Det var inte detta veckans krönika skulle handla om.
När Manchester United fumlade i mörkret och de sista sandkornen passerade genom José Mourinhos timglas skänktes viss tillförsikt om framtiden i takt med rapporter från reservlaget.
Då stod en ung och tanig pojke praktiskt taget utanför herrarnas omklädningsrum och knackade på dörren.
Pojken, som varit knuten till klubben sedan sex års ålder, uppvisade en sällsynt talang varje gång han fick en boll vid fötterna. Målen östes in – hälften med högerfoten, hälften med vänstern.
Pojken hette Mason Greenwood.
I augusti 2019 fick Ole Gunnar Solskjaer en fråga om vilken av Rashford eller Martial som var den mest naturliga avslutaren.
Norrmannen svarade då: ”De har bägge en bit kvar, för Mason är en mer naturlig avslutaren än dem båda.”
Lovorden ekade från Paul Scholes: ”Jag tror att Mason kommer bli en bättre målgörare än Marcus [Rashford].”
Roy Keane var inte sämre han: ”Jag tror att han gjort Oles jobb mycket enklare. När du hör honom prata och sättet på vilket han spelar, han är väldigt mogen för sin ålder.”
”Fina, fina Mason. Han är fanimej underbar!”, har jag instämmande utropat från soffan varje gång hans bollar träffat nätet.
På samma vis har jag försvarat honom. Om inte mot den engelska skvallerpressen i krönikeformat, så framför tvn när Solskjaer eller Rangnick bytt ut honom framför en oduglig Ronaldo.
Samtidigt är det något som hindrat mig från att hylla ynglingen utan förevändningar. Så här i efterhand är det frestande att hävda att det grundade sig i en dålig magkänsla; något som inte verkade stämma.
Den egentliga förklaringen ligger nog närmare en försvarsmekanism. En rädsla för att talangen skulle slösas bort. På att tv-spel eller festande skulle vara mer lockande än att sparka boll i regnet.
Det var ett sätt att distansera sig för att inte bli besviken.
Att något annat än frestelser eller lathet, eller kanske skador, skulle kunna förstöra allt fanns inte i min tankevärld.
Söndagen den 30:e januari 2022 publicerades videoklipp, bilder och ljudinspelningar på Greenwoods ex-flickväns Instagram med texten: ”Till alla som vill veta vad Mason Greenwood egentligen gör mot mig.”
Blod från spruckna läppar. Blåmärken, alldeles för stora för att kunna avfärdas som kommande från mindre olyckor. Tårar.
Hot om våld.
Sexuellt tvång.
Mason Greenwood är inte dömd. Sannolikt kommer det att dröja länge innan en potentiell rättegång överhuvudtaget hålls.
Man bör akta sig för att döma människor på förhand. För att föregå en rättsprocess.
Samtidigt har vi särskilt under senare år fått lära oss att den här typen av brott inte är som andra.
De präglas av att vara svårbevisade. De begås i avskilda rum. Ord står ofta mot ord.
Dessutom ifrågasätts brottsoffret på ett helt annat sätt än i andra brott. Misstänkliggörs. Sannolikt är det en av anledningarna till att så få vågar anmäla.
Det brukar slarvigt sägas att fem procent av anmälningar om våldtäkt är falska. Men det är en grov feltolkning av data. Eftersom det uppskattas att bara åtta till tio procent av kvinnor som utsatts för våldtäkt sedermera anmäler det till polisen, går alltså 90 procent av fallen under radarn.
Alltså, de där fem procenten falska anmälningar gäller på bara tio procent av den egentliga datan. En uppskattning där också de fall som saknas från statistiken inkluderats resulterar i att förekomsten av falska anmälningar hamnar någonstans kring 0,5 %.
Ett fall på 200.
För att sätta detta i proportion till andra brott lider du femton gånger större risk att felaktigt dömas för mord i USA än vad du gör för att dömas felaktigt för våldtäkt.
Siffrorna kommer från studier presenterade i en artikel från New York Magazines The Cut.
Frågan som många, undertecknad inkluderad, ställde sig under söndagen var hur klubben skulle agera. Och många, undertecknad inkluderad, gjorde det med viss bävan.
Manchester Uniteds track record på området har på senare tid varit … så där.
Kulmen kom när någon ansåg det lämpligt att bjuda in Ryan Giggs – som står åtalad för att ha utsatt sin ex-flickvän för ”kontrollerande beteende” och för att ha misshandlat henne och hennes syster – till matchen som skulle bli Cristiano Ronaldos återkomst till Old Trafford.
Samma Cristiano Ronaldo som anklagas för att ha begått en våldtäkt 2009, alltså.
Att man omedelbart, åtminstone ur ett byråkratiskt perspektiv, bestämde sig för att stänga av Mason Greenwood var bra.
Huruvida man rent juridiskt kan gå längre än så vid det här läget ligger utanför min juridiska förståelse. Därför lämnas det därhän.
Oavsett vad som väntar förutsätter jag att Mason Greenwood aldrig igen kommer att spela fotboll för Manchester United. Bäst vore väl om han aldrig spelar fotboll igen – punkt.
Det beslutet måste klubben landa i självt. Utan att tveka. Utan minsta ekonomiska förevändning.
Och utan att ha blivit tvingad till det sedan sponsorer gått i bräschen.
Om något positivt ska komma ur denna avgrundsmörka situation så är det uppslutningen på sociala medier bakom den utsatta kvinnan. Åtminstone vad gäller mina flöden regnade det nästan uteslutande stöttande ord och beundran för hennes mod.
Potential och talang spelade inte längre någon roll. Det beundransvärda var inte vad någon kunde åstadkomma med en fotboll. Utan vad någon vågade säga, trots alla anledningar att förbli tyst.
Det handlar inte om en fotbollsspelare som förstört sin karriär, utan om en ung kvinna som tvingats utstå fruktansvärda, oförlåtliga brott.
Mason Greenwood är inte dömd ännu. Det rättsliga ska ha sin gång.
Men just nu talar det absolut mesta för att han inte kommer att minnas för sina ”naturliga avslut”, vare sig de tas med vänstern eller högern.
De lovprisande citaten tystnar. Glöms bort.
I deras ställe fortplantar sig andra ord och meningar. Från avskilda rum. Upptagna med en mobilmikrofon, tillsammans med vad som låter som prasslande lakan och knarrande möbler.
”I’m gonna f*ck you, you t*at. I don’t care, you will f*cking have sex with me, do you hear me?”
Och en kvinna som säger att hon inte vill.
Om du eller någon i din närhet utsätts för våld i en nära relation finns hjälp att få. Nedan finns nummer till Brottsofferjouren och till Kvinnofridslinjen.
- Brottsofferjouren: 116 006.
- Kvinnofridslinjen: 020-50 50 50.