Mellan United-Liverpool (den uppskjutna matchen) och United-Liverpool (den som sker idag) har jag grottat ner mig i trailern till den nya filmen om Sir Alex Ferguson: Never Give In.
Vad som slår mig är att han säger de mest klassiska ting: ”En spelare kan inte göra det ensam. Han är bara en del av laget”, ”Det är ett faktum i livet att vart vi kommer ifrån är viktigt”, ”Du oroar dig för att förlora all historia, alla dessa minnen…”, och i en annan tid och i ett annat rum hade det kanske slagit en som avlägsna plattityder, men nu är känslan en annan. Det finns nämligen, tror jag, en slags själslig koppling mellan den hjärnblödning som drabbade Sir Alex, och den identitetskris som många United-supportrar länge upplevt.
För varför inträffade egentligen protesterna runt Old Trafford den 2 maj? Vad står det egentligen på flaggor och banderoller? Jo, saker som: ”Vi vill ha vår klubb tillbaka”, och ”Skapade av de fattiga, stulna av de rika”. ”Bort med viruset”. Vad det handlar om i mångt och mycket är ju att återskapa minnet av det som förenar klubben Manchester United, att värna om historien och inte bara göra uppror för upprorets skull.
Sir Alex brukade väcka liv i sina spelare genom att fråga dem vad deras mor- och farföräldrar jobbade med. ”… att veta vart man kommer ifrån är att komma ut med en identitet…”, ansåg han, och det går för all del att se samma kamp och sökande efter identitet även i en supporters ögon. Kampen måste förstås, inte bara vad resultatet leder till.
Jag tänker på det när jag följer debatten om protesterna i efterhand. I Sverige var det Glenn Strömberg, en av ”fotbollens sista proletärer”, som gick i klinch med Erik Niva, den yngre. I England var det Graeme Souness (tidigare mustaschprydd Liverpool-spelare) som drog den cyniska slutsatsen att protesterna aldrig skulle ägt rum om United haft chans på ligatiteln. Det fick en betydligt yngre Liverpool-legendar, Jamie Carragher, att dagen efter kalla den typen av analyser för slappa. ”Get your facts right”, frustade Carragher, och hänvisar till protesterna på Old Trafford 2010.
Det finns all anledning att hylla Carragher för detta, och all anledning för äldre generationer att – precis som Sir Alex – fundera på vad det är som man kanske har glömt.
Just idag tycker jag inte längre om Jamie Carragher. Inte ens om jag föreställer mig honom som tonåring i lustig bortatröja med Carlsberg-tryck kan jag förmå mig själv att dra på mungiporna. Han är i fiendeland nu. Allt med Liverpool är förkastligt. Staden, scousers, Beatles – alltihop.
Som vanligt är man sjukt nervös innan match, är man inte det? Det spelar ingen roll när och vart matchen spelas – det finns alltid en pirrande, för all del inte särskilt behaglig, känsla i kroppen när det vankas United-Liverpool. Även ett scenario som slutar 0-0 och har fattigt med målchanser (som i förra ligamötet) skulle ändå få en att sitta som på nålar i 90 minuter.
Den här gången har jag svårt att se hur det ska sluta 0-0. Ingen Maguire i backlinjen – och man får tycka vad man vill om Maguire – men det är inte bra. Till detta ska sägas att Liverpool är usla och förtjänar inte att vara i Champions League nästa säsong. Att sätta Klopp på plats skulle vara ett sant nöje, och en seger skulle göra mig väldigt lycklig.
***
Det är inte ofta man får utrymme att skriva Borås och Manchester United i samma mening. Men nu har Anthony Elanga, fostrad i Elfsborg, gjort A-lagsdebut på Old Trafford. Det känns förstås i ett knallehjärta.
***
På tal om historik. Vad vore Uniteds damlag utan Casey Stoney? Nu känns det som att en stor del av lagets identitet går förlorad när bästa tränaren lämnar. Allt är förstås ägarnas fel. Glöm inte det.