Nio titlar, varav en hämtades hem en under en regnig vårkväll i Moskva 2008, blev det innan Anderson Luís de Abreu Oliveira lämnade Manchester United bakom sig 2015. Men vem är brasilianen och vad hände efter tiden på Old Trafford?
Anderson föddes den 13 april 1988 i hamnstaden Porto Alegre – som är hemstad till ingen mindre än Ronaldinho – i södra Brasilien. Uppväxten var ingen enkel historia. Vid 14 års ålder gick hans pappa bort, vilket ledde till att Anderson, som äldste son, tvingades ta på sig mer ansvar i hemmet.
Medan hans barndomsvänner drogs in i cykler av våld, droger och elände började Anderson spela fotboll. Alla pengar han tjänade skickades hem till modern och hans tre syskon. Som ungdomsspelare inledde han sin fotbollskarriär i Grêmio, en klubb som utgår från just Porto Alegre. Debuten kom 2004 i en match mot lagets största rival, Internacional, då han dessutom gjorde sitt första mål.
Tre månader innan 18-årsdagen, i januari 2006, anslöt sig Anderson till portugisiska Porto. Här gjorde han sin Champions League debut och hjälpte laget att säkra två ligatitlar. Trots att han missade fyra månader av säsongen 2006-2007 på grund av ett brutet ben som han ådrog sig i en match mot Benfica, stod han för femton framträdanden och två mål.
Ryktet började spridas över fotbollsvärlden om en ung brasilian med fantastisk teknik, avancerade dribblingar och god förmåga att påverka tempot i matcherna. Utöver detta sades han vara både stark och snabb. Såväl Mourinhos Chelsea som Real Madrid tycktes vara intresserade av Portos wonderboy.
Därför förvånades många av att den blott 19 år unga talangen till slut hamnade på Old Trafford. Inledningsvis hade hans ansökan om arbetsvisum nekats, men efter en överklagan från United med motiveringen att han skulle ta med sig en ”exceptionell talang” till Premier League gick den till slut igenom.
Även om jag personligen bara var 9 år gammal när både Anderson och Nani skrev på för klubben har jag ett svagt minne en förhoppning om att vi nu hade säkrat en – kanske till och med två – nya Cristiano Ronaldo. Så blev det givetvis inte. Trots att Nani stod för en strålande säsong året efter att Ronaldo lämnat för Real Madrid 2009 kan inte detsamma sägas om Anderson, men nu går vi händelserna i förväg.
Anderson gjorde sin debut i tävlingssammanhang den 1 september 2007 mot Sunderland. Han hade då en åtta på ryggen – ett nummer som tidigare burits av Wayne Rooney, som istället bytte till nummer tio. I halvtid byttes dock nittonåringen ut, utan att ha gjort någon större inverkan på matchen.
Totalt stod Anderson för 38 framträdanden under sin debutsäsong, men kammade hem fler titlar än gjorda mål. Till slut lyckades dock brasilianen finna nätmaskorna och inte i vilket sammanhang som helst – i straffläggningen under Champions League finalen 2008 mot Chelsea, vilket möjliggjorde Uniteds vinst och en natt som många av oss alltid kommer minnas.
Den 6 december 2008 vann Anderson utmärkelsen årets ’Golden Boy’ – som tio år senare skulle tilldelas Matthijs de Ligt. Efter en säsong av att ha försökt anpassa sig till Premier League kom så vad många trodde skulle bli säsongen för Andersons genombrott. Istället blev det ett år kantat av skador och en begränsad mängd speltid.
Inte heller säsongen 2009/2010 innehöll något genombrott för brasilianen, även om han gjorde sitt första ligamål. I januari ledde ett bråk med Sir Alex Ferguson – som ifrågasatte Andersons professionalism – till att han helt saknades i truppen under flera matcher. När februari anlänt ådrog han sig ytterligare en skada och blev indisponibel under resten av säsongen.
22-åringen återvände till Portugal för en tid och var involverad i en bilolycka efter att ha spenderat småtimmarna på en nattklubb – något som ytterligare spädde på tränarens frustration.
Trots vissa övergående schismer kvarstod Sir Alex Fergusons förtroende i Anderson. De tre kommande säsongerna blev ingen större skillnad jämfört med de föregående. Skador och ett pendlande in och ut ur matchtruppen gjorde att brasilianens avtryck i klubben fortfarande ekade med sin frånvaro.
Efter 26 år som tränare för klubben gick Sir Alex Ferguson i pension 2013. Efterträdaren blev – som bekant – David Moyes. Skotten var inte imponerad av Anderson prestationer, något som resulterade i blott 247 spelminuter under säsongens första halva. Därefter följde ett lån till Fiorentina. Till en början fick Anderson speltid, men också sejouren i Italien slutade med bänknötande.
När Anderson återvände till Old Trafford hade David Moyes fått kängan och efterträtts av Louis van Gaal. Också nederländaren var – minst sagt – skeptisk till Anderson och dennes attityd och vikt. Tillföljd av alla skador och därmed utebliven träning hade spelarens fysik stadigt sjunkit. Det hjälpte inte heller att han åt skräpmat under sina rehabiliteringsperioder.
Till slut, under van Gaals beryktade utrensning 2015, lämnade Anderson Old Trafford. Han skulle återvända till Porto Alegre, men överraskande nog inte till ungdomsklubben Grêmio – utan till den bittra rivalen Internacional.
Debuten slutade med en straffmiss, vilket möttes av hån från supportrarna. Ett bråk med en lagkamrat på en träning slutade med att Anderson blev avstängd. Efter att ha återvänt från avstängningen relegerades Internacional för första gången i sin 107 år långa historia.
Följande säsong lånades Anderson till en annan brasiliansk klubb – Coritiba. Så här långt in kanske du har en aning om vad som väntar – inte heller här gjorde Anderson något vidare avtryck på planen. Samtidigt som Internacional, utan Anderson, lyckades ta sig tillbaka till brasilianska högsta ligan, relegerades Coritiba.
Efter att lånet fullbordats bröt Internacional Andersons kontrakt i januari 2018. Det följande halvåret spenderade den en gång så lovande 29-åringen som klubblös. I juli samma år bestämde han sig för att återvända till Europa och hamnade då i Adana Demirspor i den turkiska andraligan. Tro det eller ej: men inte heller i Turkiet har Anderson stått för någon fotbollsmagi.
Från en tuff och fattig uppväxt, till att sedan ha varit en – av världens största fotbollsklubbar – eftertraktade yngling, Champions League-vinnare och ’Golden Boy’, till att slutligen få sitt kontrakt upplöst efter två efterföljande år av nedflyttningar i Brasilien, slutar vi följa berättelsen om Anderson i den turkiska andraligan.
Andersons karriär av höga toppar och branta dalar vittnar om hur en lovande framtid kan hämmas oåterkalleligt av skador och en, åtminstone stundvis, taskig attityd. Kanske födde just de många skadorna den oseriösa inställningen – något som i sig kanske inte är särskilt konstigt.
Om något visar Andersons berättelse att det inte räcker med enbart talang – man måste också besitta lika delar tur och en målmedvetenhet av stål för att nå högst inom fotbollen och stanna där. Han var aldrig någon magiker till mittfältare, men trots den missvisande raden kommer följande ramsa förbli en av mina personliga favoriter under en lång tid framöver.
Anderson son son son,
he’s better than Kleberson,
Anderson son son son,
he’s our midfield magician,
to the left,
to the right,
do the Samba beat tonight,
he is class with a brass,
and he sh**s on Fabregas.