I en stund av högt muttrande i mitt egna hem gällande vem och vad jag skulle hacka pÃ¥ i nästa krönika blev jag snabbt avbruten av min andra halva, “du klagar sÃ¥ mycket pÃ¥ Ole och Manchester, kan du istället inte skriva nÃ¥got positivt?”.
I skrivande stund är det här nÃ¥gra dagar senare, en färsk förlust mot ett Newcastle med bröderna Longstaff lämnade efter sig en kvarhängande acetonsmak i munnen. Positivt, positivt, positivt. Jag letar och försöker greppa varenda litet positivt halmstrÃ¥ en höstvinter i norr kan ge mig. “Vi spelar Juniorer”, “Vi släpper in lite mÃ¥l”, “De Gea förlängde ju ändÃ¥ med oss”. Men i ärlighetens namn är hösten kallare än nÃ¥gonsin just nu. Jag behöver en form av yang till min negativa ying, men varken Ole, Rashford, Fred eller Juan Mata hjälper mig.
Samtidigt som miljoner fans överallt i världen köper biljetter, matchtröjor och ser matcher på TV genom dyra abonnemang, så vet jag att vi fortfarande är en av världens största och rikaste klubbar. Men just nu känns det som att klubben behandlas som en bank, en bank för ägare och investerare, en bank som inte skyr några medel för att få sin utdelning.
Att titta på Manchester United, kväll, helg eller på jobbet börjar kännas mer och mer som en syssla än ett nöje.
Depression slår vanligtvis in när ens förväntningar har brutits om och om och om och om igen. Manchester United, min drog, en drog som jag vet är både fysisk och psykiskt dålig för mig själv, men ändå tar jag den, jag måste ha den, Stockholmssyndromet kickar in. Jag tillbringar hela sommaren, scoutar, tittar på matcher, uppdaterar nyheter och sillybloggar tills fingrarna krampar och F5-knappen går sönder. Jag blir som ett barn och räknar timmarna tills den första matchdagen. Och i slutet av september är vi redan borträknade från topp-4 striden, år efter år.
Ingenting kommer att hända såvida pengarna fortsätter att strömma in. Jag är inte den som håller flaggan högst och trummar min domedagsarmé mot Glazers och ledningen. Jag är inte heller den som håller någon agenda mot Solskjaer eftersom att jag tycker det är för tidigt för att döma ut norrmannen.
Det jag egentligen frågar mig själv, mer ofta än sällan, är om det här ens är en fotbollsklubb längre? Är det här standarden numer? Det här är ingen torftig skördeperiod som försvinner om några månader när det regnar igen. Det händer om och om och om igen. Det fungerar inte att ladda sitt skylla-finger som ett maskingevär och avfyra det mot Ole, Ferguson, Glazers, Woodward, Rashord, Pogba och gubben med ölmagen på läktaren. Det kommer alltid att finnas en syndabock, frågan är bara vem det blir, och just nu är siktet riktat mot Solskjaer.
Jag känner ett medlidande med fansen som reser med laget runt om i världen och spenderar, ja, vem vet hur mycket pengar på att se just Manchester United samtidigt som ägarna och styrelsen sitter skamlöst och gör ingenting utöver att fylla på deras redan fulla fickor med hårt förvärvade pengar från lojala supportrar.
Jag vet inte hur ni andra känner er, men jag är trött, utmattad, kanske är jag bara beroende och i behov av en undsättning. Kanske blir landslagsuppehållet min avtändning.
Jag började att följa Manchester United 2005, förmodligen senare än de flesta i det här forumet. Jag fick vara en del av de härliga åren med Ferguson, jag fick uppleva en CL-titel med klubben jag älskar mest, kanske var det bara en början av mitt beroende, jag får inte samma kick längre, kanske har jag byggt upp en tolerans?
Jag läser, tittar, analyserar mer och mer Manchester United, men kanske matar jag bara mitt eget beroende tills det inte finns någon kärlek kvar. Kanske är matcherna min bromsmedicin och Ole min frälsare.
Jag är inte ensam i det här. Du är inte ensam i det här. Vi är inte ensamma i det här. Vi är Manchester United.