I veckans kolumn av Mike Phelan’s Shorts går vi igenom på vilket sätt Bruno Fernandes kan tänkas göra skillnad i ett relativt dysfunktionellt Manchester United. Det blir även fokus på de sånger som hördes över Old Trafford under lördagen, där budskapet sannerligen gick fram, men där frågan är hur, eller om, det mottogs?
I det senare ämnet kommer vi framför allt uppmärksamma vad som hände runt det sportsliga under lördagens match, men till att börja med ska vi snacka lite om en portugis, som vi nog vågar basunera ut kommer bli klar för klubben inom kort.
Ett välkommet tillskott
Under säsongen har Manchester United minst sagt blandat och gett, topprestationer ena veckan har varvats med bottenlösa insatser och någonstans däremellan har det varit en del axelryckning till matcher. Kreativitet och spelidé är kanske det som framför allt har efterfrågats, dels generellt, dels när man inte har lyckats få hål på mediokra mitten- och bottenlag på hemmaplan. Ska det bli ändring på det nu, måntro?
Nja, på det stora hela kommer inte något revolutionerande ske med Uniteds spel, men när Bruno Fernandes nu väntas göra entré kommer åtminstone något att hända, och är inte det det minsta vi behöver just nu? Att något händer. Att United och dess ledning agerar på transfermarknaden är förvisso remarkabelt i sig, men nu kanske någonting också kan hända på planen och i synnerhet på mittfältet, där vi skriker efter kreativitet för tillfället.
Bruno Fernandes är en lirare jag, och säkert också du som läser detta, inte har något större koll på, men i och med att han ryktades till United flitigt under sommaren har man inte kunnat undgå honom helt.
Jag minns att jag såg Nations League-finalen mellan Portugal och Nederländerna förra sommaren, där det som etsade sig fast var Fernandes vilja att skjuta. Stup i kvarten avlossade han kanonen, vare sig det var med vänstern eller högern, från 25 meter eller utan någon inbjudande vinkel.
Hans intåg välkomnas mycket på grund av detta, då vi kanske slipper se Andreas Pereira och Fred trycka av med blött krut i bössan. Skämt åsido, det är ingen mittfältsgeneral som kommer in, och det är inte heller något beprövat kort. Det tog aldrig fart under sejuoren i Italien, där han bland annat representerade Udinese och Sampdoria. Mer jubel och klang har det däremot varit hemma i Portugal och Sporting Lissabon, där han redan den här säsongen har stått för totalt 15 mål och 13 assists. Men vi ska givetvis också brasklappa för kvaliteten i portugisiska ligan.
Slutsatsen av det här är att Fernandes inte är en spelare som kommer göra någon strukturell skillnad för Uniteds spel, utan snarare en spelare som kan göra någonting ur ingenting, någon som kan bryta dödlägen i matcher som står och väger, någon som kan kliva fram när ingen annan gör det. Rätt var det är sitter bollen i klykan innan man ens hunnit blinka och fråga sig vad som hände. Precis som att man kan fråga sig om det verkligen hände att United agerade i ett januarifönster.
Ja, om han blir klar någon gång, givetvis.
Kan de gömma sig nu?
Hur trötta är vi på Glazers och Ed Woodward? Jättetrötta. Hur trötta är vi på deras förekomst i artiklar och dylikt? Jättetrötta. Varsågoda, här kommer en till.
Att det råder någon form av eskalerande systemkollaps inom Manchester United är ganska vedertaget vid det här laget. Ägaren mjölkar klubben på varenda möjlig krona, tillsammans med en verkställande direktör som har en till synes bakvänd syn på fotboll rent generellt. Besluten som fattas grundar sig enkom i personliga intressen och stjälper snarare än hjälper klubben, åtminstone på det sportsliga planet.
Ja, det är en ciruks, med andra ord.
På presskonferenserna sitter Ole Gunnar Solskjaer praktiskt taget som gisslan och tvingas gilla läget, hur mycket vi än vet att han ogillar det. Han påpekade senast vikten av att hålla ihop samt att han har haft såväl Glazers som Woodwards rygg sedan han tillträdde. Kan han säga något annat? Såklart inte, och visst vore det inte helt klipskt lovorda den sång som framfördes på Old Traffords läktare under lördagens möte med Norwich.
Det lät bland anant så här:
“Build a bonfire, build a bonfire, put the Glazer’s on the top, put Woodward in the middle, and we’ll burn the f***ing lot…”
För förtydligandets skull skanderade man:
“We want Glazers out, we want Glazers out.”
Även ett aningen mer osmakligt stycke förekom, som i sig inte är unikt bland fans eller på engelska läktare, men i det här sammanhanget blir det uppenbart mer uppseendeväckande. Det var riktat till Woodward, men vad som sades kan vi lämna därhän, då vetskapen om det inte gör någon människa klokare.
Som sagt, situationen håller på att spåra ur (vissa skulle nog påstå att den gjort det för länge, länge sedan), och nu valde man alltså att använda Old Trafford som en kanal för att sprida budskapet. Huruvida det här är rätt väg att gå vågar jag inte svara på, men om inte annat är det mer effektfullt än att sprida agg på sociala medier, och framför allt är det något varken Glazers eller Woodward kan blunda för när det sker i innanför Old Traffords väggar. Eller kan de det?