Något är trasigt inom fotbollen | Muss.se | Manchester United Supporters Club Scandinavia

Det är något som är trasigt inom fotbollen och då menar jag inte VAR, inflationen på spelarmarknaden, fotbollsmyndigheter, spelare, tränare eller klubbägare. Det jag pratar om är oss supportrar.

Det känns kanske som en mindre kul sak att skriva om när Manchester United för bara någon dag sedan pulveriserade Southampton till en påse stoft. Men under den här stängda perioden där varje fotbollsarena i världen skanderar i samklang att “fotboll är inget utan fansen” vilket i sig faktiskt är en universal sanning så är det samtidigt en minoritet av dessa fans som samtidigt förstör det finaste vi har. Det enda bra som har kommit ur Liverpool är väl Mohamed Salahs intervju där han kommenterar att VAR tar glädjen ur fotbollen som vi älskar, men det som tar glädjen ifrån mig än mer är det systematiska hatet och rasism som enligt min uppfattning har ökat i takt med covid-19, i synnerhet mot våra egna spelare. Kanske är problemet större än så, troligtvis är det inte bara en fotbollsfråga utan mer en fråga om en fallerande samhällsstruktur som genererar fler frågor och mindre svar.

I en tid när sociala medier har gått från att vara en ny grej för hipsters till att vara en cementerad del av vårat samhälle. Twitter, Instagram, Facebook etc. Vi alla använder med hög sannolikhet någon av plattformarna, fotbollsspelare är flitiga användare av alla tre. För tio år sen kanske det hade låtit befängt att Buffon skulle sitta på Twitter och slänga ur sig one-liners till sina 3,5 miljoner följare men det är vår verklighet idag. Marcus Rashford, Anthony Martial och Axel Tuanzebe har de senaste veckorna fått utstå grav rasism och hat och det har börjat eskalera mot många av de icke-vita spelarna i Premier League. “Say no to racism, respect” har rullat förbi på montrar, i fotboll manager och egentligen på alla ställen där fotboll existerar men det räcker inte. För någon vecka sedan gick Richard Masters, Premier Leagues VD, ut och tryckte på att företagen bakom de sociala medierna måste göra mer och jag kan hålla med. Twitter som fungerar som Internetkrigarens vilda västern och möjliggör för vem som helst att skapa en profil och få en gratis profilbild på ett ägg, anonymt så klart. Sen är det ut i den vida Internetvärlden och skriva vad du vill och om vem du vill, helt utan konsekvenser. Visst kontot kan stängas ner, men efter 10 sekunder kan jag ha ett nytt äggkonto som heter KimLarsen2 och jorden fortsätter att snurra.

Frågan är ju då vem som bär ansvaret, så klart är det dessa upprörda Jimmie Åkesson-“supportrar” som egentligen bär allt ansvar. Det är ju de som virilt smattrar tangenter bakom sin anonymitet och kommer undan med det. Bara för att Britta och Peter har gjort det jäkligt dåligt i kassan på ICA kvantum så rusar jag inte hem till min dator och skriver om Brittas BMI eller Peters skelögdhet (Britta och Peter heter egentligen något annat). Vi alla kan ha en dålig dag, Marcus, Anthony och Axel kan ha en dålig dag och bara för att de är offentliga personer som tjänar miljoner gör det inte dem till mindre människor än en själv, oavsett vad man tycker om deras lönekuvert. Det har länge förespråkats om att sociala medierna ska ta sitt ansvar och ha någon form av identifiering vid skapandet av ett konto, typ bank-ID. Inte bara från Rashford i eget kött och blod har påpekat detta utan även många andra fotbollsspelare. Det kanske är värt att förlora parodikonton som @Realdonaldrumpf om det är det som krävs för att få bukt på problematiken.

Kommer det att hända? Tveksamt. Money talks heter det och än så länge finns det ingen tendens på att varken Twitter, Instagram eller Facebook skulle göra någon form av ändring åt det hållet. Det är helt enkelt för kostsamt. Istället hänvisar de till att fotbollsspelare ska blockera sånt de finner stötande. Vilket bara är skyffla ansvaret vidare och cirkeln är sluten.

***

En kan också argumentera för att “storebror” ser oss om vi delar med oss av all personlig data till företagen bakom dessa sociala medier. Men det bör också finnas något mellanting. Lika snabbt som ett klipp från en premier league-match kan försvinna från Youtube så borde rimligtvis samma åtgärd kunna bejakas mot personer som spyr ur sig avskyvärda saker på Internet. Men ändock kan de spy ur sig antisemitism, rasism, homofobi och hat i veckor och månader innan någon åtgärd tas. Ibland hinner till och med Robert Aschberg gräva fram ett nättroll och göra åtta avsnitt till ett TV-program innan Facebook har fått tummen ur det ökända rövhålet och stängt ner kontot.

Jag själv är inget helgon, jag har suttit hemma i min ensamhet med en kropp som kan jämföras med en säck potatis och minsann yttrat att jag kan göra saker bättre än Jesse Lingard och Phil Jones, och att jag minsann springer mer på 90 minuter än vad Martial gör. Vi alla vet att det inte är sant och jag vet att det inte är sant samtidigt så är det en del av läktarkulturen och det är ju de känslorna som sporten tvingar fram och det ska finnas utrymme för att vara förbannad, ledsen och irriterad. Men det ska däremot inte finnas utrymme för hat.

Vi ska inte glömma att fotboll handlar om mångfald, en sport som oftast inte kräver större ekonomiska möjligheter och att som barn kunna få vara med, oavsett om du är rik, fattig, tjej, kille, har en annan hudfärg eller tycker om någon av samma kön. Det är det som är fotboll och det får vi aldrig glömma, att fotbollen är verkligen för alla och att det är det som är det sannerligen vackra i sporten som vi älskar.

Faktum är att spelare, tränare och klubbar har fått gå ut i media om de fruktansvärda sakerna som spelare får ta emot på sociala medier är bara än mer bevis på att någon är trasigt inom fotbollen och tyvärr är det minoriteten av supportrarna som får rampljuset och smutsar ner för oss andra.