Nu ska jag göra det som vi som ihärdigt följer Manchester United gör bäst: svära i kyrkan.
Det har inte varit kul att titta på Manchester United säsongen 2021/2022. Åtminstone inte så här långt.
Och åtminstone inte vad gäller seniorlagsfotbollen.
Herrlaget förmådde få sin tränare sparkad genom att följa upp varje oduglig insats med en som var ännu sämre.
Sedan tyske Ralf Rangnick tog över har blott små och försiktiga steg tagits i rätt riktning. I övrigt är det kollektiva pannbenet lika obefintligt som tidigare.
Matchen mot Atlético Madrid igår var inget undantag.
På damsidan lämnade en uppskattad och framgångsrik tränare självmant innan säsongen inleddes. Varför går bara att spekulera kring.
Ryktena som föranleder just sådana spekulationer gör emellertid gällande att satsningarna kring damlaget – eller snarare avsaknaden därav – tillsammans med undermåliga faciliteter hade en stor inverkan på Casey Stoneys beslut.
Marc Skinner klev in som den andre tränaren i Manchester United Womens historia.
Som vid de flesta tränarbyten har en period av viss vilsenhet rått.
Spelarna har fått nya roller. Fokus har skiftats. Nya matchplaner har rullats ut.
Alltihop har inverkat på prestationerna och sedermera resultaten.
Suget efter att titta har kanske inte heller hjälpts av att Skinner, åtminstone i mitt tycke, spelar en tråkigare fotboll än vad Stoney gjorde.
Sedan damlaget upprättades 2018 har det gått att surra sig fast vid dem likt Odysseus vid sin mast då det stormat kring herrarna. Då kunde man förlita sig på att det åtminstone fanns ett Manchester United som skulle fungera något så när väloljat.
Nu minns jag inte senast jag längtade efter att få se en Manchester United-match och samtidigt kände tillförsikt.
I motsats till uppfattningen man kan få av ovanstående meningar har det inte gått klappuselt för Manchester United i WSL säsongen 2021/2022. Inte ens uselt, faktiskt.
Förra säsongen slutade med en poäng från en tredje plats.
Nu ligger vi på fjärdeplatsen igen. Visserligen med betydligt färre poäng än vid samma tidpunkt för ett år sedan, men likväl på samma placering.
Till detta ska tillfogas att vi tills nu haft en betydligt tunnare trupp. Och att spetsen, åtminstone vad gäller anfallet, varit trubbigare.
Att laget deciminerats ytterligare på grund av skador har inte hjälpt det heller.
Samtidigt är det svårt att skylla på det; antalet skador förra säsongen var stundtals så många att det kändes som om hela anfallet satt i väntrummet utanför sjukgymnasten.
Den rätta förklaringen till Manchester Uniteds minskade poängskörd går snarare att finna i att Lauren James, Christen Press och Tobin Heath alla lämnade i somras.
Sedan dess har Manchester United varit på jakt efter en ny anfallare.
Ett tag ryktades Stina Blackstenius till den röda sidan av Manchester sedan hennes kontrakt med BK Häcken löpte ut. Detta fick dock stanna vid en svensk dröm då flyttlasset istället gick till London och till Arsenal där hon strålade samman med en likasinnad vad gäller dålig smak – Tobin Heath.
Tji fick de båda när Arsenal såg sig utslagna ur FA Womens League Cup under Blackstenius debut av ett betydligt mer sympatiskt lag.
Vi blev emellertid inte utan nyförvärv under januarifönstret, även om det länge verkade så.
Från att inte ha kunnat identifiera ett enda passande nyförvärv tidigare under affärsluckan rasslade det till i dess sista skälvande timmar.
Varför göra det enkelt?
Först på tur var det backlinjen som såg sig förstärkas med irländskan Diane Caldwell. Ett välkommet tillskott sedan Millie Turners ofrivilliga frånvaro på obestämd tid.
Även om 33-åringa Caldwell fick ett kontrakt på blott sex månader kommer hon med välkommen erfarenhet och ledarskapsförmågor. Att hon varit United-supporter sedan barnsben skadar inte det heller.
Strax därefter kom nästa pling. Mittfältaren Jade Moore ansluter från Orlando Pride och Atlético Madrid till åtminstone 2023.
Och inte slutade det där.
Ytterligare en och en halv timme senare stod det klart att Manchester United landat en anfallare, trots allt.
Hon hette kanske inte Stina Blackstenius och hon var inte svenska.
Istället är namnet Signe Bruun. Och hon är danska.
Det senare till trots är hon ett bra nyförvärv. Hon kommer senast från Olympique Lyon – laget som vunnit Champions League sju (!) gånger sedan 2011. Förra året röstades Bruun dessutom fram till Danmarks bästa spelare.
Just nu ligger vi alltså på en fjärdeplacering. Framför finns Tottenham på två poäng mer. Bakom kämpar Manchester City på två poäng färre.
För att ta oss till Champions League måste vi åtminstone klättra upp ytterligare en placering.
Inte nog med att det skulle ge ett välkommet klirr i kassan, utsikten att få spela i Champions League skulle både erbjuda en nyttig erfarenhet för våra spelare, samt vara ett sätt att locka till oss eftertraktade nyförvärv.
Personligen är jag ännu inte helt såld på Marc Skinner. Det kan visserligen till stor del bero på sådant han själv inte kunnat påverka – som att han haft stora skor att fylla och en tunn trupp att arbeta med.
Känslan av uppgivenhet om vart laget befinner sig stammar kanske snarare från för högt ställda förväntningar. Förhoppningar.
Det har som sagt inte gått dåligt. Samtidigt har det inte heller gått bra.
Men det kan det göra under resten av säsongen. Om Skinner går till historien som den första tränaren att få ut Manchester United Women på kontinenten kommer många av hans skeptiker att tystas. Undertecknad inkluderad.
Personligen håller jag emellertid något annat än Champions League högre.
Att få se en väloljad och pålitlig enhet igen.
Att knäppa på TVn och känna tillförsikt när spelarna marscherar ut på planen.
Igen.