Efter matchen mot Arsenal förra veckan sade Solskjær att han tyckte det varit en match av ”hög kvalité”. Svaret i sig fick tvivlen, som jag försökt hålla på avstånd, om norrmannen att slå rot.
Först på Emirates. Sedan Molineux. Och sist Old Trafford. Tre – milt uttryckt – oinspirerade insatser inom loppet av en vecka. Hopplösheten infinner sig – inte för första gången de senaste sju åren.
Man kan skylla på ett tufft decemberschema, en skadedecimerad trupp eller den odugliga styrelsen med dödgrävaren Woodward i spetsen.
Men det vore strutsaktigt att inte också rikta en och annan känga mot Solskjær.
Undertecknad har gång efter annan förespråkat ett lugn. Att besättningen sitter ned i båten och låter kaptenen sköta sitt jobb. Att ha förtröstan.
Uppenbarligen har det inte hjälpt att sparka tränare efter tränare. I förtvivlan konstateras att det inte verkar finnas någon med förmågan att få oss tillbaka på rätt kurs. Man tycks bara kunna nå en viss nivå med truppen vi har nu.
Phil Jones, Jesse Lingard, Marcos Rojo, Luke Shaw, Juan Mata, Nemanja Matic och Andreas Pereira. Finns det någon som skulle kunna omvandla ett lag med dessa till titeljägare?
Med det sagt finns det en gräns för hur mycket man kan beskylla spelarna för. Jag, du, alla verkar se att de inte räcker till i ett Manchester United. Alla utom Ole Gunnar Solskjær.
Visst har han blivit tvungen att spela många av dem på grund av skador och en tunn trupp, men att säga att de spelat med ”hög kvalité” när insats efter insats varit rent odugliga?
För ett drygt år sedan, då Ole övertog stafettpinnen från José, kändes de positiva utropen i media som en frisk och efterlängtad fläkt i jämförelse till det ständiga klagandet från portugisen.
När vår huvudtränare nu står och ler efter en förlust saknar man nästan – med betoning på nästan – Mourinhos hårda ord om spelarnas förmågor och saknaden därav.
Det verkar som om den enda gången Solskjær biter ifrån är när han kritiseras av andra spelare som haft hans nummer 20. Diogo Dalot – se upp!
Oavsett hur dåligt det börjar gå tror jag att det kommer dröja länge innan Ole tvingas lämna. Han är nämligen ingen vanlig tränare.
Ledningen stack ut nacken när de anställde honom. Det var en populistisk chansning. Det säkra kortet hade varit att vänta till sommaren och erbjuda en mer erfaren tränare uppdraget.
Solskjærs narrativ om en ombyggnation svalde alla i styrelserummet med hull och hår. Woodward har till och med erkänt att man gjort misstag i rekryteringen tidigare, men att man nu tror sig vara på rätt spår.
Att sparka Solskjær skulle vara att underkänna ombyggnationen som man upprepat likt ett mantra. Det skulle följaktligen vara att underkänna sig själv. Därför torde det behöva gå långt innan ledningen kryper till korset.
Trots det sitter han inte säkert, vår gode norrman. Det finns en gräns för också någon så fotbollsinkompetent som Ed Woodward. Börjar vi falla i tabellen kommer han bli tvungen att agera.
Därför måste Solskjær göra detsamma – innan det är för sent. Han måste värva nu i januari för sin egen skull, som Gary Neville sade.
Man kan tala om en lugn och metodisk ombyggnation där man bara handlar först om ”rätt” spelare finns tillgängliga.
Men till slut når man en punkt då kanske en semi-rätt spelare får räcka. Det är sorgligt att konstatera, men också en halvbra värvning är förmodligen bättre än det vi har tillgängligt för tillfället.
För att rädda sitt jobb och laget från förödmjukelsen att inte nå varken Champions League eller Europa League nästa säsong måste Solskjær ikläda sig spenderarbyxorna. Allt annat vore tjänstefel.
Käre Ole, samma jävlaranamma i det nu vidöppna januarifönstret som i svaret till Robin van Persie, tack!