Nere på jorden igen.
Det kunde man ju räkna ut i samma ögonblick som United hade tre raka vinster – det var liksom för bra.
0-2 hemma mot Palace visade precis varför stormen fortfarande inte mojnat, när det handlar om Amorims United.
Nu handlar det bara om att gå lite längre i cuperna – och att få den här förbannade ligasäsongen att vara över så snabbt som möjligt.
Fantastiskt:
- I alla fall om vi räknar på underhållningsnivån: När Onana plockade ner en Palacerensing vid mittlinjen, i slutet av matchen, och Stretford End ekade “shoooot!”.
Unitedklass:
- Man kan säga mycket om tillståndet för dagens United, men man kan i alla fall konsten att minnas sin historia. En finfin memorial för The Busby Babes hölls ett par timmar innan avspark och det gick att höra en knappnål falla i de mest känslosamma ögonblicken. Och extra fint att ungdomsspelarna får hålla tal om spelarna som format klubben värmer extra.
Okej:
- Harry Maguires nickrensningar första halvtimmen. Måste varit ett 20-tal. Och han fick längd på de flesta. Att det sen påminde mer om 80-talets Division One är en annan historia.
- United hade mer bollinnehav, fler hörnor (som ju visserligen alltid är ofarliga) och fler avslut på mål. Jippie.
Inte okej:
- Nu är det givetvis inte Mainoos fel att han sattes som striker och såg vilsen ut, men om det är en “signal” till SJR & co att han saknar en striker så var det verkligen en som fick effekt. Kobbie, som var strålande som tia mot rumänerna, var inte alls tongivande på något sätt i sin nya roll. Okej, han var närmast att göra mål när han träffade stolpen tidigt i matchen, men efter det var han osynlig.
- Andre Onana blir allt mer DDG när det handlar om att inte dominera sitt eget straffområde. Han är fastfrusen nära sin linje och mot Palace släppte han ytterligare en fast situation. Och visst borde han ha tagit nicken som gick i ribban innan 0-1?
- Yoro-Maguire-Martinez hade en så kallad mare denna stundtals soliga Manchestereftermiddag. Yoro förlorade nickduellen vid 0-1, Maguire upphävde offsiden, vid 0-2 var båda chanslösa och Martinez bars gråtande ut med en befarad svår knäskada. Nu presenterades två nya försvarare innan avspark, så argentinarens frånvaro kanske inte blir lika kännbar som tidigare, men det är likväl sorgligt att se.
Uselt:
- Spelet sista timmen. Långsamt, försiktigt, fegt, planlöst … ja, det går att hitta en mängd adjektiv för att beskriva hur förskräckligt United uppträdde – igen – på Old Trafford. Amorim talade tidigt om att spelarna “ser nervösa ut”, men jag kan inte minnas att jag någonsin hört en Unitedmanager prata om nervös spelare förut. Herregud, det här är ju rutinerade landslagsfigurer!
- Målgörandet. Det är ju sanslöst hur mycket det här laget skriker efter en målgörare. I Amorims Sporting gjorde Gyökeres alla mål, men i Amorims United får anfallaren knappt en målchans per match. Förutom Kobbies stolpskott hade vi även Bruno och Ugarte som missade fina lägen tidigt i andra.
- När de uttalade anfallarna Zirkzee och Höjlund kom in blev det inte direkt vassare heller. Herregud, vilka bleka insatser de båda – som kostade 1,5 miljarder tillsammans – bjöd på. Svårt att säga vilken som hade den tyngsta eftermiddagen.
… and finally:
- Leicester på fredag i cupen. Det kan väl inte ens United undvika att vinna?
- Jag var över för drygt en månad sen och såg Bournemouth. Då förlorade vi med 3-0, så det här var ett framsteg. Nästa match jag är på plats kanske vi bara förlorar med 1-0!