Föregående säsong fick vi ta del av ett Manchester United som inte bara vann ligan utan man tog även hem Champions League-titeln. Nu stod man på toppen av världsfotbollen och frågan var om man skulle palla för trycket ännu en säsong och fortsatt vara herre på täppan. Svaret blev att det skulle man, nästan i alla fall.
Sir Alex hade byggt ett vinnande lag och inför säsongen som väntade fanns det egentligen inte särskilt många justeringar som behövdes göras i truppen. Edwin van der Sar återfanns fortfarande mellan stolparna, backlinjen var intakt, på mittfältet fanns allt man kunde önska sig, och längst fram körde Cristiano Ronaldo, Wayne Rooney, och Carlos Tevez vidare. Men för att spetsa till konkurrensen och addera ytterligare dynamik till anfallet, passade Ferguson på att plocka in Dimitar Berbatov från Tottenham under deadline day. Och det skulle givetvis visa sig bli ett lyckat drag från skotten.
In kom även brasse-tvillingarna Rafael och Fabio, där framför allt den förstnämnde stack ut lite extra. Wes Brown och John O’Shea kunde förvisso vikariera pÃ¥ högerbacken, men det var inga att satsa pÃ¥. Gary Neville började dessutom bli till Ã¥ren och hade tidigare säsonger kämpat med skador. Nytt blod frÃ¥n Brasilien blev sÃ¥ledes nyckeln till höger i backlinjen.
Bland spelare som fick lämna klubben hittar vi främst Louis Saha som flyttade västerut för spel i Everton. Mikaël Silvestre lämnade även han, och det till en ännu större konkurrent, nämligen Arsenal.
Förväntningarna var givetvis höga på den här upplagan av United och kanske kände man av det själva. Säsongen inleddes knackigt med endast en vinst de fyra första matcherna, där förvisso motståndet hette både Liverpool och Chelsea. Det skulle dock släppa senare under hösten, framför allt i oktober månad.
“Inledningen har inte varit vad vi hoppats pÃ¥, men vi kommer trampa igÃ¥ng i oktober,” sa Ferguson efter den trevande starten.
Och så rätt han fick. Maskinen började varva upp, likaså nyckelspelare i form av Ronaldo, Rooney, och Berbatov. Bulgaren som för övrigt sett till att hålla Tevez utanför startelvan. Som sagt, det fanns konkurrens om platserna.
När oktober sedan blev november stötte man på Hull, som där och då gjorde sin första säsong någonsin i den engelska högstaligan. Och man lyckades också skärra United. Trots ledning 4-1 till United kravlade man sig ändå upp till 4-3, men lyckades inte komma närmre än så.
Det blev istället Arsenal som skulle sätta käppar i hjulet nästa omgång. 2-1 i baken och läget i tabellen såg ganska halvdant ut. Man tog dock snabbt revansch på sig själva genom att pulvrisera Stoke med 5-0. Ronaldo sköt in frisparkar och Berbatov målade, men det många nog minns härifrån är målet som Danny Welbeck stänkte in och gjorde sig ett namn på Old Trafford. Det fanns en ungdomlig entusiasm i detta United som kanske förklarar varför Ferguson inte gjorde några stordåd på marknaden. Senare under våren skulle vi bli varse om det ytterligare en gång.
Storsegern mot Stoke blev också början på ett mäktigt rekord för Van der Sar i målet. Holländaren höll nämligen nollan i hela 14 matcher (1 300 minuter), från mitten av november till början på mars. Under den här perioden besegrades bland annat Manchester City i ett bortaderby samt Chelsea på hemmaplan i en förkrossande 3-0-seger. Där och då fanns det inget som kunde få stopp på United. Nej, inte ens domarna hängde med, som mot Chelsea där man fick ett hörnmål felaktigt bortdömt. Om man gjorde mål på den efterföljande hörnan istället? Såklart.
Efter den segern, en bit in i januari, befann sig United på tredjeplats, fem poäng upp till ledande Liverpool. Det ska dock sägas att United hade två matcher till godo, detta bland annat på grund av klubblags-VM som gick av stapeln i Asien i december. En turnering man för övrigt tog hem.
Nollan var fortsatt intakt efter segrar mot bland annat West Bromwich, Fulham, och Everton. Därefter gick man in i en vÃ¥rperiod som verkligen skulle definiera säsongen. Hemma mot Blackburn skulle nollan till slut spräckas, men den här gÃ¥ngen var det Tomasz Kuszczak som vaktade mÃ¥let. Ställningen var 1-1 fram till timmen spelad dÃ¥ Ronaldo klev fram och sköt in en av sina patenterade fisparkar till slutresultatet 2-1. I nästa match besökte man St James’ Park i nordöst och nu skulle Van der Sar ocksÃ¥ fÃ¥ kapitulera när Newcastle tog ledningen. Darr pÃ¥ ribban, men man kom tillbaka och vände tack vare mÃ¥l av Rooney och Berbatov.
Det här var ju också en period med tufft matchande för Uniteds del. Dessförinnan hade man både spelat åttondelsfinal i Champions League mot Inter (0-0) och segrat i ligacupen mot Tottenham på straffar. Inter slog man för övrigt ut med 2-0 på Old Trafford den 11 mars. Det såg trots allt rätt bra ut, ligan toppades och vidare i Europa. Till helgen som följde skulle dock säsongens värsta nederlag uppenbara sig. Liverpool kom på besök och det som började så bra, med ledning 1-0, slutade i ett haveri av sällan skådat slag. 1-0 förvandlades till 1-4 och lägg där till en utvisad Vidic.
Fulham borta kunde kanske därför vara en bra match att få direkt efter för att studsa tillbaka. Men icke. Hemmalaget gjorde två, United noll. Som om inte det vore nog, i matchen blev även Scholes och Rooney utvisade.
Liverpool hade vid den här tidpunkten gått om United, om än med två matcher mer spelade. Oavsett vad satte det givetvis press på United. Aston Villa var nu tvungna att besegras. United kopplade greppet tidigt men John Carew kvitterade och efter en timmes spel kom kallduschen; Gabriel Agbonlahor skickade in Villas ledningsmål och frågan var om United nu skulle orka resa sig. Ronaldo gav i alla fall hopp med sitt andra mål i matchen när han kvitterade med tio minuter kvar. Men man behövde vinna, och det var ju det här med ungdomlig entusiasm. Ferguson skickade därför in (på vinst och förlust?) en okänd 17-åring i Federico Macheda. I den 94 minuten vände italienaren bort sin bevakare med en läcker klack och böjde in bollen i nät bakom en chanslös Brad Friedel i målet. Det här var vändpunkten.
“Det är en dröm. Att göra debut och fÃ¥ göra ett sÃ¥dant här mÃ¥l,” sade Macheda pÃ¥ knagglig engelska efterÃ¥t.
Anfallaren skulle även skriva in sig i målprotokollet i bortasegern mot Sunderland nästa match med ännu ett matchavgörande mål. Och i ärlighetens namn är det väl ungefär detta vi minns av Macheda i United. Men som det betydde.
United kunde därefter ösa på, fram till att Tottenham kom besök. Det var dags för ännu en gastkramande upplevelse på Old Trafford. 0-2-underläge i paus och ett Liverpool som skuggade tre poäng bakom. Betydelsen av att vinna var kolossal. Vi får anta att det sades ett par väl valda ord av Ferguson i paus. I andra halvlek kom nämligen United ut som ett nytt lag och inom loppet av en tiominutersperiod hade man vänt till 3-2. Det är nästan svårt att erinra sig om när Old Trafford exploderade så som det gjorde när Ronaldo nickade in ledningsmålet (tja, det skulle ju vara när Macheda skickade in 3-2 mot Aston Villa, såklart). Det var ganska uppenbart hur mycket det målet betydde. Därefter rann det bara på, Rooney målade, liksom Berbatov.
När ligan gick in i maj månad och allt skulle avgöras hade United även nu ett försprång på tre poäng ner till Liverpool och en match till godo. Läget såg minsann trevligt ut. Rutinen av att vara jagade hade man ju dessutom från föregående säsong.
Och när allt ställdes på sin spets även den här säsongen var det dags för stormatch. Arsenal gästade och förutsättningarna var enkla: efter att United vunnit sin hängmatch hade nu avståndet fördubblats och därmed räckte en poäng mot Gunners. Resultatet? 0-0.
För tredje säsongen i rad hade man pallat för trycket och slutat etta (förlusten i Champions League-finalen mot Barcelona får helt enkelt bli en parentes i sammanhanget). I och med detta tangerade man också Liverpools rekord på 18 ligatitlar, ett rekord som småningom skulle slås, men det fick lov att vänta ett litet tag.