Krönika » Once a red, always a red | Muss.se | Manchester United Supporters Club Scandinavia

Tiden var och är kommen, tiden för en kille som var Manchester United sedan sju års ålder, något som var och är signifikant med hjärtat som är vår fotbollsklubb. Akademin, class of 92′, livsblodet som är David Beckham, Ryan Giggs, Duncan Edwards, George Best och Sir Bobby Charlton. Marcus Rashford skulle bli just det, men slutet blev något annat än den lyckliga historien om killen från Wythenshawe som växte upp i fattigdom som endast hade en ”favoritleksak” som barn, en vit fotboll som var graverad med en svart tuschpenna som löd ”Marcus’s ball” – och en kärlek till Manchester United.

För den som är intresserad går det säkert att googla fram bilden som nämns ovan. För det var precis så det var för Marcus Rashford, en pojke med en dröm – inte nödvändigtvis om att bli proffs eller multimiljonär, men exakt som vi kan känna igen oss i när vi var barn. En dröm om att få göra det man tycker är roligast i livet, att spela fotboll varje dag. Han började sin karriär i Fletcher Moss Rangers, som hans pappa tränade på den tiden, en klubb i södra Manchester. En klubb som har uppfostrat spelare som Danny Welbeck, Wes Brown, Tyler Blackett, Ravel Morrison och Jesse Lingard. Det var tydligt redan då, hur bra Rashford var – Paul McGuiness som var tränare inom Uniteds akademi under 24 år har berättat i en intervju till BBC att om man ska bli bäst så är det i åldern åtta till nio år som man ska vara just bäst, vilket just Marcus Rashford var. Precis som Jonny Evans. Precis som Ryan Giggs hade varit tidigare. Rashford blev en del av Manchester Uniteds akademi när han var nio år, han hade tidigare varit en del av utvecklingsgruppen redan vid åtta års ålder. Paul McGuiness har berättat att man kunde hitta Rashford efter träningarna med sin boll, ibland kunde han försöka chippa in den i en soptunna men allt som oftast sparkade han upp bollen på olika typer av tak för att sedan försöka ta ned bollen när den föll ner på bästa sätt.

”Berg finns där för att bestigas va?”

Han fortsatte sin resa genom akademin, vann diverse titlar i olika ungdomssammanhang tills hans debut kom. Det är inte lätt för en 18-åring att starta i en av världens störa klubbar i världen, på grund av en skadekris, när klubben genomgick en period där de sportsliga resultaten uteblev. Direkt blev han vår frälsare, vår Messias, ett skinande ljus i det mörkret som var Manchester United. En spelare som skulle gå i fotstegen av David Beckham, Ryan Giggs, Paul Scholes och Cristiano Ronaldo. För oss som har varit med från början i Marcus Rashfords karriär glömmer inte debuten i Europa League efter att Martial blivit skadad under uppvärmningen. Bilden av honom när han springer mot Stretford End efter att ha gjort två mål har etsat sig fast i ens minne. Och visst blev det ganska bra, trots pressen av att vara en stjärna i en av världens största klubbar redan vid 18 års ålder, en börda inte många skulle orka bära med sig. Och ibland vill man för mycket.

Han fortsatte att utmärka sig under tiden med Mourinho, och vann en handfull med titlar trots att han ofta spelades ur position. Mourinho fick sparken och Ole Gunnar Solskjaer kom in istället. I början av den här perioden spelade Rashford kanske sin bästa fotboll, han fick använda sina styrkor och Ole hittade verkligen rätt. Han kunde bryta in från vänster och skjuta med sin högerfot, alla vet nog vad jag menar. Alla vet nog också vad jag menar när man nämner ”Berg finns där för att bestigas va?” slarvigt översatt. Kvällen i Paris, kvällen när vi lyckades med det omöjliga att bestiga berget som var Paris Saint Germain, och Rashford som gick på kraft och avgjorde matchen i matchens sista sekunder, förbi Buffon. En kväll jag aldrig glömmer.

det skulle inte sluta såhär

I slutet av 2020 fick Rashford en axelskada, detta efter att han redan hade haft dubbla stressfrakturer i sin fot. Saker och ting började krackelera. Samtidigt som han stred för sin egen hälsa och för sina egna prestationer. Stred han mot Boris Johnson utanför fotbollsplanen, i ett sätt att bekämpa att fattiga ska slippa gå hungriga i England. Ett uppdrag, om än nobelt, tog fokus från fotbollen i min mening – det kändes som att det ena tog ut det andra. Ett på tok för stort ansvar för en 23-åring. Han såg tröttare ut på planen, fegare – utmanade inte, det såg ut som att han hade tappat sin snabbhet och finess och i april 2021 visade det sig att han inte hade spelat smärtfritt sen två år tillbaka och utöver det ådrog han sig en ryggskada. Allt detta efter att ha kommit in för England, i en final mot Italien i EM på WEMBLEY bara för att ta en straff som han missade. Månader av rasism sköljde över Bukaya Saka, Jadon Sancho och Marcus Rashford som alla missade sina straffar, och hans karriär var på väg att vissna och dö ut helt. Han opererades någon gång mellan 2021-2022 och hade svårt att hitta tillbaka. Tränare byttes hit och dit. Men ur elden..

Sen kom ten Hag och på något vis vaknade Marcus Rashford för en säsong, plötsligt kom det tillbaka, debuten i Europa League, kvällen i Paris det finurliga sättet han la över bollen på sin högerfot och sköt, oftast hårt och wobbligt, ibland kunde jag tänka på Wayne Rooney som förmodligen var bäst i världen på detta under sin tid. En otacksam jämförelse men det var dessa känslor som väcktes i mig. Vi som håller den här klubben kär känner igen oss i att vi älskar alla våra spelare som kommer från vår egen akademi, ibland får de på tok för många chanser men det är chanser som vi glatt ger dom för det här är vårt DNA och på något vis känns det som att vi kapar en lem genom att släppa Marcus Rashford. Inte för att det är fel beslut, vi har sett honom flyga, vi har sett vad han går för och vi har tyvärr sett vad han inte går för. Jag kan tycka det är sådär skött av Amorim i vad som vissa kallar en klubbikon, jag kan tycka att Marcus Rashford förtjänar mer, oavsett vad han har för inställning just nu, eller hur hans attityd är. Vi får minnas hur grabben från Wythenshawe fick leva sin dröm, fick spela 426 matcher för klubben han älskar mer än något annat, och gjorde 138 mål. 138 mål i den period som varit Manchester Uniteds absolut sämsta period sportsligt i modern tid.

Det är en sorg. Jag vet att det är en sorg för Marcus Rashford, det skulle inte bli såhär – det skulle inte sluta såhär.

Marcus Rashford är Manchester United.

Once a red, always a red

Res med oss till Manchester!