Tre omgångar har gått, och jag kan ärligt säga att just nu känns det faktiskt inte så värst bra. Jag saknar mitt gamla Manchester United, jag saknar Paul Scholes, Wayne Rooney, Vidic, Rio och Ronaldo. Värst av allt är att jag saknar glädjen till det jag älskar mest.
Optimismen jag hade i min förra krönika mot Chelsea rättfärdigades med en pangvinst med 4-0 som katapultsköt mig upp till moln nio. Detta följdes upp med vad jag skulle anse som ett oturligt poängtapp mot Wolves, vi hade ju faktiskt den matchen i våra egna händer, men så visade det sig att en portugis från Mozelos hade snörat om högerdojan just precis rätt och krutade in, inte bara bollen men även allt som hade stått i vägen för den projektilen. Tillfällighet? Ja, det var så jag resonerade, hade Rashford knutit den dojan så hade nog bollen fortfarande svävat någonstans i outer space. Wolves är ju trots allt fortsatt ett bra lag, speciellt på hemmaplan och mot topp 6-lagen.
Sen blev det äntligen lördag igen, äntligen pÃ¥ Old Trafford, vÃ¥r fästning, vÃ¥r borg –  där vi för tvÃ¥ veckor sedan rullade fram bulldozern och “manglade” Chelsea. Nu stod vi emot ett sargat Crystal Palace, med en Zaha som förmodligen har mer intresse av att packa väskan och ta tunnelbanan till norra London än att spela fotboll för Crystal Palace.
Matchdagar är heliga för mig, det känns nästan som julaftonsmorgon när man vaknar, ölen är på kylning, man gräver fram Pogba-tröjan och för en stund känns det nästan som att det är jag som ska kliva ut på Old Trafford och inte Pogba.  Crystal Palace hemma, jag förväntade mig fyrverkerier, jag förväntade mig det Ole förespråkat, mål i massor, klacksparkar, sambafotboll och tre poäng mot ett lag som inte hade vunnit på Old Trafford sedan Berlinmuren revs.
Det jag fick se? En nostalgitripp till Louis van Gaals dagar, med sidledsfotboll som gör att jag hellre ser målarfärg torka i 90 minuter. Jag fick utstå någon form av poetisk rättvisa när Rashford sköt straffen i stolpen, det kändes nästan som att det var menat att det skulle hända. Jag fick se en Jesse Lingard agera en gång i väggen med resterande lag i sann Lukaku-anda. Jag fick se min fyllda tacotub flyga iväg när Martin Kelly bokstavligen vräker ner Martial i straffområdet. Jag fick se en hagelspridning till positionsspel i försvaret och en randig spanjorsk slips i målet. Jag fick se McTominays klumpfot slå bort passning efter passning.
Det jag inte fick se? VAR. Domarens insats var inte speciellt bra och VAR skulle lösa tvivelaktigheter. Men istället får vi se repriser och beslut på offsides där de försöker bedöma om skäggstubben och bröstvårtepiercingen  var över linjen. Men även om domarens insats var dålig så var vår egna insats ännu sämre. Jag vill helst inte låna svärfars motorsåg ännu och börja såga spelare till anklarna, men visst fasen är den på stand-by.
Vi såg det här komma efter transferfönstret, vem ska ha kreativiteten att luckra upp lågt liggande lag som kommer och försvarar sig? Till och med jag som aspirerande soffpotatisexpert visste att det här skulle komma att bli ett problem, och det är oroväckande att jag och alla andra hade rätt.
Verkligheten kommer snabbt ikapp en och det känns just nu som att pappret är dyrare än insidan på julklappen.
***
Jag gillar inte att såga mitt eget lag, men ibland behövs det. Det vi inte behöver är anonyma internetkrigare som spyr ur sig antisemitism. Hoppas att Rashford och Pogba kan skaka av sig det och ni som kan, skicka stöd till dessa herrar genom sociala medier, lite kan göra mycket.
***
Vi har även vissa spelare i vårat lag som ska googla Sinisa Mihajlovic, att se honom kriga sig till sidlinjen efter 41 nätter på sjukhus på grund av sin leukemi, passion, vilja, inställning, en sann förebild för alla unga spelare.
***
Samtidigt i soliga Portugal så har Bruno Fernandes slängt i sig en Pastéis de bacalhau (en av hundra torskrätter i Portugal) och gjort ett mål och fyra assist på tre matcher.
Signerat en bitter och besviken man.