Först Romelu Lukaku. Sedan Alexis Sánchez. Och nu Ashley Young. Utrensningen av United fortsätter, men för varje transferfönster blir det alltmer tydligt att Ole Gunnar Solskjær inte är dess arkitekt, utan snarare Antonio Conte.
När Manchester United i somras värvade Aaron Wan-Bissaka blev jag överlycklig – inga fler odugliga crossbollar från Ashley Young som missar sitt avsedda mål med oräkneliga hästlängder. På skämt sade jag till en vän att Wan-Bissaka säkert skulle bli skadad i sin debut och att vi sedermera skulle tvingas återvända till ruta ett.
Jag fick både rätt och fel. ”Nonononononooooo”, löd texten som bifogades den video jag skickade till samma vän när Luke Shaw haltade av mot Crystal Palace i augusti och Ashley Young spurtade ut på plan.
Till min förvåning – och glädje – blev det inte så illa som jag hade befarat. Dels presterade Young precis lika väl som den undermåliga Shaw hade gjort och dels fick vi se en ny ytterback i Brandon Williams växa fram och successivt slå sig in i truppen.
Ashley Simon Young inledde sin fotbollskarriär i Watfords akademi när han var blott tio år gammal. När han hunnit fylla sexton fick han veta att han inte skulle få något fullt stipendium för att kunna fortsätta sin utveckling i klubben och att han därför kunde se sig om efter andra möjligheter.
Trots det stannade den unge Ashley hos Watford på deltid och kämpade sig in i ungdomslag efter ungdomslag. Till slut fick han chansen med seniorerna i Championship. När han blivit närmast ordinarie i truppen säsongen 2006-2007 hade Watford tagit sig till Premier League.
I januari 2007 köptes Ashley Young av Aston Villa för åtta miljoner pund. Med dagens ofattbara övergångssummor i närminnet låter det som kaffepengar, men då var det den högsta summa Aston Villa någonsin betalat för en spelare.
Young stannade i Birmingham tills det den 23:e juni 2011 stod helt klart att flyttlasset skulle gå mot Manchester. Debuten gjordes i 3-2 vinsten mot Manchester city i FA Community Shield då nykomlingen stod för en assist.
Den åtta och ett halvt år långa sejouren i Manchester United har innehållit många minnesvärda ögonblick. En personlig favorit är den lätta knuffen som såg Di Maria hamna på Old Traffords läktare när vi spelade mot PSG i våras. Under sina 261 matcher har Young varit med om att vinna ligan 2012-2013, FA-cupen 2015-2016 och både ligacupen och Europa League 2016-2017.
När Young i december tryckte upp bollen i nättaket mot AZ Alkmaar under ljusena på Old Trafford gjorde han sitt nittonde och sista mål iklädd den röda tröjan.
Med Ashley Young förlorar vi ytterligare en av de numera sällsynt spelare som hjälpt oss till en Premier League-titel. Han är också en av de få som genomlevt – genomlidit – övergången från Sir Alex Ferguson till Moyes till van Gaal till Mourinho till Solskjær. De enda som gjort detsamma är David de Gea och Phil Jones.
Säga vad man vill om Ashley Youngs sista tid i Manchester United, men ingen kan förneka att han har varit en trotjänare. Han har kämpat och försökt under den mest tumultartade perioden i klubben de senaste trettio åren. Att truppen sedan varit så tunn att han tillåtits spela i den utsträckning som han gjort de senaste åren kan man inte beskylla Young för.
Tack, Ashley – för titlarna, segrarna, målen, men allra mest för passionen. Du har kämpat för märket som prytt ditt bröst i nästan ett decennium; bara det känns få förunnat nu för tiden.
Buona fortuna i Italien!