Muss.se » Nyhetsarkiv » Herrlaget

Mike Phelan’s Shorts: Sorgens fem faser

Embed from Getty Images

Coronaviruset har lamslagit en hel fotbollsvärld med några få undantag. I Vitryssland tror man på vodkans kraft, i Nicaragua undviker man tacklingar, Tadzjikistan har inga fall av corona och även Burundi och Taiwan kämpar på. Men den fotboll vi känner till och vill kännas vid är uppskjuten på obestämd framtid.

Ska självklart brasklappa. Det är en text skriven med vetskapen om att fotbollen i dessa stunder inte betyder allt, att det faktiskt är folk som dör av den här pandemin. Men det här är mina ärliga tankar och de fem faser jag som priviligerad människa utan sjukdomar har tagit mig igenom gällande coronaviruset och fotbollen.

Även om det finns de som har det värre i dessa tider har vi som följer fotboll i allmänhet och Manchester United i synnerhet varit med om något unikt och som behöver bearbetas. Den inrutade fantasivärld vi har kunnat leva i där allting fortgår med förminskad styrka ströps från en dag till en annan. Kübler-Ross-modellen, även kallad sorgens fem faser går ut på att varje människa går igenom fem faser när någon stor sorg drabbar en människa.

1. Förnekelse

Du tror inte att det hemska kommer hända dig. Vi kunde ta del av rapporteringen som kom från Kina i början av året. En smitta som tros ha uppkommit från en matmarknad hade på ett hemskt sätt börjat ta livet av människor. Befolkningen i städer hölls inlåsta och det blev förbjudet att åka till Hubei-provinsen.

”Det kommer inte komma hit till Europa och det kommer absolut inte påverka min fotboll”. Så tänkte jag och gissningsvis många av er som läser det här. Det fanns ingen tanke på att någon form av fotboll eller liv som skulle kunna påverka mig, skulle komma ur det som hände i Kina. Egoistiskt och märkligt tänkt, men fullt rimligt ur en psykologiskts perspektiv.

2. Ilska

I den här fasen upplever man ”känslor av skuld eller ilska mot dem eller det som är ”ansvarigt” för situationen”.

I det här fallet när Italien började stänga läktare och det började bli prat om att Champions League och Europa League inte kommer att kunna spelas klart. Min enda tanke var hur löjligt det var och jag blev genuint provocerad av att det stängdes läktare. Förvarsmekanismen stängde ute det rimliga för nu började ”mitt” liv påverkas och den vardagen som jag lever började påverkas. En ilska kopplad till ren och skär egoism.

3. Förhandling

Förhandlingen kommer in i det läge där du som individ förstår att din ilska inte kan påverka situationen du befinner dig i. Därför börjar du förhandla. Om du är troende kan du be till Gud. Är du som mig kan du be till en fotbollsgud. VM-krönikor började kollas på, gamla klassiska matcher kollades på dagligen och EM 2000 sattes upp som ett mål att kolla igenom innan Premier League startades.

Det blev en förhandling med fotbollen. Okej. Om jag ger dig många gamla fina minnen. Kan du då i slutändan ge mig riktig livesänd fotboll? Amen. 

4. Depression

Här kickar depressionen in. Här har du och jag förstått att fotbollen inte kommer komma igång när Premier League hoppades att den skulle göra det. Du och jag har svårt att se att det i framtiden ska springa in spelare på en gräsplan och representera Manchester United mot Liverpool igen och den matchen återigen ska vara världens mest viktiga oviktiga sak på jorden.

Hopplösheten tar vid och för mig blev det att jag i stora delar undvek fotbollen. Läste inte om den och gjorde bara tillräckligt för att den här sidan skulle uppdateras av mig. Orkade knappt bli upprörd över Liverpools beteende.

5. Acceptans

Acceptansen över var vi är och det som har hänt. När jag kom i den här fasen kunde jag för första gången se vad som hände runt om kring. Att fotbollen på ett väldigt rimligt sätt får stå åt sidan åt en pandemi och att det får ta den tid det tar.

Livet har fått sig en törn men vi har också blivit flera kilo tyngre med erfarenheter och lärdomar. Har hittat andra intressen som går att fördriva tiden med fram till Manchester United mot Watford spelas igen. Det är inte längre någon stress. Det viktigaste är hälsan och att vi tar hand om varandra.

För egen del har fotbollen sakta blivit en liten del av mitt liv igen och saknaden finns där. Men även acceptansen att det här någon gång kommer vara över. Det måste bara få ta sin tid.