Jag lovar, jag såg dig

I den här krönikan så kommer jag berätta om kärleken, kärleken till en sport som ger en någon form av gemenskap, en biologisk genetik som bara finns där utan påtvingade influenser, någonting som bara finns i ens anatomi fast man inte vet varför. Därför ska jag berätta om min pappa. 

Det kanske inte är relevant för alla, det kanske inte är just Manchester United, men det är förhoppningsvis någonting som gör att man stannar upp och funderar en extra sekund.

I skrivande stund var det 11 dagar sedan du tog dina sista andetag. Min pappa har alltid varit ”fotbollsgalen”, hela livet kretsade kring fotboll, oavsett om det var Juventus i Serie A eller Södra FF i division två. Min mamma har alltid berättat att när jag föddes och man kom in på förlossningen och såg alla kuvöser så var det en som stack ut, och det var min, i den låg nämligen en fotboll och en Maradona-tröja.

Jag växte upp i en by som heter Jokkmokk, ungefär så långt upp i norra Sverige som man kan komma och förmodligen inte det roligaste stället i världen att bo på om man älskar fotboll. Mina föräldrar skiljde sig, min pappa flyttade tillbaka till Eskilstuna och jag följde min mamma till Luleå. Människor som är från norra Sverige vet att det finns inte direkt någon stor fotbollskultur häruppe, och de som ska bli något ska spela hockey. Ungefär. Och jag, jag var inte något undantag. 

Trots avståndet på 91 mil så åkte jag ner till Eskilstuna och min pappa ett gäng vändor per år. Alltid när jag kom ner så var det fotboll mot min vilja, jag älskade ju hockey, jag fick följa på fotbollsträningar med A-lag runt om i Eskilstuna och jag ville inte erkänna att jag som 9-10-11-åring tyckte att det var häftigt och hur mycket det egentligen betydde för mig, vilket jag idag kan ångra att jag aldrig sa.

Du kunde ringa mig och fråga hur många mål jag hade gjort på en fotbollsträning eller om det hade gått bra, trots att du inte var där, och det var fina stunder för mig. Man såg alltid alla andra som hade sina pappor med sig på träningar och matcher, och även om jag har världens finaste mamma och styvfar så var det aldrig riktigt samma sak.  

När jag var kring 15 år så fann jag fotbollen och Manchester United, jag fann Cristiano Ronaldo, Paul Scholes, Nemanja Vidic och Wayne Rooney. Men jag och du hade glidit isär. Min mamma ställde alltid upp för mig gällande fotbollen i alla avseenden trots avsaknad av intresse. När man älskar fotboll så pass mycket så vill man dela med sig av allt, Scholes senaste glidtackling, Ronaldos senaste frisparksmål men du fanns inte där för att ta emot det. När jag varje helg såg Manchester United så ekade alltid stolen bredvid tomt. Men på något vis så tänkte jag alltid på dig varje gång jag såg en match och jag gör det än idag. Det är en annan känsla att se på fotboll, att dela fotboll med någon som har samma passion som en själv och det är något som jag och min pappa aldrig fick dela med varandra.

Idag har det gått nästan 11 år sedan jag träffade dig på min student. Jag vet inte ens om du visste att jag älskade fotboll och Manchester United, jag vet inte om jag berättade om den fantastiska CL-titeln vi nyligen hade vunnit,  jag vet inte om du hann läsa någon av mina krönikor innan sjukdomen tog över, jag vet inte om du tänkte på mig när du såg på fotboll men på något underligt vis så vet jag att du gjorde det, för det gjorde och gör jag. Min pappa var inte frisk och hade han inte haft fotbollen hade han nog inte levt så länge som han trots allt gjorde. Två månader innan du inte orkade mer så skrev min syster att du hälsade till mig, och jag hälsade tillbaka. Kanske borde jag då ha förstått att du tynade bort i en sjukdom som inte ens fotboll eller Maradona kunde hela.

Kanske borde jag ha berättat om mina krönikor, eller hur man våndas som Unitedsupporter och förmodligen borde jag kanske ha gjort det, du hade nog tyckt att det hade varit roligt. Det är en underlig känsla, jag ser dig genom ett sprucket glas och ju mer tiden går desto mer ser jag dig i mig själv.

Man har bara en pappa, men utan fotbollen och Manchester United hade jag inte haft någon. Men jag lovar. Jag såg dig.

Och den där Maradona-tröjan, den har jag ännu kvar och den ska mina barn få ärva.

Till minne av min pappa Kent Larsen 1945-2019


MANCHESTERGUIDE
Manchester United Supporters Club Scandinavia är Manchester Uniteds officiella supporterklubb i Skandinavien. Muss.se är supporterklubbens svenska kanal. Vi producerar redaktionellt innehåll på och informerar om supporterklubbens aktiviteter.
© 2019 MUSS.SE   |   OM MUSS & MUSCS   |   HJÄLP MUSS   |   OM MUSS.SE   |   BLI SKRIBENT   |   INTEGRITETSPOLICY   |   KONTAKTA OSS