Det ligger, i skrivande stund, en dövande tystnad över Carrington och Old Trafford. Detta trots att det borde vara febril aktivitet vad gäller att lokalisera en ny manager.
Kvalificerandet “i skrivande stund” innehÃ¥ller en hopplös förhoppning om att nÃ¥gonting snart ska hända.
Vilken annan klubb som helst hade entledigat Ole Gunnar Solskjaer efter matchen som aldrig igen borde nämnas.
Men detta är inte vilken annan klubb som helst. Som norrmannen själv älskar att säga: “This is Manchester United!”
Därför sitter han kvar.
Därför ser det – så här långt – ut som om han överlevde också den klassmässiga slakten mot Manchester-grannen.
Och därför skickas signaler till alla supportrar som inte kan tolkas på annat sätt än att korplagsliknande prestationer och otänkbara resultat plötsligt blivit acceptabla.
De leder uppenbarligen inte till några repressalier.
I ett försök att nyansera bilden av Ed Woodward och hans oräkneliga huvudlösa fotbollsrelaterade beslut brukar det sägas att han åtminstone har en fallenhet för den ekonomiska sidan av klubben.
Det kan omöjligen stämma när han och resten av United-styrelsen med berått mod bortser från en av nationalekonomins mest grundläggande principer.
Den så kallade sunk cost fallacy hänvisar till människans benägenhet att fullfölja en ansträngning när tid, möda och pengar investerats i den, trots att det blivit uppenbart att kostnaden kommit att väga mer än nyttan.
Ole Gunnar Solskjaer har nu varit manager för Manchester United i tre år. Under samtliga av dessa har var och varannan kommunikation från huvudkontoret handlat om hur ett återuppbyggande av klubbens DNA påbörjats. Med tiden har denna mer eller mindre kommit att bli synonym med nämnda norrman.
Och under varje transferfönster sedan dess har spelare antingen anslutit eller lämnat i successiva steg med målet att till slut göra Manchester United till en kraft att räkna med igen.
Det har tagit tid. Det har varit många upp och nedgångar. Det har kostat astronomiska summor pengar.
Och nu fungerar det inte längre.
Allt är inte Ole Gunnar Solskjaers fel.
Allt är inte heller – tro det eller ej – Ed Woodwards fel. Det kan det inte vara. Men på grund av en avsaknad av insyn i styrelserummet får han som VD representera allt som är ruttet både i klubben och ägarfamiljen.
Efter det monumentala svek som var den föreslagna European Super League lovade Woodward att till slut uppfylla fansens önskan om att lämna Manchester United till årsskiftet 2021-2022.
Hans outgrundligt långa tid vid makten börjar alltså – gudskelov – nå sitt slut.
Men sÃ¥ sent som i mitten av september sa Ed Woodward att han var: “mer självsäker än nÃ¥gonsin att vi är pÃ¥ rätt väg” – gällande truppen, klubben och Solskjaer.
Hur mycket ska vi slå vad om att han är minst sagt obenägen att, som sista åtgärd vid rodret, återigen erkänna sig inkompetent och besegrad genom att sparka sin utvalde?
Att varken han eller familjen Glazer är några större förespråkare för att agera proaktivt – och korrekt – har länge varit uppenbart.
Man ska sällan, nästan aldrig, basera sina känslor eller uppfattningar på tongångarna i sociala medier. Främst därför att de som skriker högst allt som oftast är i klar minoritet.
Men nu gör vi det ändå.
Utifrån en kvalificerad killgissning, grundad i förmedlade uppfattningar i både traditionella och sociala medier, förväntar sig ingen att Ole Gunnar Solskjaer är den som kommer klara att vända Manchester Uniteds nuvarande formsvacka.
Likväl sitter han – fortfarande – kvar.
Det kommer att komma en tid då supportrar och media betraktar Ole Gunnar Solskjaers tid i Manchester United som ett trendbrott från förfallet under eran post-Sir Alex Ferguson.
Men här och nu handlar det om att stoppa en blödning. En förnedring. Ett fördärv av ett fantastiskt Manchester United-arv.
Vänta inte tills säsongen är förstörd. Vänta inte tills vi både åkt ur Champions League och gjort det omöjligt att kvalificera in till nästa upplaga.
För varje fortsatt match med Ole Gunnar Solskjaer vid rodret ökar risken för att hans status som klubblegendar fläckas, som av en blandning av blåbär och vin på en vit skjorta.
Och sådana fläckar är, som alla blåbärsätande vindrickare vet, väldigt svåra att tvätta bort.
För alla inblandades skull är det dags att gå vidare. Och det nu.