Under tiden när det är dessa uppehåll som förmodligen är djävulens påfund, letar en likt Sherlock Holmes efter ledtrådar som kan ge en gnista av skriftligt hopp. Bara för att inse att 2000-talets sämsta brottsnovell hittas i våra egna led. Samtidigt som Erik Niva släpper poddar om glansdagar, Giggsar och big Nicky Butts så ska jag skriva om liten historia som är Manchester Uniteds svar på helikopterrånet. Precis som en dålig brottsnovell innehåller den smutsiga affärer, intriger och kaltoppade hjässor.
Vi rullar tillbaka bandet till sekelskiftet Ã¥r 2000. Manchester United styrt av en rödtjutsnäsa vid namn Sir Alex Ferguson dominerade fotbollen som aldrig förr. Ett tidigare decennium av dominans hade gjort klubben till den största klubben i England, bÃ¥de i popularitet, och ännu viktigare för vÃ¥r historia, ekonomiskt. Att klubben var störst i England under den här tiden gjorde det naturligt att den även växte internationellt. Det var under 90-talet som Manchester United byggde upp den kommersiella aspekten av klubben, grunden var solid och klubben var en pionjär inom den kommersiella aspekten. Vi var störst, rikast och häftigast, vi var vÃ¥gmätaren till hur en klubb skulle vara och fungera, vi var fotbollsvärldens Microsoft och ledningen var vÃ¥r Bill Gates. Vi var den första klubben (i världen?) att bli börsnoterade och i början av 2000-talet lÃ¥g börsvärdet pÃ¥ ungefär 750 miljoner pund, den överlägset mest värdefulla fotbollsklubben i världen. Varje Ã¥r pumpades det in 10, 20 och upp till 30 miljoner punds vinst som gladeligen sattes i Alex Fergusons fickor, som ett rikt barn med rika föräldrar, “Jag vill ha Rio!” Skrek ferguson, “inga problem” svarade styrelsen och 30 miljoner pund senare var Rio en Manchesterspelare. Efter nionde september blev världen aningen oviss, men det enda som var säkert var att Manchester United skulle fortsätta att vara just rikast, snyggast och bäst, för det fanns ju inget som kunde stoppa oss?
In kommer Glazerfamiljen, pompösa och solbrända som kokta humrar från sydstaternas Amerika i jakt på att byta ut stråhattar mot baskrar. Inte bara ägare av NFL-laget Tampa Bay Buccaneers, men även ägare av ett misslyckat karibiskt fiskimperie, i form av mataffärer. Malcom Glazer som till synes såg ut som en nördigare muskellös version av Kristoffer Hivjus karaktär Tormund från game of thrones var redo att göra entré i den västerländska definitionen av riktig fotboll. Malcolm som var en smart affärsman såg möjligheterna att tjäna än mer pengar och lasersiktet var riktat på Manchester United. Malcolm som på Severus Snapeesquet sätt jobbade flitigt och tyst i skymundan och köpte aktier i klubben. El senor Glazer nästlade in sig till 30 procent av klubben, vilket då innebar att han var skyldig enligt engelska börsregler att göra ett officiellt erbjudande för resterande 70 procent, vilket kan antas bara ha varit Senor Glazers grundtanke. David Gill som var dåvarande verkställande direktör för Manchester United ombad aktieägarna att neka uppköpet, likt John Snow försökte han mota dessa stofiliska vita vandrare som försökte ta sig förbi muren och ta över Westeros. Men muren skulle komma att falla.
Det fanns dock en Svennis-imitatör vid namn John Magnier och hans kollega J.P. McManus, ägare av ett hästimperie och som ägde 30 procent av klubben tillsammans.  Utöver det så ägde de även Staffan, stallet, drängarna, hästarna och Jesus krubba. Det var redan nog rika med andra ord och hade inte för avsikt att sälja bort sin del av Manchester United. Glazers var tvungna att övertyga dessa två irländare, nog bilateralt som förhållandet är mellan irländare och amerikaner, det skulle väl inte gå?
Irländarna som hade givit en HÄST, ja ni läste rätt, en häst till Alex Ferguson för hans fantastiska prestationer hamnade i luven på varandra, för vem hade rättigheten till den legendariska hästen stenen av Gibraltar. Käbblet som ledde till ett domstolförfarande och 2,5 miljoner pund i fickan för en viss Ferguson skapade en spricka stort som ett världshav mellan aktieägarna och huvudtränaren. Oavsett om det var detta som tände stubinen till dynamiten eller inte vet vi kanske inte men inte långt efter detta sålde Irländarna sin del i klubben och Glazers ägde nu den rikaste och mest välskötta klubben i världen, allt tack vare en häst och lite kaffepengar.
Likt ciderdrickaren Sami från lyxfällan (han drack 55 cider varje månad) skulle det visa sig att Glazers hade tagit lån för hela köpesumman på 750 miljoner pund (hela klubbens värde) och genom köpet överfördes ett skuldberg likt mount Everest rakt in i klubben. Fram till den här punkten hade Manchester United varit helt skuldfria och kunde spänna sina ekonomiska muskler och puckla på vilken annan klubb som helst i England, och troligtvis världen. Nu fick klubben istället tävla mot en konstant ränta om 70 miljoner pund varje år. Vilket skulle te sig smärtsamt post-Abramovitj-eran.
Fansens bekymmer var befogade och demonstrationer hölls vilket ledde till att Glazers behövde poliseskort vid deras första framträdande i Manchester. Trots succén under Ferguson var spelarköpen sporadiska. Ferguson hävdade likt dagens Ole att det inte fanns “any value in the market”, men de flesta förstod att Glazers ströp tillförseln av pengar. Oron var befogad och den blev än värre när skulden helt plötsligt började att gÃ¥ UPP istället för ned. Glazers hade tagit ett PIK-lÃ¥n (engelska termer) som lätt sammanfattat är ett lÃ¥n med hög ränta och höga avbetalningar. Som en blixt frÃ¥n klar himmel var Manchester united, MANCHESTER UNITED, som för 10 Ã¥r sedan var rikast i världen nu i en ekonomisk kris. Det var prat om att sälja Old Trafford och Carrington, som om Vatikanen skulle erbjuda ut pÃ¥vens kyrka för att allmosorna inte räcker. Glazers löste dock detta genom att sälja av vissa andelar pÃ¥ New York-börsen och krisen kunde undvikas. UtifrÃ¥n de senaste ekonomiska resultaten sÃ¥ ligger skulden pÃ¥ cirka 400 miljoner pund och klubben har använt mer än en miljard pund för att betala av denna.
Spola fram bandet till idag sÃ¥ kan man med enkelhet fastställa att explosionen av tv-rättspengar kombinerad med Woodwards kommersiella prostitution av klubben sÃ¥ är skulden numer “hanterbar”. Glazers första 8 Ã¥r speglades av Fergusons framgÃ¥ngar och inte Glazers affärssinne. Men sedan bossarnas boss sir Alex gick i pension sÃ¥ har Glazers exponerats och deras uppenbara otalang och oförstÃ¥else för hur en fotbollsklubb ska skötas lyser likt batmansymbolen i vintermörkret. Vilket bevisas med deras oändliga felbeslut i allt sportsligt. Men för att strö salt i sÃ¥ren sÃ¥ plockar familjen ut 30 miljoner pund i löner och utdelning varje Ã¥r för att pÃ¥ nÃ¥got vis belöna sin oförmÃ¥ga. Spelarköpen har inte finansierats av Glazer, de har finansierats av klubben.
Än så länge går gärningsmännen fria och vi dödliga är fast på shutter island.
Och David Gill han är och fäktas med gamla skurkar än idag.
Fortsättning följer…