Manchester United ska vara lyckliga över att det stannade vid en förlust med “bara” 3-1, om man ser till det spelet som bedrevs frÃ¥n de rödklädda under stora delar av matchen.Â
Startelvan
När startelvan som vanligt annonserades ut sextio minuter innan matchstart kunde det konstateras att Harry Maguire saknades i matchtruppen. Med tanke på skador på de andra mittbackarna är skadade betydde det att Phil Jones fick chansen som mittback. Brandon Williams hade rättmätigt tagit vänsterbacksplatsen till sin och i anfallet vilade Anthony Martial och Mason Greenwood startade i hans ställe. Andreas Pereira och Fred fick chansen som defensiva mittfältare och Nemanja Matic fick vila.
Det här är inget lag som ska slå Manchester City, ens på hemmaplan. Det är inte samma Manchester United som vann på Etihad för på pricken en månad sen. Och det var ett Manchester City som kom till den här matchen med betydligt bättre form än den tidigare nämnda matchen.
Det var bara den mest optimistiska som kunde tro och hoppas på att United kunde få med sig ett bra resultat från den här matchen.
Hur United faller ihop
Trots att Manchester United kvalitetsmässigt inte är i närheten av vad de högljudda grannarna är, startade man matchen på ett lovande sätt. De första femton minuterna var i stora delar väldigt bra. Sen klev Bernardo Silva in i handlingen och gjorde ett drömmål, otagbart för de Gea och det är svårt att klandra kollektivet för det målet.
Däremot ska kollektivet klandras för det som händer efteråt. Utan att överdriva har jag förmodligen aldrig sett ett lag som bär Manchester Uniteds tröjor bli så pass utspelade som i resten av den första halvleken.
Bollrullande, tryggt och lugnt City som dessutom kunde kosta på sig att vila ett par nyckelspelare, gjorde vad man ville med Manchester United. Runt, runt, runt med bollen tills Unitedlaget fick kliva in i halvtid och kräkas efter ha blivit åksjuka.
Under åkturen som City bjöd på gjorde Riyad Mahrez 2-0 och Andreas Pereira stod för ett självmål till 3-0. Det borde inte ha slutat där. Det borde ha blivit 4- och 5-0 också. Det var förmodligen City som klev in till tedrickandet i paus och varit besvikna över att inte ha gjort fler mål.
Liket sprattlar
Från ingenstans får Marcus Rashford en boll från Mason Greenwood, som i sin tur hade blivit serverad av Angel Gomes och Rashford reducerar till 1-3. Bara stanna upp och ta in det enda positiva vi tar med oss, att vi har tre väldigt fina talanger i det här laget som förtjänar en bättre omgivning.
Att det ens finns en liten möjlighet att United är med i matchen är svårt att ta in. Sen att det lär krävas en liknande insats som den i Paris är en annan femma. Men United kan leva med tanken att om man gör ett mål inom tio minuter på Etihad så lever semifinalen.
Skammen
Vi ska inte glömma den, även om matchen avslutas på ett helt okej sätt. Manchester United och vi supportrar borde känna av den här skammen som den första halvleken var. Det är något fundamentalt fel med klubben, och det är helt bisarrt att det här får fortgå.
Oavsett om Solskjaer, eller någon annan är felet. Att Manchester United med de resurserna kan ställa upp med det här laget och ha ett frågetecken på bänken är ett så otroligt kraftigt underbetyg. Det är inte någonting som går att nöja sig med. Det kommer krävas hårda tag från Glazers, Woodward och de andra som förmodligen kommer vara kvar i sommar.
Bestäm riktning. Bestäm en riktning som är rimlig. Och anställ för f*n en sportslig direktör som fattar vad det innebär. Den dagen Manchester United gör det, är dagen United kan börja blicka uppåt igen. Fram tills den dagen är det bara små, korta glädjestunder som kan ge supportrarna en kick. Men kickarna kommer inte vara bestående över en längre tid.