Det finns ett ljus som aldrig slocknar

Det händer inte ofta men på torsdag åker United till Belgrad och spelar fotboll på Partizan Stadium. Senaste gången var 13 april 1966. Då blev det förlust, 0-2. 

5 februari 1958 är ett annat datum. Den gången stod Röda Stjärnan för motståndet och matchen slutade 3-3.

Dagen efter skulle United flyga hem till Manchester, med mellanlandning i München. Men i den tyska snöstormen lyckades inte planet lyfta från marken och kraschade istället in i hus, träd och stängsel.

23 människor miste livet, varav 8 spelare.

Geoff Bent. Roger Byrne. Eddie Coleman. David Pegg. Tommy Taylor. Billy Whelan. Mark Jones. Duncan Edwards.

När jag var yngre och mer ambitiös brukade jag göra en sak av att rabbla dessa namn i huvudet. Likt de vore engelska glosor, eller typ Jesus lärjungar.

Varför gjorde jag det? Det fanns ju ingen som tvingade mig, ännu mindre brydde sig. Ändå kändes det på något vis viktigt, som om jag investerade i något. Historien gav mervärde.

United på 90- och 00-talet var  ju en klubb med ständiga framgångar – och jag kunde inte bli likgiltig inför det. Jag behövde något som bekräftade framgången, som gjorde det legitimt att fira titel efter titel.

Med kladdigare ord: jag kunde inte uppleva kärlek förrän jag förstod vad sorg och smärta var. I sekulariserade länder får du liksom straffa dig själv i brist på Gud. Etik och moral blir hellre en fråga om ditt sunda förnuft, i djungeln och avgrunden mellan samhällets instanser, hem och skola och så vidare. Med 58-gänget och Busby Babes fann jag en grogrund för att älska United. Det är själva navet för vilket mitt skepp seglar. När det flyter är det fantastiskt, när det sjunker är det inte så djävla illa som det verkar.

Embed from Getty Images

Det är idag den 22 oktober 2019 och United ligger på 14:e plats i ligan. Om sisådär ett halvår når helvetet sin kulmen, om vi utgår från att Liverpool vinner ligan och United inte har chans på någon cuptitel.

Men jag vägrar att nedslås. Vi ror genom mörkret och finner snart en gryning. För se, det finns en gryning. Det gjorde det knappast för sex år sedan.

Minns säsongen 2013/14, det var en katastrof. En självförvållande sådan. Det var ett United som inte ville kännas vid sina problem, som inte kunde hantera tomheten efter Sir Alex. Ingen trodde på förhand att tiden efter Ferguson skulle bli lätt, ändå kunde ingen acceptera när det gick fel. Det var ett United som jagade sin egen skugga, som fick panik efter blott ett halvår med ny tränare och VD, flög in Juan Mata från Chelsea med helikopter under januarifönstret, bara för att sparka David Moyes tre månader senare. Det sades att han hade tappat omklädningsrummet, David Moyes, så istället flögs det in en auktoritär holländare i Louis Van Gaal, med svansföring högre än en skunk. Angel Di Maria köptes för en rekordsumma och gavs tröjnummer 7, trots att han egentligen inte ville komma hit.

Istället för att acceptera tomrummet tvingades folk och fä in i fack som dom inte passade i. Allting blev en kedjereaktion på det senaste felet, inte det första. Problemen har vi skjutit framför oss, det verkliga lidandet infinner sig först nu.

Nu sitter vi här med ett halvfärdigt bygge, lika delar fuskjobb som äkta vara. Du kan välja att fokusera på det som är otillräckligt, eller så kan du se till det som har blivit bättre.

Jag tycker till exempel att United gjorde sitt bästa transferfönster sedan 2012 i somras. Det betyder inte att det var ett bra transferfönster, men det var det bästa på många år.

Jag tycker också att Ole är den bästa tränaren för United sedan Sir Alex. Det betyder inte att han är en bra tränare, men han är den bästa på många år. I söndags utmanövrerade han till exempel Jürgen Klopp (surgubben i keps) rent taktiskt, trots sämre spelarmaterial. Frågor på det?

Tabelläget ljuger förstås inte. Jag tar inte ljuset i tunneln för givet. Men jag kan ärligt säga att jag inte har tyckt om ett United-lag såhär mycket på väldigt länge. Jag upplever en ny slags romantik kring United igen. Och det betyder mycket. Åtminstone för mig.

***

Oles Babes: Axel Tuanzebe. Brandon Williams. Scott McTominay. James Garner. Angel Gomes. Tahith Chong. Mason Greenwood. Marcus Rashford.


MANCHESTERGUIDE
Manchester United Supporters Club Scandinavia är Manchester Uniteds officiella supporterklubb i Skandinavien. Muss.se är supporterklubbens svenska kanal. Vi producerar redaktionellt innehåll på och informerar om supporterklubbens aktiviteter.
© 2019 MUSS.SE   |   OM MUSS & MUSCS   |   HJÄLP MUSS   |   OM MUSS.SE   |   BLI SKRIBENT   |   INTEGRITETSPOLICY   |   KONTAKTA OSS