Steve Bruce: A wonderful servant to Manchester United

Han var ena halvan av Dolly and Daisy. Han var vår lagkapten i några år. Han är trippel engelsk mästare. Han är, i överlägsen stil, den försvarare som har gjort flest mål för Manchester United. Han är legend i tre klubbar. Han är deckarförfattare. Idag har vi äran att gratulera Steve Bruce på 60-årsdagen. Vi firar med ett legendporträtt.

Siffror säger inte allt. Men siffror kan säga väldigt mycket. Mittbacken Steve Bruce gjorde 926 matcher och 113 mål i karriären. Och noll landskamper.

Ingen kommer att påstå att Bruce var den skickligaste fotbollsspelaren. Innan karriären började nobbades han av många klubbar. Men han var en pålitlig kämpe.

Framför allt var han en ledare. Kanske aldrig mer så än mot Sheffield Wednesday våren 1993. Då stack han fram huvudet två gånger och i all väsentlighet nickade han den första ligatiteln på 26 år till Manchester United.

Uppväxten, Gillingham och Norwich

Stephen Roger Bruce föddes i den lilla byn Corbridge, i Northumberland i nordöstra England, på nyårsafton 1960. Uppväxt bara några mil från Newcastle var det inte konstigt att Newcastle United blev hans lag. Som ung brukade han smita in på St James’ Park genom att krypa under vändkorsen.

Fotbollskarriären inledde han i klassiska Wallsend Boys Club. Ungdomsklubben skulle senare fostra en annan framtida Manchester United-kapten, nämligen Michael Carrick.

Bruce spelade även för skollaget i Newcastle och han blev utvald att vara bollkalle under ligacupfinalen 1974. Men även om han låg långt framme i de tidiga tonåren såg det inte ut att räcka. Han var på provspel i klubbar som Newcastle, Sunderland, Derby och Southport men varje gång blev det nobben.

Istället tänkte sig Bruce en framtid som rörmokare och han skulle till att börja som lärling när Gillingham ringde. Managern Gerry Summers hade blivit imponerad då han sett Bruce spela under en ungdomsturnering. Tillsammans med Peter Beardsley reste han till södra England för provspel. Beardsley (som via Kanada hamnade i Manchester United och gjorde en a-lagsmatch innan han, via Kanada igen, senare blev stor i andra klubbar) fick nobben men Bruce fick kontrakt.

Bruce kom till Gillingham som mittfältare men akademichefen Bill Collins menade att Bruce var en mittback. ”Om en enda person hade den största inverkan på min karriär var det [Bill Collins],” skulle Bruce senare slå fast.

Förvisso spelade han nu mittback men mål gjorde han ändå. Säsongen 1978/79 gjorde han 18 mål för Gillinghams reservlag. Med det var han bäst i laget och snart blev det a-lagsspel.

Den 11 augusti 1979 fick Bruce göra sin a-lagsdebut, mot Luton Town i ligacupen. Han imponerade direkt och var snart given i startelvan. Det blev 40 ligamatcher under debutsäsongen och efter säsongen prisades han som årets spelare i klubben.

De nästkommande åren skulle Bruce vara given i det dåvarande Division 3-laget (tredjedivisionen, motsvarande dagens League One). Det skulle emellertid dröja innan han fick chansen att testa spel på högre nivå. Först när Gillingham, via två 0-0-matcher, tvingade Everton till dubbla omspel i FA-cupen 1984 skulle klubbar på högre nivå på allvar få upp ögonen för Bruce. Efter säsongen blev han, för andra året i rad, uttagen till årets lag i Division 3.

Månne var det nära att det blev Newcastle, men managern Arthur Cox sa upp sig innan något avtal kunde signeras. Istället blev Norwich City, då i Division 1 (dåtidens högstadivision), Bruces nya klubbadress. Övergångssumman landade på 125.000 eller 135.000 pund.

På fem säsonger i Gillingham spelade Bruce 237 matcher och han noterades för 38 mål. Han blev senare invald i klubbens Hall of Fame, som en av de fem ursprungsmedlemmarna.

Fakta: Steve Bruce

  • Namn: Stephen Roger Bruce
  • Född: 1960-12-31, i Corbridge, England
  • Längd/vikt: 183 cm/81 kg
  • Position: mittback
  • Till United: 1987-12-17, från Norwich City, 825.000 pund
  • Lämnade United: 1996-05-22, för Birmingham City, fri transfer
  • Debut: 1987-12-19, mot Portsmouth (b)
  • Sista match: 1996-04-17, mot Leeds United (h)
  • Seniorkarriär: Gillingham (1979-1984, 205 ligamatcher/29 mål); Norwich City (1984-1987, 141/14); Manchester United (1987-1996, 309/36); Birmingham City (1996-1998, 72/2); Sheffield United (1998-1999, 10/0)
  • Titlar med United: Premier League (3): 1993, 1994, 1996; European Cup Winners’ Cup (1): 1991; FA Challenge Cup (2+1): 1990, 1994, 1996*; Football League Cup (1): 1992; Uefa Super Cup (1): 1991; FA Charity Shield (3): 1990 (delad), 1993, 1994
  • Titlar med andra klubbar: Football League Cup (1): 1985; Football League Division 2 (1): 1986

Debutsäsongen i Norwich blev en säsong av höga höjder och djupa dalar. Bruce debuterade mot Liverpool och gjorde självmål i första minuten. När säsongen summerades blev Norwich degraderade till andradivisionen. Däremellan gick laget emellertid och vann ligacupen. Bruce bidrog med matchvinnande målet i semifinalen och utsågs sedan till matchens bästa spelare i finalen. Han prisades också som säsongens spelare i Norwich.

Sejouren i andradivisionen blev ettårig för Norwich. Bruce spelade samtliga ligamatcher – och blev uttagen till årets lag i andradivisionen – när uppflyttningen säkrades i tämligen överlägsen stil. Inför comebacken i Division 1 utnämndes Bruce till lagkapten. Som sådan ledde han Norwich till en femteplats, klubbens dittills bästa placering någonsin.

Hösten 1987 började det stå klart att Bruce var mogen för större uppdrag. Det var snack om Tottenham, Chelsea, Rangers och… Manchester United, förstås.

På tre och en halv säsong gjorde Bruce 180 matcher och 21 mål för Norwich. Han blev senare invald i klubbens (alldeles för stora, 128 medlemmar per 2012) Hall of Fame.

Manchester United

Mycket riktigt var det Manchester United som skulle vinna kampen om Steve Bruce. Mittbacken själv förkunnade att United var hans drömdestination, vilket placerade klubben i förarsätet. Övergången äventyrades när Norwich plötsligt höjde övergångssumman från 800.000 pund till 900.000, varför Bruce vägrade att spela fler matcher för Norwich.

Till slut gav Norwich med sig och ett par veckor före Bruces 27-årsdag blev han Manchester United-spelare. Övergångssumman landade på 800.000 eller möjligen 825.000 pund.

Vid den tiden var det många som ifrågasatte övergången, då få var övertygade om att kämpen Bruce hade den klass som en mittback i Manchester United måste ha. Alex Ferguson var emellertid säker på sin sak. Framför allt såg Ferguson i Bruce en pålitlig spelare, en som skulle spela alla matcher. I sin självbiografi Managing My Life skrockar Ferguson åt att läkarundersökningen höll på att stoppa övergången. ”Mer talande bevis [än röntgenbilder] var hans statistik för spelade matcher,” skriver Ferguson.

För att understryka det hela bröt Bruce näsan i sin Uniteddebut men han fortsatte ändå. Och han fortsatte som given mittback hela säsongen, utanför laget bara i en ligamatch. Några år senare, senhösten 1991, skulle Bruce drabbas av bråck, som krävde en operation. Den operationen kunde tas efter säsongen, tyckte Bruce. Det visade sig vara en omöjlighet. Efter ett par månaders spel med allt mindre rörlighet accepterade han slutligen att operationen var oundviklig. En sista match, där ingen kunde undgå att förstå att Bruce hade ont, blev det ändå, när Paul Parker blev sjuk några timmar före avspark mot Aston Villa. Bruce förväntades missa tio matcher men han var tillbaka i spel efter åtta, lagom till semifinalreturen i ligacupen.

Men nu går vi händelserna i förväg. Värvningen av Bruce förstärkte United men en mittback gör inte ett försvar. Om Ferguson kunde hålla i plånboken när Bruce värvades så gick det inte när Gary Pallister plockades in. Pallister skulle värvas för rekordsumman 2,3 miljoner pund, flera hundratusen mer än United hade budgeterat för.

Det skulle visa sig vara ett genidrag. Bruce och Pallister kompletterade varandra och skulle komma att bilda ett utmärkt mittbackspar. Och de var (nästan) alltid tillgängliga. När United vann ligan 1993 spelade de båda mittbackarna samtliga 50 matcher under säsongen. Säsongen därefter startade både Bruce och Pallister 61 av 63 matcher (Bruce gjorde dessutom ett inhopp). Tillsammans blev de utbytta fyra gånger de två säsongerna.

Dolly and Daisy (Steve Bruce längst till vänster, Gary Pallister längst till höger) tillsammans med materialförvaltaren Norman Davies och Bryan Robson.

Det ständigt närvarande mittbacksparet kom att kallas Dolly and Daisy. Vem som var vem (inte för att det spelar någon roll) är det ingen som vet, inte ens Ferguson som av allt att döma är upphovsman till smeknamnet.


Samtal mellan Alex Ferguson och Dolly and Daisy.

Manchester Uniteds framgångar startade med FA-cuptriumfen 1990. Bruce och Pallister kamperade ihop i sju av åtta matcher (undantaget var mot Hereford i omgång 4, då Bruce inte spelade). Försvaret var emellertid inte färdigbyggt, 61 insläppa på 49 matcher vittnar om det.

Sommaren 1990 anslöt ytterbacken Denis Irwin och ett år senare fullbordades försvarslinjen när målvakten Peter Schmeichel och högerbacken Paul Parker signerade. Dubbelsäsongen 1994 startade Parker 56 matcher och Schmeichel 60 medan Irwin, precis som Bruce och Pallister, gjorde 61 starter.

En sak som verkligen står ut säsongen 1990/91 är att Steve Bruce gjorde 19 mål, tredje bäst i laget. Begränsat bara till ligan var han, med 13 fullträffar, faktiskt delat bäst med Brian McClair. Visst, 11 av målen kom på straff men ändå.

Egentligen borde Bruce ha 20 mål den säsongen, för det första målet i cupvinnarcupfinalen var i all väsentlighet Bruces, även om Mark Hughes var sist på bollen.

På vägen till den europeiska triumfen gjorde Bruce mål i semifinal, kvartsfinal och i båda åttondelsfinalerna.

Säsongen 1991/92 började lagkaptensbindeln allt oftare placeras på Bruces arm. Bland annat i Uefa Super Cup (som då hette European Super Cup), då United besegrade Crvena zvezda på Old Trafford. Senare i ligacupfinalen, då Nottingham besegrades på Wembley.

När United 1993, efter 26 långa års väntan, äntligen blev engelska mästare igen var Bruce i all väsentlighet lagkapten, även om bindeln officiellt fortfarande tillhörde Bryan Robson. De båda lyfte bucklan tillsammans, en procedur som skulle upprepas 1994.

Ligatiteln 1993 ska vi förstås stanna till vid lite extra. Jag diskuterade den mer ingående i våras. Det var påskafton när United hamnade i underläge mot Sheffield Wednesday. United kom i våg efter våg i jakten på en kvittering men bolluslingen ville inte in. Med fyra minuter kvar att spela nickade Bruce in kvitteringsmålet från 16 meter.

Vad som hände sen… ja, det borde ni veta, eller åtminstone förstå. Ett domarbyte under matchen medförde lång tilläggstid. Ny hörna och en halvt bortslagen boll. I högerytterposition hämtar Gary Pallister upp bollen. Någon David Beckham var Pallister inte men via en försvarare når bollen fram till Bruce. Mål! Och United var mästare! Ja, inte riktigt. Men laget hade skaffat sig övertaget som aldrig skulle släppas.

Steve Bruce och Bryan Robson höjer Premier League-pokalen 1994.

Ett år senare vann vi inte bara ligan utan även cupen, för Uniteds första dubbel någonsin. Steve Bruce var kapten när Chelsea besegrades i finalen.

Därefter lämnade Robson över kaptensbindeln till Bruce på riktigt. Något annat alternativ fanns inte.

Åldern började sedan ta ut sin rätt på Bruce. Han spelade 30 av 38 ligamatcher när United återtog ligatiteln 1996. Cupfinalen mot Liverpool missade han emellertid på grund av en lättare skada. Eric Cantona, som bar kaptensbindeln i finalen, ville att Bruce skulle lyfta pokalen men kaptenen visste att detta var Cantonas stund. Precis som 1994 skulle kaptenen i cupfinalen vara kapten på riktigt när nästa säsong inleddes.

Steve Bruce lämnade över kaptensbindeln till Eric Cantona.

Steve Bruce gjorde 414 matcher och 51 mål för Manchester United. Om vi hade haft en Hall of Fame skulle han vara invald där.

Slutet på spelarkarriären

Några landskamper blev det aldrig för Steve Bruce. Det är bara urbota korkat. Han gjorde åtta ungdomslandskamper och en b-landskamp, som lagkapten, 1987.

”Jag träffade den före detta engelska förbundskaptenen Bobby Robson i Benfica [sic!]. Han kom till mig och sa: ’Jag skulle ha tagit ut dig till landslaget.’ Det var trevligt att höra men jag fick fortfarande ingen landskamp,” har Bruce kommenterat det hela.

”Jag kommer alltid vara lite besviken att jag inte fick göra en landskamp.”

Det kunde ha blivit spel för Irland. Bruce var kvalificerad via sin mor och han kontaktades av Irlands förbundskapten Jack Charlton. Kanske var det ungdomslandskamperna som stoppade honom. Kanske var det så att han valde bort Irland för att spel i det irländska landslaget skulle hindra honom i United i en tid då antalet utländska spelare var begränsade. Bruce har själv hävdat båda alternativen som sanningen.

I mitten av 1990-talet erbjöds Bruce jobbet som manager av tre olika klubbar. Då stoppades han av United. Men efter säsongen 1995/96 insåg Bruce att speltiden i United skulle begränsad, varför han utnyttjade en överenskommelse med United om att lämna på fri transfer, trots att han hade ett år kvar på kontraktet.

Han gick till Birmingham City i andradivisionen för en monsterlön, till och med bättre än hans kontrakt med United. Birminghams manager Trevor Francis tänkte att Bruce skulle leda klubben till Premier League. Så blev det icke. Bruce och Francis kom inte överens, kanske påverkat av rykten om att Bruce skulle ersätta Francis som manager.

Bruce kände sig ”sårad och ledsen” när han blev petad inför en match mot hans gamla klubb Gillingham. När mittbacken senare inte fick spela mot Nottingham ordbråkade managern och spelaren offentligt.

Ryktena om en managerroll i Birmingham skulle aldrig besannas den gången. Efter två säsonger som spelare i klubben lämnade han istället för att ta över Sheffield United som spelande manager. Där blev det bara elva matcher som spelare, innan han i november 1998 la skorna på hyllan för att fullt ut fokusera på managerkarriären.

Managerkarriären

Steve Bruce blev kvar i Sheffield United säsongen ut och ledde klubben till en åttondeplats i andradivisionen. Klubben mådde emellertid inte bra och transferkassan ekade tomt, varför Bruce sa upp sig.

Han övervägde ett jobb inom televisionen men Bruces framtid var – och är än idag – som manager. Det här avsnittet skulle kunna bli det överlägset längsta men jag tycker att en lista på en brokig managerkarriär är tillräckligt talande.

  • Sheffield United (1998-1999)
  • Huddersfield Town (1999-2000)
  • Wigan Athletic (2001)
  • Crystal Palace (2001)
  • Birmingham City (2001-2007)
  • Wigan Athletic (2007-2009)
  • Sunderland (2009-2011)
  • Hull City (2012-2016)
  • Aston Villa (2016-2018)
  • Sheffield Wednesday (2019)
  • Newcastle United (2019-idag)

Det har blivit några uppflyttningar till Premier League och även några nedflyttningar. De stora titlarna har han inte nått (det var nära 2014, då han tog Hull till final i FA-cupen), men så har han heller inte varit i någon av de största klubbarna.

Ibland har han slutat på eget bevåg, ibland har han blivit sparkad. Lätt för sig har han inte gjort det. Han har varit i båda Sheffieldklubbarna, i både Birmingham och Aston Villa. När han sparkades av Sunderland menade han att hans uppväxt som Newcastlesupporter bidrog. När han sommaren 2019 tog över Newcastle hade han tiden som Sunderlandmanager mot sig. Det och att Newcastles supportrar alltid skulle hysa ett agg mot Rafael Benítez efterträdare.

Steve Bruce skrattar åt Jürgen Klopp.

Men Bruce harvar vidare i Newcastle och gör det, i relativa termer, än så länge förtjänstfullt. Igår tog han poäng av Liverpool.

Författaren Steve Bruce

”I looked around the stadium and sighed. Football is a business, and a tough one at that, but the green playing area, well, that really is the field of dreams.”

Det är emellertid inte bara fotboll som gäller för Steve Bruce. Han är också ett litterärt geni. Eller ja, geni var kanske aningen överdrivet. Författare är han hur som helst. Eller ja, ”författare”, åtminstone.

Hans självbiografi Heading for Victory utkom 1994. Ingenstans framgår det om han hade någon spökskrivare. Men whatever, en självbiografi kan alla fotbollsspelare skapa.

Steve Bruce han har minsann också skrivit skönlitterärt.

Deckartrion Striker! Sweeper! och Defender! gavs ut 1999, när Bruce var manager för Huddersfield. Böckerna är av allt att döma utter garbage men har de senaste åren blivit kultförklarade, även om nästan ingen har läst dem (få utgåvor finns att tillgå och de som finns säljs för summor långt över vad någon rimlig människa betalar för skräp).

Du ska helst skriva om sånt du känner till, så Steve Bruce lät sin huvudperson – Steve Barnes – vara en fotbollsmanager. För Leddersford Town. Ja, Steve Bruce. Ja, Huddersfield Town. Och Manchester blir Mulcaster. Barnes har ett förflutet som lagkapten för Mulcaster United. Inga konstigheter. Förutom att Manchester United och Alex Ferguson nämns.

Managern blir misstänkt för mordet på sin stjärnforward och måste förstås lösa fallet för att rentvå sitt namn. Barnes blir senare kidnappad av den brittiska underrättelsetjänsten som vill att han ska jobba för dem. Barnes vägrar förstås. Han blev ju aldrig uttagen till landslaget!

”Det var länge sen,” slog Bruce fast 2013. ”Jag är inte säker på att jag vill påminnas om hur dåliga de var.”

Tyvärr är inga uppföljare att vänta. ”Nej!” slår Bruce fast. ”Har du läst dem? Gå och läs dem så kommer du att förstå varför.”

Spelaren Steve Bruce

”En av de mest envetna och pålitliga försvararna som någonsin spelade för mig,” slår Sir Alex Ferguson fast om Steve Bruce i Managing My Life. ”Hans beslutsamhet kombinerades med värme och anspråkslöshet, så han krävde respekt och tillgivenhet i lika stora mängder.”

Rubriken på den här texten är också från Fergusons biografi.

Någon naturbegåvning var Bruce emellertid inte. ”Hållning och elegans skulle aldrig bli Steves kännetecken,” kommenterar Ivan Ponting i Manchester United Player By Player. Men Bruce var bra med bollen, han hade god bollkontroll, en fin passningsfot och han var bekväm under press.

Att han var lite långsam kompenserades av en utmärkt spelförståelse. Väldigt bra på huvudet och givetvis en högklassig tacklare. Han var hård, tuff och pålitlig. Ibland skadad men för det mesta spelade han ändå.

Framför allt var han ändå en ledare, en spelare med mod och hjärta som gick i bräschen. Inte för inte en lagkapten.


Steve Bruce gjorde videodagbok 1993. Starkt rekommenderad tittning!

Dessutom var han en målskytt. Få mittbackar har gjort så många mål som Steve Bruce. När Talksport i höstas listade de försvarare som har gjort flest mål någonsin hamnade Bruce på en sjundeplats, men då kan det argumenteras att två av de som listas före var mittfältare.


Steve Bruces mål och assists för United.

I Manchester United är han hur som helst den försvarare som har gjort flest mål. Överlägset så. Men Bruce var ju straffskytt, det är typ fusk? Well, om vi räknar bort Bruces 17 straffmål så räcker hans 34 spelmål till… förstaplatsen på listan, ett mål bättre än Denis Irwin (också straffskytt).

Försvararna i dagens Manchester United har tillsammans gjort 21 mål. Då inkluderar jag Phil Jones, Marcos Rojo och Diogo Dalot.

Tillsammans med Gary Pallister bildade Bruce ett av de absolut bästa mittbacksparen i Uniteds historia. Det är väl egentligen bara Rio Ferdinand och Nemanja Vidić som kan konkurrera. Vilket mittbackspar som var bäst ska jag låta vara osagt.
(Det här är trots allt i stort sett en hyllning till Steve Bruce, så det känns dumt att slå fast att det givetvis inte är något som helst tvivel om att Ferdinand och Vidić är vårt bästa mittbackspar någonsin. Men så är det. Ferdinand och Vidić var bäst i världen då det begav sig, det var aldrig Bruce och Pallister. Vilket kan illustreras av att de fick 22 landskamper tillsammans. Men Dolly and Daisy är det bästa smeknamnet ett mittbackspar någonsin har fått.)

Att Steve Bruce aldrig fick spela för England är ett hån. Men det spelar på det stora hela mindre roll. Han kan se tillbaka på en alldeles fantastisk karriär, som sträckte sig över 926 matcher. Bruce fullföljde 19 säsonger. Han spelade fler än 40 matcher 17 gånger. Åtta gånger till och med 50 eller fler, däribland fyra säsonger i rad 1990 till 1994. De återstående två säsongerna, den sista i United och den första i Birmingham, spelade han 39.

Idag gratulerar vi Gillingham-, Norwich-, Manchester United- och författarlegenden Steve Bruce på 60-årsdagen!

Spelarprofil


MANCHESTERGUIDE
Manchester United Supporters Club Scandinavia är Manchester Uniteds officiella supporterklubb i Skandinavien. Muss.se är supporterklubbens svenska kanal. Vi producerar redaktionellt innehåll på och informerar om supporterklubbens aktiviteter.
© 2021 MUSS.SE   •   OM MUSS & MUSCS   •   HJÄLP MUSS   •   OM MUSS.SE   •   BLI SKRIBENT   •   INTEGRITETSPOLICY   •   KONTAKTA OSS