Muss.se » Nyhetsarkiv » Herrlaget

John O’Shea: Den mångsidiga krigaren som levde Gary Nevilles dröm

”The 90th minute at Anfield, in front of the Kop. Gary Neville’s just told me that is his dream, and I’ve just gone and done it!”

När John Francis O’Shea fyller 40 år kan vi inte börja någon annanstans än på Anfield. För Johnny, som han kallas i sången, må ha gjort 393 matcher för Manchester United och varit involverad i åtskilliga klassiker men det är ett ögonblick som står ut så långt över alla andra. Han syns knappt på bilden ovan. Ändå är jag övertygad om att alla Unitedsupportrar som var med 2007 omedelbart tänker ”John O’Shea” när de ser den bilden.

Vi kommer att cirkulera tillbaka dit.

O’Shea var 17 år gammal när han värvades till Uniteds akademi från irländska Waterford Bohemians sommaren 1998. Debuten i a-laget skulle komma redan hösten 1999 men det var först säsongen 2001/02 som han på riktigt blev en del av a-lagstruppen. Då hade han skaffat sig seniorerfarenhet genom spel i Bournemouth och Royal Antwerp. Dessutom hade han blivit irländsk landslagsspelare.

Hans riktiga genombrott kom säsongen 2002/03, då han etablerade sig som en i stort sett ordinarie spelare. O’Shea var en frisk fläkt när han flög fram på vänsterbacken (han spelade även en hel del som mittback). Det går att argumentera att det var hans bästa säsong i karriären.

Ungdomligt orädd brydde han sig inte om vem han spelade mot. Framåt, framåt, framåt.

I slutändan förlorade vi dubbelmötet men Johnny, han vann en evig plats i våra minnen när han tunnlade Luís Figo.

Det gick bättre i ligan, trots att Arsenal länge ledde Premier League. På våren var vi fantastiska och vi avslutade ligan med femton vinster och tre oavgjorda (O’Shea startade tolv av de sista arton). Till slut orkade inte Arsenal stå emot, de tappade 2-0 i Bolton och med nya publikfavoriten Johnny på vänsterkanten blev vi mästare.

When Johnny goes marching down the wing,
O’Shea! O’Shea!
When Johnny goes marching down the wing,
O’Shea! O’Shea!
When Johnny goes marching down the wing,
The Stretford End will fucking sing,
We all know that Johnny’s gonna score,
Na na na na na na na na – na na,
Na na,
Na na na na na na na na – na na,
Na na,
Na na na na na na na na na,
Na na na na na na na na na,
We all know that Johnny’s gonna score!

I slutet av säsongen vevades sången frekvent på läktarna. Old Trafford hade en ny publikfavorit.

Men John O’Shea var inte vänsterback. Han var inte högerback, heller inte mittback eller mittfältare. Han behärskade alla positionerna, någon gång ibland spelade han ännu högre upp i planen. På alla de defensiva positionerna höll han Premier Leauge-klass men han var inte tillräckligt bra för att göra någon position till sin egen. Mångsidigheten gjorde att han alltid var med i truppen. Först in när någon var borta och eftersom någon alltid är borta blir speltiden stor. Ja, säsongen 2003/04 spelade han faktiskt mest av alla i laget.

Och ni borde veta vad som kommer nu. Johnny nöjde sig inte med att spela på alla utespelarpositioner. Han spelade målvakt också. Bara en gång, förvisso (Edwin van der Sar blev skadad och United hade redan avverkat alla byten). Men han höll nollan och visade prov på superb målvaktsteknik med räddat friläge mot Robbie Keane som höjdpunkt.

Vi ska mellanlanda på Highbury. Han gjorde förvisso mål mot Arsenal i en Champions League-semifinal men det är ju inte det vi tänker på när vi tänker på O’Shea och Arsenal. I spelartunneln var stämningen hätsk före matchen. ”I’ll fucking see you out there,” sa Roy Keane till Patrick Vieira.

Där de andra var uppspelta var John O’Shea kolugn. Plötsligt fick han friläge och vi bjöds på den mest utsökta av lobbar.

Som den vana målskytt han är firade Johnny lagom lugnt. Närmast med en Cantona-esque arrogans.

John O’Shea spelade matcher för Manchester United under tolv säsonger. Vissa säsonger – 2002/03, 2003/04, 2005/06 och 2008/09 – tillhörde han de i laget som spelade allra mest. Andra säsonger var speltiden i ligan mer begränsad. En fjärdedel av hans matcher kom som inhoppare.

Epitetet truppspelare skrevs för O’Shea. Det är inte nödvändigtvis en komplimang men definitivt ingen sågning.

Han gjorde som sagt 393 matcher för United. Han bidrog med 15 mål och 16 assists. Han blev engelsk mästare fem gånger och utöver det vann han Champions League, VM för klubblag, FA-cupen och ligacupen.

Efter United flyttade han till Sunderland. Där det blev sju säsonger och ett inte alls lyckat slut med dubbla nedflyttningar 2017 och 2018. Det jag minns bäst av hans tid där är när Wes Brown blev utvisad trots att det var O’Shea som fällde Radamel Falcao. O’Shea flyttade till Reading 2018 för en sista säsong, där han bara fick spela nio träningsmatcher. Han är fortfarande kvar i Reading, nu som assisterande tränare.

O’Shea gjorde 118 landskamper för Irland, tredje flest efter Robbie Keane och Shay Given. Han spelade två EM och vikarierade som lagkapten ibland.

John O’Shea

Ja, det är mycket vi minns John O’Shea för. Men som jag slog fast i inledningen är det ett ögonblick som trumfar alla andra. Den 3 mars 2007 reste United till Anfield som tabelletta. Det hade nästan gått fyra år sedan klubbens senaste ligatitel 2003 men nu hade vi varit i förarsätet hela säsongen. Liverpool borta är ändå alltid en svår nöt så det var en potentiellt säsongsdefinierande match.

Det är Liverpool som har det mesta och bästa av spelet. Men de kan inte göra mål. Inte ens när Paul Scholes blir utvisad. På tilläggstid får vi frispark. Cristiano Ronaldo skjuter, målvakten räddar men returen faller, som vi alla vet, till John O’Shea.

Mål, seger och sen blev det en ligatitel på det.

Grattis på 40-årsdagen John O’Shea!