Trots en storseger mot Tranmere Rovers i närminnet fortsätter de mörka molnen att följa undertecknad när han grubblar över sitt barndomslag.Â
Manchester United har inte haft sex olika målskyttar i en och samma match på mer än hundra år. Till målprotokollet fördes Maguire, Jones, Greenwood, Martial, Dalot och Lingard – där den sistnämnda, trots sin offensiva roll, kanske var den mest oväntade.
Med en vinst i bakhuvudet kan man inleda den nya veckan något rakryggad, trots att motståndet är hemmahörande i League One. Samtidigt har nog ingen av oss glömt de två horribla insatserna dessförinnan.
Att höja målfesten på den leriga planen till något mer än en trevlig söndagsförströelse vore att bandagera ett benbrott.
Det återstår blott fyra dagar av januari och i skrivande stund har United värvat lika många spelare som Steven Gerrard hann samla på sig ligatitlar.
På förhand hade förmodligen ingen förväntat sig att det skulle bli särskilt många nyförvärv. Januari är januari och det är sällan några större affärer genomförs, men det är svårt att hinna släcka hoppet som väx för varje nytt rykte.
Funderingarna fortsätter i samma banor som alltid: Vad är felet? Varför lyckas inte en av världens rikaste fotbollsklubbar knyta till sig några spelare när andra med betydligt färre medel gör just det? Är de med ansvar för värvningarna så fundamentalt odugliga på sin uppgift eller finns det andra förklaringar? Har vi tappat all form av attraktionskraft?
Det är svårt att släppa tanken att någonting är grundligt fel med klubben när spelare som blivit synonyma med uddlös otillräcklighet får nytt liv i sina respektive nya lag.
Romelu Lukaku spelar med en frihet som vi aldrig fick se i Manchester United, Chris Smalling dominerar mittbackspositionen i Serie A och Ashley Young gör assist i debuten för Inter Milan genom ett – hör och häpna – inlägg.
I förlusten mot Burnley tycktes Old Trafford närmast ha hunnit tömmas innan slutsignalen ljöd. Under matchen hade ramsor riktade mot ägarna och vår eminenta VD duggat tätt.
Samma tonläge från fansen fortsatte mot Tranmere Rovers, trots att matchen avgjorts vid halvtid. Rykten, vars trovärdighet vi lämnar ogranskad, gör gällande att åskådarna ska storma ut från Old Trafford vid ett tidigt skede när vi tar emot Wolverhampton i helgen.
Är det nu det börjar ske? Vågar man vara positiv – hoppfull? Vad innebär det egentligen att vara positiv?
Det är en sak att sjunga en ramsa, skriva arga inlägg på forum och att avfölja klubben på sociala medier. Det är en annan sak att sluta köpa matchtröjor, att gå på matcher och att arrangera offentliga demonstrationer – att återuppväcka, och förstärka, den gul-gröna-rörelsen.
Det sägs att Glazers och Woodward bara har ögon för en sak – pengar. Fotbollen tycks, uppenbarligen, inte spela någon roll. Därför måste det också vara pengatillförseln som får sig en törn för att få dem att överväga att sälja.
Det låter rimligt. Logiken finns där. Frågan är om det är genomförbart? Är man en av världens största klubbar kommer man kanske alltid kunna räkna med att några, förslagsvis turister, köper tröjor och matchbiljetter, även om fansen avstår.
I samma pessimistiska anda går det att fråga sig om Glazers och ledningen verkligen kan utgöra hela problemet. Någon gång måste väl också de lära sig av sina misstag och till slut finna rätt köl? Om man hade gjort det borde väl rimligtvis någon värvning ha genomförts vid det här laget?
Är det kanske ett djupgående fel som sträcker sig genom alla klubbens led? Vad kan man i så fall göra som supporter?
Samtidigt: någonstans måste man ju börja, och varför inte då med de som uppenbarligen misskött varenda led i vår älskade fotbollsklubb.
De mörka molnen hopar sig, men det fina – och farliga – med fotbollen är att man alltid lyckas få en glimt av solen och den blå himlen där bakom, så länge man letar länge nog.
Om det blir en massflykt från Old Trafford till helgen är det upp till oss hur vi väljer att tolka situationen och vad vi gör med den. Blir det ett steg i rätt riktning eller ytterligare ett tafatt försök som inte mynnar ut i någonting?
Väljer vi att vara hoppfulla och nyttja ett eventuellt momentum, eller har vi tröttnat på att bli besvikna av att det aldrig blir någon förändring?
Bollen ligger hos oss. Optimism eller pessimism? Skulle du betrakta arenan som halvfull eller halvtom?