I helgen är det inte bara United-Palace på Old Trafford utan också Manchester Pride Festival. På scen står inte mindre än stadens första och enda hedersmedborgare – Ariana Grande.
Jag tänker på Ariana Grande ibland. Hon poppar upp lite då och då, i alla möjliga sammanhang. Jag har förstått att hon är suverän på att imitera andra artister, inte minst Celine Dion. Och jag noterar att hon har feltatuerat sig med japanska tecken på handen – istället för hitsingeln ”7 rings” blev det kolgrill.
Vi har inte mycket gemensamt, hon och jag, mer än att vi både är ofrivilligt fästa vid Manchester.
Ariana Grande är född i Florida, uppvuxen på Disneyklubben och har toppat Billboardlistor som bara Beatles toppat Billboardlistor. Hela hennes liv var en exotisk frukt – men så gjorde hon en konsert på Manchester Arena i maj 2017 och blev synonym med en terroristattack istället för sin musik.
Nu får hon leva med det resten av livet, och jag vet inte hur hon klarar av att stå på benen i de där färgglada stövelklackarna. Hon måste vara mer artist än människa, eller så har hon ett svällande hjärta av guld.
Oavsett vad som glimmar, att inte vika ner sig utan bära bördan själv (”Carry that weight” som Lennon-McCartney skrev) är en beundransvärd egenskap. Jag tänker närmast på Bobby Charlton, hur han överlevde flygolyckan i München 1958 och sedan vinner Europacupen tio år senare. 758 matcher i United-tröjan och aldrig utvisad – bara ett gult kort. Vilket tålamod!
Jag tänker också på Daniel James. Vilken känslostorm till sommar han har varit med om. Först gick hans pappa bort, sedan skriver han på för United och får göra mål i debuten framför Stretford End. Nu senast utbuad och mörbultad på Molineux.
Det går upp och det går ner, som ett supporterliv. Och om vi nu ska förhålla oss till ett United som inte längre aspirerar på någon ligatitel så kan vi i alla fall glädja oss åt att Old Trafford fortsätter att skapa ögonblick. Det kallas ju inte ”Drömmarnas Teater” för ingenting. Allt ska med; spänning, intriger, glädje och sorg.
Daniel James lider men bjuder ändå på ett leende större än ett pojkband på varenda pressbild. Han känns som ett fullblodsproffs, eller så är han bara en lite bättre människa än alla andra. Oavsett vilket, ingen förtjänar att göra mål mer än honom. Fråga Scott McTominay, som i eufori nästan kramade sönder bröstkorgen på lille James.
Just glädjescenerna efter 4-0-målet mot Chelsea är det jag tar med mig från sommaren 2019. Det är exakt jag det jag vill se av mitt United, mer än någonting annat – mer än Mandzukic och en ny defensiv mittfältare. Spelare som visar känslor. Spelare som spelar med ett öppet sår, som bryter benen och tar sig upp igen. Alan Smith. Som älskar att spela för United. Som bryr sig om varandra, som omfamnar varandra när det blir mål och står upp för varandra när det är djävligt.
Som spelarna sluter upp bakom Pogba efter straffmissen mot Wolves, och hatstormen som följde.
The Pride of Manchester? Det borde ju vara vi. Eller?
Lördag ser i alla fall ut att bli ett utmärkt tillfälle för klubben att visa sina rätta färger.
***
Manchesterband 1: The 1975 har vind i seglen. Ny låt med Greta Thunberg, gaykyss i Dubai och två spelningar i Japan. Fast frontmannen Matt Healy håller visst på Newcastle.
***
Alla mot Ole i fråga om oklara straffskyttar? Vet inte vad Viasat-studion tycker men Gary Neville var inte nådig på Sky Sports. Vill ändå tro att Ole har koll på läget. Är det något han borde veta så är det väl hur en målgörare tänker och känner? Gary Neville är ju gammal högerback.
***
Manchesterband 2: Elbow släpper nytt album senare i höst. Bästa låten ”One Day Like This” en gång förevigad av MUTV, ett klipp inför Champions League-finalen 2011 på Wembley. För den som har tid och lust.