Det dröjde alldeles för länge men våren 1993, 26 långa år efter den senaste titeln, vann Manchester United äntligen ligan igen. Alex Ferguson var nu manager. Steve Bruce och Bryan Robson kunde lyfta bucklan, på läktaren satt Sitt Matt Busby och njöt.
Ligatiteln 1967 var början pÃ¥ slutet för Matt Busbys lag. Ã…ret efter vann United slutligen Europacupen och sedan tog det slut. PÃ¥ 1970-talet vann United FA-cupen en gÃ¥ng och… andradivisionen vid ett tillfälle, efter nedflyttning 1974. Det blev inte mycket bättre pÃ¥ 1980-talet, med bara tvÃ¥ FA-cupvinster.
Wilf McGuinness, Frank O’Farrell, Tommy Docherty, Dave Sexton och Ron Atkinson försökte men kunde inte leva upp till Busbys arv.
I november 1986 anställdes så Alex Ferguson som ny manager. Skotten revolutionerade klubben och fick styrelsens förtroende att genomföra stora förändringar, trots att framgångarna till en början uteblev.
Men pÃ¥ 1990-talet började United vinna igen. Först FA-cupen 1990, följt av cupvinnarcupen 1991 och ligacupen 1992. Den viktigaste titeln – ligan – väntade vi emellertid fortfarande pÃ¥. Vi kom nära 1992. Vi borde ha vunnit titeln dÃ¥. Inte nog med att vi kastade bort ledningen, Leeds blev mästare och till rÃ¥ga pÃ¥ allt kom Uniteds avgörande förlust mot Liverpool pÃ¥ bortaplan. Inte undra pÃ¥ att Unitedsupportrarna förtvivlat undrade om klubben nÃ¥gonsin skulle fÃ¥ vinna ligan igen.
Ferguson basade ändå över ett relativt färdigt lag, så när säsongen drog igång var anfallaren Dion Dublin det enda nyförvärvet. Dublin var inte högst upp på önskelistan men Alan Shearer valde att flytta till nyrika Blackburn istället för till anrika United.
Den engelska fotbollsligan bytte under sommaren namn till Premier League. (Det var långt mer än bara ett namnbyte men det är komplicerad historia som inte ryms i den här artikeln. Strikt fotbollsmässigt spelades ligan på samma sätt som tidigare.)
United inledde säsongen med att förlora borta mot Sheffield United. Detta följdes upp av en 3-0-förlust mot Everton i hemmapremiären. Det här nya Premier League var uppenbarligen inget för United. När den första Premier League-tabellen publicerades låg United sist.
Först i fjärde matchen skulle United vinna sin första Premier League-match, då Dublin gjorde matchens enda mål i Southampton. Det inledde en segersvit på fem matcher, inkluderat 2-0 hemma mot de regerande mästarna Leeds.
Inte bara positivt att hämta där, dock. I vinsten mot Crystal Palace bröt Dublin benet och nyförvärvet skulle inte vara tillbaka i spel förrän i mars.
Vinstsviten följdes av en ny formsvacka, med bara en enda seger på tolv matcher, cuperna inkluderade. När oktober blev november förlorade United mot Wimbledon och Aston Villa. Laget låg nu tia, avståndet till förstaplatsen större än till nedflyttning.
Något behövde göras och något var att värva en anfallare (detta var före transferfönstrets tid). Sheffield Wednesdays David Hirst var anfallaren Ferguson önskade men Wednesday vägrade sälja. Ferguson besökte ordförande Martin Edwards kontor för att diskutera om Peter Beardsley kunde vara något. Då ringde Bill Fotherby, VD för Leeds. De ville köpa Denis Irwin. Det var givetvis uteslutet. Fotherby och Edwards fortsatte samtalet med att prata om ditten och datten.
Fråga om Eric Cantona, skrev Ferguson på en lapp.
Fotherby lovade att Ã¥terkomma inom en timme. Efter en halvtimme ringde det hos Edwards och dagen efter signerade Cantona för United. Mottagandet var… blandat.
"Ooh aah Cantona? They won't sing it here!"
This is what Manchester United fans thought of Eric Cantona on the day he joined them from Leeds back in 1992! 😲 pic.twitter.com/nDiZgiVgm7
— Soccer AM (@SoccerAM) May 28, 2019
När Cantona presenterades på en presskonferens fick Ferguson frågan om hur länge han hade funderat på fransmannen. Inte bara under telefonsamtalet, antagligen?
“Jo, jo, mer eller mindre.”
Bara sådär?
“Ja.”
Cantonas första signifikanta bidrag var kvitteringsmålet mot Chelsea den 19 december. En vecka senare avslutade han målskyttet när United kom tillbaka från tremålsunderläge till oavgjort borta mot Sheffield Wednesday.
Unge Lee Sharpe bidrog med tre assists i den matchen. Annars handlade det ännu mer om unge Ryan Giggs, ofta jämförd med George Best.
“Han bär mitt nummer, han spelar för Manchester United, han är fantastiskt skicklig. Han kommer att bli en fantastisk spelare. Han kommer givetvis fÃ¥ lida, om det är ordet, av jämförelserna,” kommenterade Best, som alltsÃ¥ sÃ¥g pÃ¥ nummer 11 som sitt nummer.
“Jag tycker inte att det är rättvist mot honom att de jämför mig med honom,” sa Giggs när han för en gÃ¥ngs skull fick prata med media.
“Det pÃ¥verkar mig inte. George är en fantastisk spelare. Om jag har hälften av hans skicklighet kommer jag att vara nöjd.”
Giggs spelade till sig en plats i säsongens lag. Där fick han sällskap av den fantastiska målvakten Peter Schmeichel, mittbacken Gary Pallister och mittfältaren Paul Ince. Andra nyckelspelare var Pallisters mittbackskollega Steve Bruce, den inte till Leeds sålda vänsterbacken Irwin, samt anfallarna Mark Hughes och Brian McClair, även om McClair nu ofta spelade på mittfältet.
Och Cantona då, förstås. Fransmannen bidrog med nio mål och tolv assists (96 minuter per poäng). Hans ankomst förändrade på många sätt hela klubbens mentalitet. Ofta var hans bidrag på planen avgörande. Kanske ännu viktigare var hans attityd på träningsanläggningen.
“Han prestationer pÃ¥ träningarna är inte av denna världen. Han övar… han är fantastisk pÃ¥ att träna,” kommenterade Ferguson efter säsongen.
“Jag har aldrig blivit sÃ¥ imponerad av en spelare. Det han har gjort är att han har tagit med sig det till vÃ¥ra träningar.”
I samband med att Cantona värvades vann United tio matcher och spelade oavgjort i två. Båda de oavgjorda, som noteras ovan, efter kvitteringsmål av Cantona.
Under den här perioden började Stretford End så sakta öppnas igen. Uniteds klassiska ståplatsläktare revs 1992 och byggdes nu om till sittplats.
Säsongens kanske bästa insats var 4-1 segern mot Tottenham den 9 januari. Cantona inledde målskyttet på nick efter inlägg från Irwin. De båda kombinerade igen för 2-0, då Cantona lyfte in bollen i straffområdet med en magisk yttersida. För ett år sedan rankade Fourfourtwo det som Premier League-historiens bästa passning. I spelfilmen Looking for Eric beskriver Cantona det som hans favoritögonblick i karriären.
McClair dunkade därefter in 3-0 innan han la upp till Paul Parker för 4-0.
Segern såg United ta över serieledningen för första gången under säsongen.
Sedan en liten svacka, med en ligaförlust i Ipswich och uttåg i FA-cupen. Cuperna överlag var en besvikelse den här säsongen, men kanske hjälpte det United att fokusera på ligan.
Så United var tvåa i ligan när vi reste till Liverpool för att göra upp med demonerna från 1992. Det började planenligt när walesarna Giggs och Hughes kombinerade för ledningsmålet. Liverpool skulle kvitterade men United svarade omedelbart genom McClair och återtog serieledningen.
En oväntad förlust i Oldham såg United tappa ledningen på nytt, inför säsongens nyckelperiod. Hemmamatchen mot Aston Villa utmålades som en title decider. Så blev det inte, det slutade oavgjort sedan Hughes kvitterat framspelad av Cantona. I nästa omgång kvitterade Cantona i Manchesterderbyt på Maine Road. Detta följdes upp av 0-0 hemma mot Arsenal.
Trots fyra matcher i rad utan förlust var Ferguson försiktigt optimistisk:
“Jag tycker att vi har en väldigt bra chans. Men det har Norwich ocksÃ¥ nu och även Aston Villa. Det blir väldigt intressant. Ikväll skulle jag inte satsa ett öre pÃ¥ nÃ¥gon.”
Norwich ja, de gjorde – ledda av Mark Robins, som lämnat United efter utebliven speltid – sin bästa säsong nÃ¥gonsin. De hade här faktiskt tagit över förstaplatsen efter en seger mot Villa.
För United väntade nu en bortamatch mot just Norwich. United trampade gaspedalen i botten. En kontring iscensatt av Schmeichel såg Giggs öppna målskyttet. Efter en ny kontring, sedan Pallister rensat, sprang sig Andrei Kanchelskis fri och rundade målvakten för 2-0. Sedan snodde Ince åt sig en lös passning och sprang igenom motståndarförsvaret för att därefter ge Cantona öppet mål. Matchen över innan halva första halvlek var spelad. Så det spelade ingen roll att Robins gjorde mål på sin gamla klubb efter paus.
För Norwich innebar det att titelchansen i all väsentlighet var borta, dÃ¥ de hade en match mer spelad än konkurrenterna. Deras tredjeplats – med mÃ¥lskillnaden 61-65 (!) – är ändÃ¥ deras bästa placering nÃ¥gonsin.
På påskafton blev domaren skadad och ett långt uppehåll följde. Ersättaren inledde med blåsa straff för Sheffield Wednesday. Med fyra minuter kvar att spela nickade Bruce in kvitteringsmålet.
Lång tilläggstid på grund av domarbytet. Samtidigt tog det slut i Birmingham, där Villa fick nöja sig med 0-0 mot Coventry. Långt in på tilläggstiden fick United hörna igen. Nu eller aldrig. Bollen letade sig ut till Pallister som måttade inlägg. Försvararen lyckas bara skarva vidare och bollen faller perfekt till Bruce.
United firade – klassiskt med assisterande manager Brian Kidd knäböjd pÃ¥ planen – som om titeln var vunnen. Det var den inte, men förstaplatsen i tabellen var Uniteds igen.
I nästa omgång en 1-0-seger i Coventry och sedan 3-0 mot Chelsea. Ligan avgjorde i praktiken onsdagen den 21 april. United gick till mållös halvtidsvila mot Crystal Palace i London. Det spelade mindre roll, för i Blackburn ledde hemmalaget med 3-0 mot Aston Villa. Efter paus gjorde United två mål. Med två omgångar kvar att spela ledde United med fyra poäng.
Söndagen den 2 maj 1993 hade Aston Villa hemmamatch mot Oldham. För United väntade måndagsmatch mot Blackburn på Old Trafford. Alex Ferguson drog till golfbanan.
Ett tidigt mål av Nick Henry gav titeln till Manchester United.
“Mr Ferguson,” ropade en okänd budbärare pÃ¥ golfbanan. “Manchester United have won the league!” Spelarna samlades hemma hos Bruce för fest natten lÃ¥ng.
Hemmamatchen mot Blackburn handlade om att fira titeln. Efter 26 långa år var Manchester United mästare igen.
En eller annan spelare hade nog lite… huvudvärk. Det spelade mindre roll men det kanske förklarar den dÃ¥liga starten pÃ¥ matchen, dÃ¥ Blackburn tilläts ta ledningen. Giggs Ã¥terställde ordningen med en magnifik frispark. Efter paus hittade Cantona fram till Ince för det matchvinnande mÃ¥let. I slutminuten fick United frispark och Pallister sparkade bollen i mÃ¥l.
Lagkapten Steve Bruce och klubbkapten Bryan Robson blev de första att få lyfta Premier League-bucklan. På läktaren satt Sir Matt Busby och njöt.
I säsongens avslutande match vann United – som därmed avslutade säsongen med sju raka vinster – mot Wimbledon pÃ¥ bortaplan. Robson fick göra segermÃ¥let, hans första mÃ¥l för säsongen. Nu hade tiden sprungit ifrÃ¥n Robson och hans speltid var begränsad. Men efter att ha burit United under egentligen hela 1980-talet var ingen spelare mer förtjänt av titeln än Captain Marvel.