Manchester United stod för en mycket stark insats (säsongens bästa?) och slog tillbaka José Mourinhos Tottenham under Old Traffords strålkastarljus. Resultatet skrevs till 2-1 efter att Marcus Rashford stått för båda hemmamålen och ett i övrigt imponerande dagsverk.
Vi var nog många som väntade oss en tyngre onsdagskväll när ett United ur form skulle ta emot ett pånyttfött Tottenham. Men verkligheten visade sig bli raka motsatsen. Ole Gunnar Solskjaers gäng tog tag i matchen från minut ett, och bortsett från en olycklig minut som resulterade i ett halvdant försvarsspel och en Surs-kvittering var de rödklädda i förarsätet matchen igenom.
En tidig straff i den första halvleken, som Rashford både ordnade själv och satte dit nere vid målvaktens vänstra maska, ordnade i slutändan en efterlängtad trepoängare.
Startelvan
Anthony Martial rapporterades skadad redan under tisdagskvällen, något som sedermera bekräftades av Solskajer inför matchen. Flertalet supportrar hoppades på att få se Mason Greenwood från start – och fick faktiskt, smått förvånande, gehör. Och det finns nog ingen som kan kritisera det beslutet i efterhand. Den 18-åriga anfallaren stod för en oerhört mogen insats trots sin ringa ålder och applåderades välförtjänt av planen i den 80:e minuten.
Det andra beslutet som debatterades på förhand var vem som skulle starta som vänsterback. Brandon Williams, som startat de senaste ligamatcherna, var det ena alternativet. Luke Shaw och Ashley Young var de andra. Det slutade med den sistnämnda – något vi i efterhand kan ställa oss frågande till då han var en av två felande vid London-lagets kvittering och inte imponerade nämnvärt i övrigt.
Annars fick vi till sist se Andreas Pereira inleda på bänken, något som efterfrågats under ett bra tag nu. Det raka bytet med Scott McTominay gjorde enorm skillnad. Skottens vikt för det här laget går knappt att överdriva i nuläget.
Säsongens bästa insats
Nåväl, konkurrensen är ju inte direkt slående. Men detta var Manchester Uniteds bästa insats för säsongen. Bortsett från hjärnsläppet á la Young, och till viss del Fred, vid Tottenhams kvittering kändes det tämligen tryggt matchen igenom.
Ett energiskt, bollförande United som skapar flertalet heta målchanser över 90 minuter är inget vi är bortskämda med. Men det var precis vad vi fick se på Old Trafford denna regniga decemberkväll. Marcus Rashford var otvivelaktigt matchens mest lysande stjärna. När han inte dunkade in bollen vid stolproten träffade han ribban eller snurrade upp Serge Aurier på läktaren för att köpa korv. Åtta mål och en assist mot de sex största lagen – den här säsongen (!) – är ett skapligt facit för engelsmannen.
I övrigt stod spelare som Aaron Wan-Bissaka, Scott McTominay och ovan nämnda Mason Greenwood för fina insatser. Men de var inte ensamma. Fred, som varit upp och ner i sina prestationer sedan han kom till United, bidrog med en av sina bästa matcher hittills. Trots missen vid baklängesmålet var brassen en starkt bidragande orsak till den här segern. Presspelet, passningsspelet och den allmänna energin stack verkligen ut. Det bör dock tilläggas att han är väldigt beroende av en spelartyp av McTominays genre bredvid sig. Vilket vi tydligt såg idag.
Om vi nu ska försöka jämna ut allt beröm en aning så förändrar den här segern tyvärr inte särskilt mycket – ännu. Vi har tidigare vunnit och spelat bra mot storlagen utan att sedan kunna vinna matcher mot lag som Crystal Palace, Bournemouth eller Aston Villa. Förhoppningsvis kan detta bli en trampolin mot högre höjder och vad som sedan komma skall.