Alltsedan Eric Bailly återkom från sin femtioelfte skada har man börjat diskutera vilka som borde utgöra Manchester Uniteds ordinarie mittbackspar.
De tre egentliga kandidaterna utgörs av Victor Lindelöf, Eric Bailly och Harry Maguire. Framtidslöftet Axel Tuanzebe, som står på återkomstens tröskel från sin skada, får vänta lite till.
Efter den lyckade sejouren i Italien menar somliga att Chris Smalling borde få chansen att slå sig in för att konkurrera. Marcos Rojo kommer troligen – förhoppningsvis – aldrig igen att spela i en Unitedtröja. Utöver argentinaren är den enda som egentligen inte är aktuell Phil Jones, trots att han faktiskt är på plats i Manchester.
Som när det gäller så många andra ämnen kopplade till Manchester United är det svårt att undlåta sig att bli nostalgisk när man diskuterar den ack så viktiga mittbackspositionen.
När jag på riktigt började följa Manchester United hade Rio Ferdinands och Nemanja Vidićs partnerskap just börjat formas. Och enligt min, givetvis helt opartiska, åsikt skulle det komma att bli ett av – om inte det – bästa mittbacksparet i Premier Leagues historia.
De som ej får nämnas vid namn tjatar jämt och ständigt om sin van Dijk. Mellan 2006 och 2014, med viss hänsyn till en aklimatiseringsperiod för den orädda serben, hade vi två lika tillförlitliga mittbackspjäser. Måtte de aldrig lyckas finna sin motsvarighet till Nemanja Vidić.
Med förbehåll för en smärre felräkning blev det fjorton titlar under perioden då både Ferdinand och Vidić spelade på Old Trafford.
Var det bara tack vare dem? Givetvis inte. Även om de båda var duktiga med huvudet behövs anfallare som kan göra mer än ett par mål varje säsong, något som vi också hade under samma period. Trots det är jag övertygad om att en solid och pålitlig backlinje frigör resten av laget.
Med liknande ord kan man argumentera för att ett starkare mittfält och anfall avlastar och underlättar för defensiven. Det säger sig självt att färre prövningar ökar chanserna för att hålla tätt matchen igenom.
Både Harry Maguire och Victor Lindelöf har fått utstå en hel del kritik under den första halvan av säsongen. Efter tavlor och felberäkningar har man frågat sig om man inte kan kräva mer av en duo som kostat mer än en miljard svenska kronor.
I vissa fall har frågeställningen varit helt befogad, men man får inte glömma vilka de haft framför sig. Med Jesse Lingard och Andreas Periera som två tredjedelar av mittfältet har det varit som att spela med två man mindre.
Nemanja Matic och Juan Mata har också de varit slöa under för stora delar av säsongen, även om de har förbättrat sig avsevärt den senaste tiden.
Beroende på vilka förväntningar man hade när Harry Maguire kom som den dyraste mittbacken någonsin kanske man känner sig besviken. Jag skulle dock vilja mana till lugn: det är orättvist att döma för hårt innan vi har fått ett acceptabelt mittfält och anfall.
Åter till frågan om vilka som bör utgöra ordinarie mittbackspar. Lagkapten Harry Maguire känns given. Då återstår som bekant två kandidater, men är någon av Victor Lindelöf och Eric Bailly bra nog för ett titeljagande topplag? Behöver vi värva ytterligare en aspirant?
I den bästa av världar kommer både svensken och ivorianen, som bägge fyller 26 i år, fortsätta utvecklas och förbli skadefria, samtidigt som unge Tuanzebe tar stora kliv framåt under kommande säsonger.
I denna optimistiska anda erbjuds vi lyxen av en hälsosam mittbackskonkurrens som ger utrymme för investeringar och en förädling av andra delar av laget.
Ur ett mer realistiskt perspektiv kanske ytterligare ett nyförvärv till mittbackspositionen skulle vara på sin plats. Det är inte akut, men det skulle inte heller skada.
Att Manchester United kommer ställa upp med en lika unik duo som Rio och Nemanja inom den närmast förestående framtiden håller jag för högst osannolikt; om inte omöjligt. Med det sagt har jag personligen inte, sedan jag första gången trollbands av de röda djävlarna, känt mig lika hoppfull för det defensiva navet som jag gör nu 2020.