Muss.se » Nyhetsarkiv » Herrlaget

Krönika
Vad i helvete gör jag här?

Två matcher har spelats men ändock har jag svårt att släppa 0-5 hemma mot Liverpool och jag har en övertygande svårighet att inte ge mig på att ventilera någon form av krönika som inte är skriven i affekt. Men det går bara inte att gå vidare, tiden läker alla sår, men det här är ett öppet köttsår under rötmånaderna i amazondjungeln och prognosen för att det ska läka klassas som närmast obefintlig. 

Jonas fick äran, eller ska man säga vanäran att skriva den första krönikan efter Liverpoolmatchen, om projektet Ole Gunnar Solskjaer x Manchester United och hur det strandat rejält och jag är beredd att hålla med. Jag likt Jonas har stått bakom Ole sen han tog över, visst, jag ställde mig emot att han skulle få förlängt kontrakt men att han ändock skulle få det här året att bevisa att han är rätt man för jobbet. ”Luften gick ur” basunerade Jonas ut i sin krönika och det var verkligen det som hände efter Liverpool. Hopplösheten som uppstod när domaren blåst av matchen träffade en som en helvolley i solarplexus. Det var också där vågskålen tippade över hos mig personligen, att förlora mot Liverpool hemma med 0-5 hade till och med Sir Alex Ferguson haft svårt att snacka sig ur, det är så satans skamset dåligt och det här är en match som blir svår att glömma. Jag har inte själv ett särskilt bra minne till specifika matcher, men vissa hänger ju fortsatt kvar, finalen mot Chelsea i champions league 2008, Berbatovs hattrick mot Liverpool 2010, Rooneys cykelspark 2011 mot Manchester City och nu då 0-5 hemma mot Liverpool.

”Äntligen har polletten trillar ner”

Många tänker kanske när de läser den här texten, ”äntligen har polletten trillat ner för Kim Larsen” och ja, kanske är det så att den har just trillat ner för mig. Men känslan kring Manchester United just nu är som om Edward Smith (kaptenen på Titanic) skulle springa ner och hämta en av kolskyfflarna i maskinrummet och låta den här förmodade okvalificerade personen ta över båten, efter kollisionen med isberget, med orden ”lös det”. Det är väl synnerligen osmakligt att analogiskt kalla Cristiano Ronaldo för kolskyfflare, men i det här fallet är det ju faktiskt han som räddar kvar Ole, gång, på gång, på gång  och på gång. För allt är en enda stor röra och förvirringen saknar motstycke. Att slänga in en chockgranat eller ”flashbang” i ett mörkt stängt rum med 200 fladdermöss hade skapat mindre kaos och förvirring än det som faktiskt pågår när Manchester United spelar fotboll just nu. Ole känns vilse och det verkar påverka varenda spelare förutom Ronaldo. Maguire verkar använda sitt stora huvud på fel sätt, Shaw som var ligans – om inte världens bästa vänsterback för en liten stund sedan, verkar ha startat en kollektion av gula kort och Bailly verkar vara våran bästa mittback just nu efter Varane. Förstå mig rätt, jag älskar Eric Bailly och allt vad han är och inte är, men vi ska inte kunna acceptera att han är vår just nu bästa skadefria mittback. Det här är ju trots allt Manchester United och inte typ Arsenal.

”Hela Englands offensiva framtid på bänken”

Sen hade vi ju det här med ”processen”, det skulle få ta sin tid att sätta laget, det skulle ta sin tid att sätta taktik, formationer och att komma till ro. Nu sisådär tre år senare inser man ju att det här har ju bara varit ett spel för galleriet. För när allting kommer till kritan och husgavlarna brinner, då slängs allt vad process, intention och framtid betyder, rakt in i skuffen som Jimmy Hoffa och försvinner utan någon upplösning. På det sättet skulle man kunna säga att Manchester United, likt Jimmy Hoffa, är ett ”cold case”. För att ha tagit in Sancho, Ronaldo, Cavani, Donny och att ha Rashford, Martial, Pogba och till  viss mån Lingard på bänken för att spela med en fembackslinje? Det här är inget genidrag av Ole, det osar desperation mer än något annat. Riskminimering skulle väl några av våra företrädare kalla det. Det handlar numer mer om att rädda sitt eget jobb än att stick to the game plan vilket gör att alla miljarder spenderade av Norge och Co. Känns bara besvärande och betungande. Likt kolskyfflaren som i en metafor tog över Titanic måste Sancho känna ungefär samma sak, ”Vad i helvete gör jag här?” Nu är han utesluten ur landslaget och det verkar som att fan  och hans morsa går före Jadon. Istället för att ge unga chansen som Ole alltjämt har basunerat ut så har vi mest Cavani (34) och Ronaldo (36) och hela Englands offensiva framtid på bänken. Det är väl verkligen vad det är.

Med det sagt så spelar inte framtida resultat någon roll för mig personligen. Ole Gunnar Solskjaers framtid i Manchester United är över oavsett om han på något mirakulöst sätt skulle vinna mot Manchester City med 10-0 så förändrar det inte min ställning till norrmannen. Det ska inte glömmas att han har gjort mycket bra men att det helt enkelt inte blev som vi hade tänkt oss.

Jag kan förstå att han håller kvar sitt drömjobb med näbbar och klor, och att han troligtvis kommer vara med ända tills skutan ligger cementerad på en lerig botten utanför Englands kust. Eller så kan han ta sitt förnuft tillfånga och göra det som är bäst för alla – att avgå.

Men mig veterligen vet jag ingen tränare som självmant har valt att gå för klubbens bästa.