer och allra senast under #GlazersOut på sociala medier. Vad schismen grundar sig i? Det ska vi försöka reda ut nedan.
Det fungerade inte 2005. Inte heller 2010. Så plötsligt, under onsdagskvällen den 19 juni trendade #GlazersOut globalt på Twitter. Tusentals supportrar hade samtidigt uttryckt sin frustration över bland annat girigheten i klubbens toppskikt. De historiska kärnvärderingarna ansågs ha eroderats för att ge plats åt kapitalistiska strävanden. Men Manchester United är en fotbollsklubb, ingenting annat. Bevittnade vi nu glöden av vad som skulle leda till ett inferno av förändring?
En protestaktion organiserades. Lördagen den 29 juni skulle demonstranter med den symboliska gul-gröna halsduken samlas utanför Old Trafford och förmedla sitt missnöje. Blott tjugo personer dök upp och närvarande journalister rapporterade om hur det var mer rörelse i arenans megastore – en något ironisk iakttagelse i sammanhanget.
Historisk kuriosa
Som bekant grundades Newton Heath L&YR Football Club 1878 av järnvägsarbetare på företaget Lancashire and Yorkshire Railway Company, därav L&YR. 1901 hade klubben en skuld på 2 500 pund och stod inför hot om likvidering, men räddades av en av förmögen bryggeriägare vid namn John Henry Davies. Klubben bytte namn till Manchester United och i samma veva ändrade man också färgerna på matchstället från guld-grönt till röd-vit-svart.
1900-talet rullade vidare. Två världskrig, ett kallt krig, en tragisk flygolycka i München och otaliga titlar senare anlände ett nytt sekel. Klubben hade börsnoterats 1991 och majoritetsägare av aktierna var två irländska herrar vid namn John Magnier och J.P. McManus. Efter en konflikt mellan irländarna och Sir Alex Ferguson började klubbens styrelse närma sig nya, potentiella investerare för att minska majoritetsägarnas inflytande.
På andra sidan Atlanten fanns ett intresse. Hundratals miljoner pund senare var plötsligt Manchester United med nya ägare – Glazerfamiljen.
Glazers vid rodret
Efter övertagandet sattes klubben i skuld – för första gÃ¥ngen sedan 1931. Finansieringen av övertagandet hade gjorts med stora mängder lÃ¥n som nu delades mellan klubbens tillgÃ¥ngar och familjens. Samtidigt kritiserades övertagandet av Manchester Uniteds direktörer för att ha varit ”för aggressivt” och ”potentiellt skadligt”.
Häri grundade sig mycket av supportrarnas skepsis och irritation gällande ägarbytet. Hur hade man tänkt finansiera återbetalningen av lånen? Svaret kom bland annat i form av att biljettpriserna på Old Trafford ökade med nästan 30 procent mellan 2006 och 2009.
Kritiken mot Glazerfamiljen tystnade något mellan mellan 2005-2010, mycket tack vare framgångarna på fotbollsplanen. Sommaren 2010 nådde dock klubbens skuld sin höjdpunkt – den hade ökat med ungefär 219 miljoner pund sedan ägarbytet. Tidigare samma år hade man presenterat sina avsikter att omfinansiera skulden och betala av den genom en obligationsemission värd ungefär 500 miljoner pund.
Avsiktsdeklarationen innehöll vidare en möjlighet för Glazers att sälja träningsanläggningen i Carrington för att sedan hyra tillbaka den, som ett sätt att vidare finansiera återbetalning av skulderna. Detta väckte på nytt oron hos Unitedsupportrarna över den finansiella strukturen i klubben. Det var nu de grön-guldiga halsdukarna började synas på Old Traffords läktare.
I samband med ägarbytet tog man bort klubben från aktiemarknaden. 2012 börsnoterades Manchester United återigen, denna gången på New York-börsen. Såväl investerare som supportrar var ifrågasättande mot detaljerna kring aktieförsäljningen.
Officiellt skulle intäkterna av aktieförsäljningen användas för att reducera klubbens skuld, men det avslöjades snart att stora delar av pengarna skulle gå direkt till Glazerfamiljen. På grund av detta och andra, för aktieägarna, mindre fördelaktiga detaljer i aktiernas villkor sjönk deras värde i förhållande till den ursprungliga värderingen.
Ljuspunkter
Trots kritiken från supportrar och media har Glazerfamiljen också hyllats för sina kommersiella bedrifter. Simon Stone på BBC skrev 2015 en artikel, som du kan läsa mer om här, gällande hur Glazers med sitt entourage tidigt efter ägarbytet inledde en sorts revolution i klubbens kommersiella verksamhet. 2015, då Chevrolet blev sponsor till matchstället, skulle affären sträcka sig över sju år och vara värd 361 miljoner pund. Samtidigt uppgick affären med Adidas som skulle sträcka sig över tio år till 750 miljoner pund.
I jämförelse betalar Adidas 300 miljoner pund till Chelsea över en lika lång tidsperiod och Yokohama Rubber, deras matchställssponsor, 40 miljoner pund årligen.
Det presenteras ständigt motstridiga rapporter gällande hur mycket pengar som har kommit in i klubben eller försvunnit ur den som en konsekvens av Glazers sätt att styra finanserna. Dock kvarstår faktumet att Manchester United är en av världens rikaste klubbar med en av de talrikaste supporterskarorna.
Den senaste tidens nytändning i kritiken mot ägarna kan möjligen spåras till den föregående säsongens – minst sagt – undermåliga prestationer och de uppenbara problemen med att genomföra några större förändringar på spelarmarknaden. Hur mycket av detta som går att beskylla Glazerfamiljen för och hur mycket som snarare beror på andra faktorer är givetvis svårt att sia om.
Huruvida protesterna fortsätter över också nästkommande säsong och om de stannar på sociala medier eller också tar sig uttryck i exempelvis bojkottande av matcherna, som förmodligen vore den mest effektiva strategin, tycks bero på Woodwards förmåga att leverera under de sista veckorna av sommarens transferfönster.
Hittills lyser Solskjærs hänsynslösa omdaning med sin frånvaro, men vi är trots allt kända för vår Fergie-time. Frågan är väl bara om den sträcker sig också till deadline day.