Mellan perioden 1993-2003 vann Manchester United Premier League inte mindre än sju gånger, där undantagen bestod av att Arsenal och Blackburn stack upp. Därefter skulle en ny uppstickare i form av ett nyrikt Chelsea etablera sig och vinna två raka titlar under José Mourinhos ledning. Sedan fick det vara nog. Säsongen 2006/07 var det Uniteds tur att återta tronen, och sitta på den ett bra tag framöver.
För att dyka in i säsongen kräver det nästan att vi tar avstamp i sommarens VM-slutspelet i Tyskland. I kvartsfinalen mellan Portugal och England utspelades en händelse många trodde skulle kunna få konsekvenser för Uniteds kommande säsong. I en duell med Ricardo Carvalho trampade Wayne Rooney portugisen i skrevet och blev naturligtvis utvsiad. En av de första som var framme hos domaren och påpekade vad Rooney gjort var ingen mindre än lagkamraten i United, Cristiano Ronaldo. Konspirationen var att portugisen fått Rooney utvisad och kritiken mot Ronaldo lät inte vänta länge från de brittiska tabloiderna. Han skulle snart vara hatad av en hel nation. Frågan där och då var om han ens skulle kunna återvända till England och Manchester United igen.
Det skulle han. Bättre än någonsin.
Istället för att sura på varandra drog Rooney och Ronaldo ett streck över det hela och började spela deras bästa fotboll i karriären. Anledningen till att United blev ett titelvinnande lag igen berodde mycket på just dessa två herrar.
Det ska också sägas att United blev ett titelvinnande lag trots att man inte hade varit särskilt aktiva under transferfönstret där endast Michael Carrick från Tottenham plockats in. Tappen var istället desto fler med bland annat Ruud van Nistelrooy som gick till Real Madrid. Även breddspelare såsom David Bellion och den numer, tragiskt nog, avlidne Liam Miller fanns på samma lista. Vad gällde poängproduktion skulle förvisso inte holländarens närvaro saknas nämnvärt, men när anfallskrisen senare under säsongen var ett faktum blev det alltmer påtagligt. Sir Alex fick trolla med knäna under januarifönstret, och utfallet blev ju faktiskt rätt lyckat.
Säsongen inleddes på Old Trafford mot Fulham i en match som på sätt och vis skulle bli en sorts vägvisare för vart man var på väg. Vinst med 5-1 där både Rooney och Ronaldo hittade nätet, något som sedan följdes upp med ytterligare tre raka segrar och en målskillnad på 11-2. Den sovande björnen hade vaknat och Chelsea skulle visa sig få en utmanare.
Efter en fin inledning kom så den första plumpen, och det var mot, på den tiden den bittra rivalen, Arsenal som knep en 1-0-seger på Old Trafford. Faktum var att man förlorade bägge mötena med Arsenal den här säsongen. Desto roligare var istället mötena med Liverpool, vilka man tog emot efter att vinstmaskinen börjat trampa igång igen. Mot grannen i väst var det Paul Scholes som inledde målskyttet i slutet av första halvlek. Det mest minnesvärda från den matchen stod dock Rio Ferdinand för när han med en delikat nedtagning satte sig själv i läge för att dunka in bollen med vänsterfoten i krysset till slutresultatet 2-0.
Matchen därpå åkte man till Bolton och tog en enkel 4-0-seger, bland annat efter hattrick av Rooney. Vid den här tidpunkten, i slutet av oktober, toppade United ligan tillsammans med Chelsea på 25 poäng. Förvånande nog var det just Bolton, men även Portsmouth som hakade på strax bakom i tabellen då Liverpool och Arsenal ännu inte fått upp ångan.
“Vi har en god laganda och och vi bygger ett lag med en blandning av erfarenhet och talang,” svarade Rooney pÃ¥ frÃ¥gan om varför saker och ting sÃ¥g bättre ut i United nu än under de föregÃ¥ende säsongerna.
Det lÃ¥g givetvis nÃ¥gonting i det. BÃ¥de han själv, tillsammans med Ronaldo, tog större ansvar och klev fram när det gällde. Där bakom fanns även en Darren Fletcher, som vi den här tidpunkten var 22 Ã¥r gammal och började slÃ¥ sig fram. Bland de mer erfarna fanns spelare som Edwin van der Sar mellan stolparna, ett mittlÃ¥s med Rio Ferdinand och Nemanja Vidic, samt Class of 92′-spelare i form av Paul Scholes, Ryan Giggs, och Gary Neville.
När det senare under hösten var dags för toppmöte hemma mot Chelsea hade man ett försprång på tre poäng, vilket under matchen utökades till sex efter att Louis Saha placerat in 1-0 efter en halvtimmes spel. Kvitteringen skulle dock komma, och det var den tidigare nämnde Carvalho som nickade in 1-1, som också stod sig matchen ut.
“När man ligger högst upp fÃ¥r man det där lilla extra självförtroendet. Folk säger att man har press pÃ¥ sig och ständigt mÃ¥ste titta sig över axeln. Vi ser det inte pÃ¥ det sättet, utan leder man ligan sÃ¥ leder man. Vi har gjort oss förtjänta av att vara där vi är,” sa Michael Carrick efter matchen.
Höst började bli till vinter och läget var fortsatt bra. Smolket i bägaren var dock att Saha hamnade i sjukstugan, tillsammans med Alan Smith som redan befann sig där. United stod nu endast med två etablerade, renodlade, anfallare i truppen: Wayne Rooney och Ole Gunnar Solskjaer. Norrmannen gjorde sin vana trogen mål de gånger han spelade, men vid en ålder av 34 år och föregående säsong spoilerad av skador, var speltiden numer mest sporadisk. Ferguson sonderade terrängen på marknaden och hittade en korttidslösning – i Helsingborgs IF.
Henrik Larsson lÃ¥nades in för att lösa “anfallskrisen” och visst stod svensken för ett fullgott bidrag de tretton matcher han gjorde i klubben. Totalt blev det tre mÃ¥l, ett i ligan, ett i FA-cupen, och ett i Champions League.
Vad gällde just cupspelet under säsongen uteblev dock lyckan. I Champions League minns vi förvisso den klassiska 7-1-krossen mot AS Roma i kvartsfinalen, men i nästa omgång blev AC Milan för svåra. I FA-cupen tog man sig hela vägen till final men väl där drog Chelsea det längsta strået i förlängningen. I ligacupen blev det respass redan i fjärde omgången mot Southend United.
Trots fokus pÃ¥ cupspel lyckades man ändÃ¥ hÃ¥lla fokus pÃ¥ ligaspelet. När januari blev februari började man trycka pÃ¥ gasen rejält och vann samtliga matcher fram till slutet av mars. Bland dessa matcher besegrades Liverpool pÃ¥ Anfield efter att John O’Shea avgjort med matchens enda mÃ¥l i 91:a minuten. O’Shea skulle sedan ännu en gÃ¥ng skriva in sig i mÃ¥lprotokollet nÃ¥gra veckor senare, Ã¥terigen efter mÃ¥l pÃ¥ stopptid, men den här gÃ¥ngen räckte det inte till nÃ¥gonting dÃ¥ man förlorade med 2-1 mot Portsmouth pÃ¥ Fratton Park.
Faktum är att på de sex återstående matcherna vann United endast tre. Men det var ingenting mot Chelsea som på lika många matcher i slutet bara vann en och kryssade fem (!).
Slutligen stannar vi upp vid omgång 36, för det var då allting skulle avgöras. United ställdes nu mot stadsrivalen på Eastlands, detta bara ett par dagar efter att man åkt ut med huvudet före mot AC Milan i Champions League. Nu krävdes karaktär. Det började också på bästa sätt efter att Ronaldo överlistat Andreas Isaksson från straffpunkten och därmed gjort sitt 17:e mål för säsongen (med den siffran vann han den interna skytteligan). En match av den här kalibern och i det här skedet av säsongen blev naturligtvis också rafflande. Darius Vassell skulle även han få chansen från elva meter, men Van der Sar var som bekant svår att lura. Holländaren räddade och United kunde hålla ut.
Resultatet gjorde att Chelsea var tvungna att vinna London-derbyt borta mot Arsenal nästa dag, men det var ju det här med kryssen som ställde till det. 1-1 slutade det och United kunde fira sin 16:e ligatitel i kavaj. Som körsbäret på tårtan fick United i näst sista ligamatchen kliva ut på Stamford Bridge till Chelsea-spelarnas honnör i en så kallad Guard of Honor. 0-0-resultatet gjorde att man slutade på 89 poäng med The Blues sex pinnar efter.
Tronen var återtagen, och man suktade efter mer.