United vann som bekant säsongen 1993/94 och var förtvivlat nära att även vinna 1994/95. Men en poäng skiljde Blackburn som etta till United som tvåa. Tillräckligt nära för att behålla stommen i truppen och bygga vidare på den tänkte spelare, experter och supportrar.
Men en man ville annorlunda. Då när han bara hette Alex Ferguson valde han att skeppa iväg Andrei Kanchelskis (flest mål säsongen innan), Paul Ince och Mark Hughes. Spelare som var tillräckligt bra för att spela i ett mästarlag. Men då togs det in riktiga stjärnspelare som ersättare tänker ni? Förutom tre målvakter värvades inga spelare in. Det höjdes faktiska röster om att Alex Ferguson tappat fattningen och att han borde sparkas från rollen som manager i Manchester United.
De spelare som var tänkta att ersätta spelarna kom från de egna leden och från det som senare kom att kallas ”Class of 92”. Nicky Butt, David Beckham, Paul Scholes, Gary Neville och Phil Neville kom in. Alla förutom Beckham fick också chansen från start i den första seriematchen borta mot Aston Villa. Med de gråa bortatröjorna blev det ingen bra premiär, förlust 3-1 efter tre insläppta redan i den första halvleken och kritikerna höjde sina röster alltmer. Liverpools före detta spelare Alan Hansen dundrade i teve att United inte kan vinna Premier League, för man ”kan inte vinna någonting med barn”.
Men det skulle bli bättre och det ganska snabbt. Inför ett märkligt Old Trafford där nuvarande ”Sir Alex Ferguson Stand” byggdes om och var byggarbetsplats spelades det hemmapremiär mot West Ham. Ett lite mer namnkunnigt lag ställdes på planen, men det var Paul Scholes som spräckte målnollan och Roy Keane fyllde på och Uniteds första trepoängare var ett faktum.
United fortsatte starkt och vann fem matcher i rad med start mot West Ham, där den starkaste togs borta mot Blackburn i den tredje omgången. Rädslan över att United inte skulle duga var som bortblåst. Även om det ska föras till protokollet att man under den här tiden åkte ur UEFA Cupen mot Rotor Volgograd och i Ligacupen mot York City. Men fokuset låg nu på Eric Cantonas återkomst efter åttamånaders avstängning efter att ha sparkat en supporter till Crystal Palace säsongen tidigare. Comebacken skulle självklart ske mot Liverpool hemma på Old Trafford. Detta den 1 oktober 1995. United var då på en tredjeplats efter att ha kryssat mot Sheffield Wednesday i matchen innan. På grund av ombyggnationerna var det bara 34 934 åskådare som kunde ta emot Eric Cantona med sina franska flaggor som vajade hos supportrarna. Cantona själv byggde upp det hela på sitt alldeles egna sätt. I en reklam från Nike bad han om ursäkt. Men inte för sparken, utan för att han inte lyckades göra hattrick i säsongen tidigare mot Newcastle.
Matchen mot Liverpool då? Med uppfälld krage och ett öronbedövande jubel startade Cantona matchen med en assist till Nicky Butt redan i den andra minuten. United fick i den andra halvleken en straff efter att Giggs blivit nedsparkad. Självklart var det Cantona som skulle fram och skjuta in bollen i mål, om det var det inget snack. Tyvärr slutade matchen 2-2 men Uniteds svit utan förlust i ligan förlängdes och skulle fortsätta även i ytterligare tre matcher innan Arsenal vann mot United på Highbury med 1-0. Då hade United varit obesegrade i 10 matcher.
Men United repade mod och vann två matcher innan en märklig tid skulle komma. Från den 27 november till 27 december vann United ingen match. Man kryssade i tre och förlorade två, där i bland tunga förluster mot rivalerna Liverpool och Leeds (matchen mot Leeds spelades på självaste julafton). Det ska också sägas att United hade problem med skador den här tiden, bland annat var Peter Schmeichel skadad och Kevin Pilkington fick spela några matcher i målet.
En vinst mot Newcastle den 27 december blev på något sätt startskottet för en kamp mellan Newcastle och Manchester United, även om det verkade långtifrån en titelkamp vid det läget. I början av januari hade Newcastle ledningen av Premier League med 12 poäng, något som gladde Kevin Keegan som manager för Newcastle. På nyårsdagen förlorade United också mot Tottenham med 4-1, men därifrån var det full fart att hinna ikapp Newcastle.
Maskineriet startade igång och nollorna hölls på löpande band. Peter Schmeichel var tillbaka efter skadan och såg med hjälp av försvaret till att hålla nollan i 12 utav de 16 kvarvarande matcherna. Vinster togs mot West Ham, Wimbledon, Blackburn, Everton och Bolton innan det var dags att ta emot de stora titelrivalerna Newcastle. Då hade de tolv poängen sakta men säkert skalats bort och det skiljde bara fyra och Kevin Keegan hade börjat tappa konceptet. På St. James Park vann United med 1-0 efter mål från Cantona som här började en mäktig statistik. United gjorde ett mål per match i de fyra nästkommande matcherna. Ensam målskytt för United varje gång? Eric Cantona. Efter 1-0 vinsten mot Arsenal den 20 mars övertog United ledningen i Premier League och skulle aldrig släppa den. Uppe i nordöstra England hade Kevin Keegan officiellt tappat det och i en legendarisk intervju menade han att han skulle älska om han fick slå Manchester United.
”Cheer up Kevin Keegan,
Oh what can it mean…”
Men allt var ändå inte guld och gröna skogar i Manchester Uniteds avslutning av säsongen. Det var det där med de gråa tröjorna som det inte gick att vinna med. De började i premiären mot Aston Villa. De fortsatte med Arsenal, Nottingham, Liverpool och slutligen Southampton. Mot Southampton gick United till halvtidsvila med en till synes säker förlust till mötes. Man gick in till vilan med gråa tröjor. Kom ut med vit/blåa. Även om det ändå blev förlust i matchen har vi inte fått se de gråa tröjorna sedan dess.
Matchen mot Southampton var den enda smolken i glädjebägaren i avslutningen av säsongen. Den följdes upp med vinster mot Leeds och Nottingham innan det var dags för säsongens sista omgång. Newcastle var fortfarande med i bilden, men United behövde bara en poäng borta mot Middlesbrough. Med vit/blåa tröjor vann United enkelt 3-0 och Uniteds tionde ligatitel var ett faktum.
Men säsongen var inte slut där. I kombination med en fantastisk avslutning av säsongen hade United också gått bra i FA-Cupen och en final skulle spelas mot Liverpool. Liverpool kom till av någon outgrundlig anledning till Wembley med vita kostymer. Enligt Sir Alex Ferguson visste han där och då att United skulle vinna den kommande matchen. Vilket man också gjorde. Som vanligt när United vann med 1-0 avgjorde Eric Cantona och Uniteds andra dubbel var ett faktum.
En av de mest dramatiska och händelserikaste säsongerna i Uniteds historia var ett faktum.