Säsongsstarten har onekligen varit svag. I traditionella såväl som sociala medier har det, som väntat, börjat pekas finger. Kan man beskylla Solskjaer för detta? Glazers och styrelsen som inte stod bakom honom i transferfönstret? Pogba och/eller Lingard? Det förvånar mig att ingen hittills har gett sig efter Hannibal Mejbri.
När jag som elvaåring satt framför TVn och bevittnade hur mitt Manchester United lyfte den tredje Premier League troféen på lika många år slogs jag av en fråga: hur känns det egentligen att hålla på en medelmåttig klubb? En klubb som West Ham, Bolton Wanderers eller Manchester City.
Min fundering grundade sig i hur det faktiskt skulle kännas att gå säsong in och säsong ut, utan att ha någon förväntan på att ens favoritklubb skulle ha chansen att överhuvudtaget kriga om ligatiteln. Den oskyldigt arroganta undran från en elvaåring straffade sig kanske genom ett ödets ironi – nu är det vi som är medelmåttorna. Sorry.
Svaret på min undran? Passionen har dröjt sig kvar, men den är inte längre centrerad kring konkurrensen mellan klubbar i ett titelrace. Istället tar den sig formen av ett sorts inbördeskrig. Manchester United ska tillbaka till toppen, men det finns delar inom klubben som håller den tillbaka. Dessa måste identifieras och utrotas.
Kritik är bra, det är så man får till en förändring för det bättre. Oftast. Ibland känns det dock som om det går till överdrift. När en spelare hängs ut på sociala medier som själva kärnan i den böld som utgör problemen i klubben bara för att vederbörande missat en straff eller slagit en felpassning finns det en hög risk för kontraproduktivitet.
Det ska innebära en stor press för en spelare att gå ut i spelartunneln på Old Trafford iklädd en röd tröja, ja. En Manchester United-spelare tjänar hutlösa summor pengar och torde därför vara professionell och tåla kritik, ja. Men det finns en gräns.
Oavsett vem du är kommer du oundvikligen att påverkas om varenda beslut du fattar, både på och utanför planen, analyseras och granskas in i minsta detalj. ”Var det där ordvalet verkligen det mest lämpliga?” ”Är det professionellt att gå klädd på det där viset?” ”Om han inte hade tagit det där skottet i 32:a minuten hade vi kanske inte legat under i 44:e.”
Paul Pogba missade straff och blir kritiserad i månader efteråt. Jesse Lingard startar ett klädmärke och det börjar ifrågasättas om han helst vill vara en Instagrammare eller fotbollsspelare.
Marcus Rashford är ytterligare ett exempel. Han har missat lägen som borde ha resulterat i mål och därför kritiserats – med rätta. Men den faktiska mobbning han fått utstå i stunder är det omöjligt att rättfärdiga. Och på vilket sätt skulle den förbättra någonting?
När sommarens transferfönster stängde och den genomgripande ombyggnation som så många hade hoppats på uteblev var vi många som skriade högt att vi måste stå bakom Ole. Med förnuft försökte vi intala oss själv att det här inte kommer bli säsongen då vi krigar om titlar. Solskjaer blev sviken av styrelsen, men han har satt oss på rätt kurs – nu är det vår tid att visa att vi har tålamod.
Fundamentet på vilket det gröna fotbollsgräset gror utgörs av känslor. Sport rent generellt är känslostyrt. Det är därför inte konstigt att vi slänger ur oss onödiga kommentarer eller efterfrågar snabba lösningar på komplexa problem så fort vi ställs inför en motgång.
Fotboll är en drog och framgången är ruset. Allt som kommer i vägen för att nå den där framgången – vare sig det är en girig VD eller en spelare som slagit en dålig crossboll – måste ur vägen. Allt för att få uppleva det där fixet igen.
Så när matcherna mot Crystal Palace och Wolverhampton kom och lämnade sina bittra eftersmaker spelade det ingen roll vad vi med hjälp av vårt förnuft hade försökt intala oss själva. Högljudda röster om Solskjaers generella otillräcklighet dränkte ut den förnuftiga kritik som gällde eventuellt sena byten eller egendomliga val gällande startelvan.
Matchen i helgen mot West Ham var ytterligare ett sådant exempel. Det var en rentav tragisk tillställning som det gjorde fysiskt ont att bevittna. Vår ytterst tunna trupp såg sig överkört av en av de där medelmåttiga klubbarna. Vid sidan av planen stod Solskjaer, på läktaren satt Woodward. Vem var boven i dramat?
Vem av dem hade mest inflytande över affärerna i sommar? Vem av dem var det som satte käppar i våra kollektiva hjul när det kom till att knyta till sig fler innermittfältare – som vi så desperat behöver? Vem av dem okejade försäljningen av två anfallare utan att ha ordnat någon ersättare?
Kritik är bra – när den är välriktad. Solskjaer ska verkligen inte vara immun mot den, men han ska inte behöva svara för sådant som han inte kunnat påverka. Och baserat på hur det gick för hans tre föregångare ligger mina pengar på att det finns andra som tillsammans ska pekas ut innan fingrarna riktas mot honom – särskilt när vi på förhand visste vad det var för säsong vi gav oss in i.
Bolton Wanderers spelar idag i League One och räddades nyligen i grevens tid från konkurs. West Ham hör fortfarande hemma under topp sex i tabellen, även om det senaste halvåret sett lovande ut. Manchester City behöver vi inte ens tala om. Förhoppningsvis kommer medelmåttorna Manchester United att om några år ha bytt plats med grannen och återställt den naturliga ordningen.
Tills dess måste vi försöka sitta lugnt i båten, trots höga vågor och överhalning. Känslorna ska levas ut, men förnuftet måste också tillåtas en plats där den kan överse hela skutan. Att försöka finna ensamma syndabockar så snart vi stöter på en motgång gynnar inte någon. Då är risken stor att vi med hjälp av det giftiga klimatet kring klubben cementerar vår plats som medelmåttor.
Och om så blir fallet kommer jag aldrig förlåta den där högmodiga och olycksbringande elvaåringen.