Jag hoppades på tre år och en värdig avslutning för Solskjaer, men det blev inte riktigt så. Det sista halvåret slutade i moll.
Två år med Solskjaer var ändå bra år. 2019 var för mig det bästa året med United sedan 2013. Coronapandemin skulle dock innebära både risker och möjligheter, och jag tycker inte United nyttjade möjligheterna tillräckligt väl. Hade man gjort det, satsat ordentligt, planenligt, och byggt vidare på det som 2019 gav hade United varit i en mycket bättre fas idag.
Men det är vad jag tror. Utan tvekan finns det olika åsikter om vad Solskjaer har betytt för klubben som tränare, sportsligt eller själsligt, och det är väl okej. BBC:s Simon Stone (han som alltid sitter med på Uniteds presskonferenser) tycker jag hade en bra och varierad analys av Solskjaers tid i United.
”Även när Solskjaer fortfarande hade jobbet och resultaten gick vägen, undrade flera med insyn i United, om han var beredd att gå i krig internt för att åstadkomma det han trodde var rätt, om han var beredd att utmana Glazer-familjen och verkställande direktör Ed Woodward.”
”I grund och botten lyder nämligen teorin att Solskjaer alltid känt sig lyckosam över det massiva jobb han fick, givet hans blygsamma tränar-CV, och att hans natur skulle innebära en acceptans inför ofullkomliga situationer istället för att protestera mot det.”
Solskjaer var aldrig tränaren som skulle få ut fullt ut av ett lag som inte fullt ut kändes som hans eget, det är givet. Jag kan ha fel, men jag tror inte att han riktigt önskade sig Ronaldo. Samtidigt kan man inte komma ifrån att delar av det han själv satsat på från början inte tjänat honom väl alla gånger. För den som satte spiken i kistan på hans tid i United var lagkapten Harry Maguire.
När familjen Glazers tog över United 2005 spanade jag in utbrytarklubben FC United of Manchester. Det var någon på Svenska Fans som sade upp kontakten med det gamla, och för en stund var det något som lockade mig. Men jag stannade i Manchester United på grund av Sir Alex och allt vad han stod för. (Har man ännu inte sett dokumentärfilmen Sir Alex Ferguson: Never Give In borde man göra det nu.) Det är den vackraste berättelsen i världen, vackrare än allt av land och politik som format mig som människa.
Utan Sir Alex är hjärtat kluvet. Man har United via vänner och familj, men jag vet inte alltid om jag tror på det jag ser. Är man ensam uppstår ingen naturlig känsla av gemenskap, bara så länge United vinner. Men om tränaren heter Ole Gunnar Solskjaer så kände i alla fall jag att detta är något att backa upp. Det fanns en poäng även med att Solskjaer hade brister, för det kändes till en början som att man gjorde resan med honom. Man ser att han är utsatt. Ensam. Att han behöver hjälp. Det fanns en aura kring van Gaal och Mourinho som dolde dessa typer av problem.
Det sades efter Sir Alex att ingen ville bli tränaren som ersätter Sir Alex, utan man ville bli tränaren som ersätter den som ersätter honom. Alltså nummer tre. Men eftersom tiden med David Moyes blev så kortvarig inföll sig aldrig någon egentlig krisanalys. Hur mår vi egentligen? Vad är problemet? Hela 10-talet har varit en rökridå för att slippa ta itu med det.
Jag menar nog därför att Solskjaer är Sir Alex egentliga efterträdare. Inte för att han är bäst, utan för att han är så mycket (eller lite) United det kan bli. Nu ser alla, till och med klubbledningen, vad den brister och vad den behöver.
Uppenbarligen krävs det fler än en fotbollshjärna för att fylla luckan efter Sir Alex. Därför är det rimligt att United nu anlitar både en tränare och sportchef, med avsikt att anlita en tränare till. United behöver idéer om fotboll i allmänhet, inte bara om sig själva. Men att säga att en eller två ”riktiga” fotbollstränare ska lösa klubbens alla problem är nog att underskatta klubbens vikt och betydelse.
Det bästa United, i min värld, är en maskin med romantik. Historien och tiden med Matt Busby och Sir Alex vittnar om det.
Rimligen går vi nu mot en tid med bättre maskineri. Utmaningen blir att återskapa magi igen.