För oss som var med pÃ¥ det ljuva 90-talet och spelade TV-spel pÃ¥ ett Nintendo 8-bitars kunde minnas att man vid startrutan var tvungen att snabbt slÃ¥ in ner, ner, ner, A, B, upp, upp, upp, B, B, A, A, utan misstag för att aktivera fuskläget. I Manchester United 2020 kastar man ett par hundra miljoner pÃ¥ Bruno Fernandes och helt plötsligt har man 99 extraliv.Â
Ja, visst är det härligt att titta på fotboll just nu, jordklotet har äntligen snurrat sig åt rätt håll och man börjar störa sig på att det faktiskt är ljust på morgonen igen. Som en ungdomsmålvakt i Gothia Cup en sommardag med kepsen väl svettig på huvudet räds jag varken sol eller motstånd längre, för lite längre fram har vi en portugisisk skäggig variant av David Schvimmer med utsvängda öron som gör lite vad han vill med trasan. För så här bra kunde man inte tro att det skulle bli?
Jag vet inte om Sidibé har hunnit återhämta sig från matchen i söndags eller om han fortfarande står i kö till korvkiosken. Men en sak som är klar är att det är roligt och spännande att titta på Manchester United igen och jag har redan glömt hur mycket Bruno Fernandes kostade oss. Pengamässigt. Vi kanske borde ha löst den här värvningen tidigare och med facit i hand borde vi kanske gjort allt vi kunde i somras men min mormor sa ofta, gråt inte över spilld mjölk. För det är fasen ingen ide att beklaga sig över det, trots att den universala sanningen är att varje gång Chelsea tappar poäng då tappar vi minst lika många.
Bruno Fernandes har på 390 minuter av fotboll gjort tre mål och två assist, för att jämföra så tog det Pereira 1 490 minuter att åstadkomma detta. Även om det kanske känns irrelevant att jämföra en Ford escort med en rymdfärja. Och då har jag inte ens tagit Jesse Lingard i beaktning som känns som en träkälke med hjul i jämförelse. Han har en karaktär som Tahith Chong borde ta efter, det är OK att vara loj om man är Dimitar Berbatov och passar det inte får man vara loj någon annanstans, förslagsvis Inter, som fungerar som en fattig student på Coop. Spelar ingen roll om det är en röd lapp på potatisen, gurkan, bullens pilsnerkorv eller skagentoasten, de tar allt. Och är det så tråkigt att Chong inte känner att han vill vara kvar så är det inte mycket vi kan göra. Vi har gett honom chansen, han har inte tagit den, och tror han att han kommer få regelbundet med speltid i Inter så tror han fel. För trots Inters sopgubbebeteende så är de fortsatt jäkligt bra på att spela fotboll, men det kanske är roligare att vara utlånad från Italien, vad vet jag. Om han ens får komma dit, och om han får det kanske han får spela varje match i en sån där gul kemikaliedräkt. Skulle det dock visa sig att denne Chong blir nästa Jadon Sancho eller Serge Gnabry och alla journalister hånar oss, so be it, vi är inte de enda som har missat på en bra fotbollspelare. Men sura och underprestera får man göra någon annanstans. Nu lyser solen.
Samtidigt som en ser Paul Pogba dansa sig fram till olika vattenrehabmaskiner så drömmer jag mig vidare till ett mittfält med både Bruno och Pogba. Helt plötsligt har vi två mittfältare som kan skapa chanser ur ingenting och med Rashford och Martial friska så reser vi oss ur askan likt gulfmacken i Sörböle 2016 och jämnar allt vårt motstånd till marken. Först ut är Derby sen våra högljudda grannar i blått.
Fan, blå är en ful färg.