Efter lite mer än ett år som Manchester Uniteds nya fotbollsledning har INEOS gjort sitt största tillkännagivande hittills – planer på att bygga en ny stadion.
Om jag sluter ögonen kan jag fortfarande se det framför mig.
Den där första promenaden längs Sir Matt Busby Way har smält samman med hur det sett ut under senare besök.
Likaså inpasseringen med tillhörande biljettkontroll. Och det otåliga klättrandet upp för trapporna.
Men det som kommer därefter har etsat sig fast.
Det röda, knottriga golvet. Tegelväggarna.
En vit och rektangulär öppning ut mot planen.
Det såg ut som en tavla.
Kontrasten var påtaglig från den dunkla interiören till det gröna gräset som nästan lyste under solen och strålkastarna.
Och Ryan Giggs. Som stod där mitt i den vita ramen – i tavlan.
Han som jag sett på TV så många gånger. Som jag skrikit, jublat och fällt tårar för.
Han stod där med en boll vid fötter och en träningströja över matchdressen.
Jag hade med enkelhet kunnat kasta något på honom – varför man nu skulle få för sig att göra det.
Ingen hade förberett mig på att det skulle kännas så fel.
Folk stod i kö till kiosken eller gick in och ut från toaletterna.
Och alla betedde sig som vanligt. Som om detta var som vilken måndag som helst.
Några sekunder senare klev min far och jag in genom den där tavlan.
När hela Old Trafford uppenbarade sig för mig den där första gången blev det ännu mer oförståeligt:
Hur kan man någonsin bli van vid detta?
I begynnelsen spelade Newton Heath på North Road. Sedan på Bank Street i Clayton.
Bägge har beskrivits som en blandning mellan grustag och kärr.
Så när klubben vunnit både första divisionen och FA-cupen bestämde den nya ordföranden att det blivit hög tid att skaffa sig en plan som var bättre lämpad för en klubb av Manchester Uniteds dignitet.
Ã…ret var 1909.
Den ursprungliga tanken var att stadion skulle ha plats för 100 000 åskådare – låter det bekant? – men när byggnationskostnaden började skena nöjde man sig med en kapacitet på 80 000.
Alltså ungefär dubbelt så många som dagens Elland Road kan välkomna.
Den första matchen på denna nya stadion, United Football Ground, spelades den 19 februari 1910 mot Liverpool.
Hur matchen slutade är irrelevant.
1936 lade man till ett tak över det som idag är Sir Alex Ferguson Stand. Man bytte också namn – till Old Trafford.
Under kriget – det andra – konfiskerade militären stadion för att använda som en depå.
Vår stackars hemmastadion utsattes för inte en utan två tyska bombningar under blitzen, där den andra gav upphov till sådana skador att den inte längre gick att bruka för fotbollsmatcher.
Under hela åtta års tid, medan Old Trafford genomgick omfattande uppstädnings- och renoveringsarbeten, tvingades United spela sina hemmamatcher på Maine Road.
Ve och fasa.
1949 kunde laget flytta tillbaka hem.
Tio år senare hade samtliga läktaren välsignats med tak för att skydda besökarna från Manchestervädret.
Hon har sett världen förändras igen och igen och igen.
FA-cupfinalen 1911 mellan Bradford City och Newcastle United spelades på hennes gräsmatta.
Medan en generation tillintetgjorde varandra i skyttegravarna på kontinenten mellan 1914-1918 stod hon stängd.
Under 20-talet tvingades hon bevittna sin fotbollsklubb relegeras till andradivisionen.
Hon drabbades själv av nazismens vansinne.
Hon blev en symbol för sorgen efter Münchenkatastrofen 1958 – och har så förblivit.
Hon fick se spillrorna av laget försiktigt samlas ihop och hur det till slut, tio år efter tragedin, ledde till klubbens första Europacupvinst.
Hon var skådeplatsen för de aldrig sinande framgångarna under Sir Alex Ferguson.
George Best, Bobby Charlton, Denis Law och otaliga andra formade sina legendariska eftermälen mellan hennes läktare.
Nu talas det om en ny stadion. Ett nytt hem för Manchester United.
Oändligt mycket har förändraats sedan den där första matchen på Old Trafford 1910.
Världen har förändrats. Fotbollen har förändrats.
Jag är varken arkitekt eller byggmästare, men såvitt jag förstått saken behövs något nytt.
Att renovera den nuvarande stadion skulle bli dyrare än att bygga en ny, förutsatt att man kan fÃ¥ med regeringen pÃ¥ tÃ¥get med en ”regeneration plan” för hela Old Trafford-omrÃ¥det.
Och det går inte att förneka att de presenterade planerna är alldeles storslagna.
Att ännu en gång bygga en stadion som ska representera det storslagna i Manchester United är lockande.
Även i framtiden kommer det finnas barn som vid varje hemmamatch kliver ut på läktaren för första gången.
Och deras ögon kommer gnistra precis lika mycket som mina gjorde 2012, oavsett om det är under Old eller New Traffords strålkastare de kliver ut.
Förmodligen är detta rätt väg att gå.
Vi kritiseras ofta för att leva i det förflutna. Och det med rätta.
Ibland behöver ett steg tas. Ett plåster rivas av.
Människan ogillar förändring, som Sir Jim Ratcliffe påpekade i sin intervju med Gary Neville.
Och visst gör det ont när knoppar brister.
Manchester United är en fotbollsklubb som på flera punkter hade mått bra av att bryta med det förflutna.
Men när blir det ett brott för mycket?
Vad har dagens Manchester United gemensamt, utöver emblemet på bröstet, med de som erövrade vår senaste Premier League-titel?
Vad har de gemensamt med de som vann Champions League 2008? Eller trippeln -99?
Eller med the Busby Babes?
Vad har de – utöver Old Trafford?
Att kunna fånga eftermälet, traiditionen och identiteten i den nya stadion är, åtminstone för mig, helt avgörande för om detta är rätt eller inte.
För vad är egentligen Manchester United utan det förflutna?
Vad är Manchester United utan Old Trafford?
Res med oss till Manchester!