David Beckham är när 2003 tar sin början inte bara en fotbollsspelare. Han är ett varumärke. Hans ansikte på ett tidningsuppslag är i sig värt miljontals pund, och därtill spelar han i världens största fotbollsklubb, och är kapten för sitt landslag. ”Becks” karriär såg ut att vara bäddad för en framtid som Manchester Uniteds framtida kapten och ledstjärna, och det fanns inget annat som Uniteds nummer sju hellre ville. Varje orakel hade sagt att det var den självklara utblicken.
Tills Sir Alex Ferguson sparkar på en av Ole Gunnar Solskjærs dojor.
Sir Alex Ferguson är inte perfekt, och det finns ingen lina som kan löpa för evigt. Att Beckham, ett tidens tecken och ett vad som skulle visa sig praktexempel på framtidens fotbollsspelare, och Sir Alex Ferguson, en man av den gamla skolan och en inbiten kollektivist, till slut skulle krocka säger sig självt.
Än idag kokar sagan om vad som ledde upp till det som hände i omklädningsrummet efter Uniteds förlust mot Arsenal februari 2003 ner till ord mot ord. Efter händelsen kläckte Sir Alex ur sig att Beckham minsann inte alls visade samma åsneliknande arbetsmoral som han gjorde innan han träffade den där i Spice Girls, gjorde reklam för parfymer, och strosade omkring i mohikan. För supportarna syntes det knappast på planen. Han var fortfarande en av världens bästa spelare, även om skadebekymmer hade resulterat i en tappad startplats.
Det är svårt att hävda att Fergies förvisning av Beckham inte till viss del handlade om hans beteende utanför planen. En klassisk berättelse gör gällande att Fergie bestämde sig att göra sig av med honom när fotografer och journalister började komma till Carrington, inte för att se laget, utan för att plåta David Beckhams nya frilla. ”Ingen är större än klubben”, brukar det heta.
Det var inte heller något som Beckham ville ge sken av. Hans äventyr i modevärlden och hans kändisäktenskap med Victoria Beckham var något han gärna höll separat från fotbollen. Sir Alex däremot såg det som en distraktion. Befogat, säger vissa. En oförmåga att hålla sig ajour med en förändrande fotbollsvärld, säger andra. Spola fram tio år och det fanns hundratals David Beckhams, kanske inte sett till kändisskap men ett liv med exakt samma principer. Idag blir spelare David Beckhams innan de har skrivit sina proffskontrakt. Det gör det ännu mer imponerande att Beckham blev så stor som han blev så fort, i en jämfört med idag väldigt analog fotbollsvärld.
En banbrytare även utanför plan
David Beckham har varit så otroligt inflytelserik på hur den moderna fotbollsspelaren förväntas bete sig att hans inverkan på själva planen oförtjänt hamnat i skymundan. När dokumentären om hans liv släpptes på Netflix, med den träffande titeln Beckham, fick tittarna en större inblick i inte bara Beckhams privatliv utan också till stor del hans fotbollskarriär.
Beckham börjar när vår titelperson är liten och växer upp i London. Beckham beskriver hur hans pappa, vars största idol var Sir Bobby Charlton, inte ville något annat än att hans son skulle spela för Manchester United, ett lag han ofta reste över 30 mil för att se. Hans förhoppningar på sin son snuddade stundtals på mani, och han var en hård och krävande tränare. Beckham beskriver känslomässigt och gripande att även om han älskar sin pappa kan han se problem med den tidiga prestationsångesten han lastade på honom.
Han berättar också om hur han hanterar sitt dolda handikapp. Han lider nämligen av tvångssyndrom. Utöver det får vi också en inblick i den bisarra mediabevakning som David och Victoria utsattes för när paret väntade sitt första barn, och deras kris när de flyttade till Madrid.
Ändå blir det största eftermälet av dokumentären ett gulligt klipp där paret Beckham dansar till Kenny Rogers, och en käck tillrättavisning från David efter att Victoria underdrivit sin lyxiga uppväxt. Fotbollskarriären blir för många bara en fotnot. Du kommer hitta hundratusentals som vill diskutera hans parfymkollektion eller hans Instagram, medan färre och färre har lust att dissikera hur en högerfot kan vara så pricksäker som Beckhams var år 1999.
En till viss del bortglömd fotbollsgärning
De där två liven som Beckham gärna ville hålla separata, men som Sir Alex fann svårsmält, har gått ihop. Min personliga tro är att färre och färre pratar om David Beckhams fotbollskarriär med de orden den förtjänar för att de har svårt att förhålla sig till hans image. Han kommer som ett paket, kan man säga. Om du säger att Beckham minsann var en av sin generations bästa spelare, en titel han gjort sig förtjänt av, kommer du inte bara få gehör. Det är som att många tror att han byggt upp sitt imperium utan fotbollen, när det egentligen är tvärtom. Fotbollen byggde hans imperium. Om inte David Beckham var en otrolig fotbollsspelare hade han aldrig blivit så stor som han blev.
Men de flesta av er, Manchester Uniteds supportrar, hoppas jag inte har glömt just hur fantastisk Beckham var som fotbollsspelare.
Tveksamt om det finns någon med en bättre doja
Det är tamejtusan inte enkelt att erinra sig en spelare som med ärligheten i behåll kan säga att de har en bättre högerfot än David Beckham. Bättre fotbollsspelare, jovisst. Men bättre doja, tveksamt. Ni förstår vad jag menar. Om jag hade fått välja vilken spelare som helst från vilken epok som helst att ha i ett modernt United hade han varit nära toppen av listan. För hans spelarprofil kommer alltid vara otroligt nyttig för ett lag.
Beckham var en spelare som aldrig gick in halvhjärtat i en situation, besatt fantastisk spelförståelse och samspel med sina lagkamrater, och en spelare som alltid verkade slå rätt bollar. Det sistnämnda är en förmåga som få spelare har visat i lika stor utsträckning som Beckham. Inlägg, skott, långa passningar, och självfallet frisparkar. Han bemästrade samtliga. Han var farlig på varenda centimeter av plan, något han visade när han fick sin första smak av proffsfotboll på lån till Preston North End, säsongen 1994-95. Då gjorde han nämligen mål direkt från en hörna. I sin debut.
Det var aldrig ofarligt, oavsett vart bollen befann sig. Jag gissar att vi har samma mål i huvudet. Målet som förvandlade David Beckham från en stjärna som inte ännu blommat ut och visat sitt lyster, till att lysa lika starkt som Venus – över en natt.
Samma säsong ärvde han tröjnummer sju och slog igenom i laget på riktigt. Beckham hade varit ordinarie redan säsongen innan, men säsongen 1996-97 tog han nya kliv och visade att han hade förmågan att bli en av världens bästa. United vann ligan och han utsågs till Uniteds bästa spelare, och hade även flest assist i Premier League med tretton.
Fanns ingen viktigare spelare än honom
Allra bäst var Beckham trippelsäsongen 1999. Så bra var han att det blev en andraplats på Ballon d’Or-galan, där bara Rivaldo fick fler röster. Rivaldo i all sin ära, men frågan är om det fanns någon spelare som var viktigare för ett lag än vad David Beckham var för Manchester United på den här tiden. Han hade lekstuga mot just Rivaldos Barcelona i Champions League den här säsongen, han låg bakom båda målen i kvarten mot Inter, och var fantastisk även i semifinalen mot Juventus. I finalen är det Beckhams hörna som är kanvas. Sheringham håller i penseln, och Solskjær målar mästerverket. Laget före jaget och allt det där; men frågan är om United hade haft en trippel utan David Beckham i laget.
Det mest vedervärdiga
Jag touchade lite på Beckhams problem med kändisskap tidigare, och inget tydligare exempel av ett drev som går överstyr finns än det som hände honom året innan trippeln. Om man tar sig ett tankevarv är det kanske den absolut mest vedervärdiga behandlingen som en fotbollsspelare har fått.
Hängande dockor. Dödshot mot inte bara Beckham utan även hans fru och barn. Allt på grund av en utvisning i en VM-åttondel. En högljudd minoritet av de engelska supportrarna gjorde det som de tyvärr har en tendens att göra: vända frustrationen mot sina egna. När det borde varit Diego Simeone om någon som engelsmännen skulle riktat sina frustrationer mot så fick Beckham bära en av fotbollshistoriens tyngsta hundhuvuden. Den engelska tabloidpressen valde såklart att haka på hatstormen, och även om alla inte var lika rabiata om Beckham hade han helt klart tappat sin starka ställning i landslaget.
En berättelse om upprättelse och försoning
Man får spola fram ända till 2001 och VM-kvalet mot Grekland för att hitta stunden då Beckham kunde limma ihop sin landslagskarriär igen. Fotbollssupportrar har svårt att glömma, men samtidigt har de väldigt lätt att glömma tidigare trauman när de bjuds på oförglömliga ögonblick, och en manusförfattare hade knappast kunnat göra bättre.
Sista minuten. Ett mål behövs för att säkra en biljett till Sydkorea och Japan. Persona non gratan David Beckham ska ta en frispark. Ni kan komma med era arior, marmorbyster och oljemålningar. Det finns inget konstverk som slår en riktigt bra berättelse om upprättelse och försoning. Speciellt när det gäller världens bästa idrott. Samma stund som hans frispark seglar in i det grekiska målet är allt förlåtet.
Beckhams försoning är helt fulländad när han dessutom får sätta en straff mot Argentina i VM:et som han tog sitt England till, efter en otrolig återhämtning från ett brutet mellanfotsben som såg ut att sabba hela turneringen för honom. I VM är Beckham godkänd men han välter knappast några kioskar. I kvartsfinalen visar det sig att det inte skulle gå engelsmännens väg den här gången heller. England tar ledningen mot Brasilien, men över 90 minuter är man inte ens nära brassarnas nivå. Sett ur Beckhams ögon var det såklart trist, men han hade vunnit något annat på vägen. Det var kul att spela i landslaget igen, och mycket av det var tack vare Sven-Göran Eriksson.
– Jag älskade honom från dag ett. Oavsett vad som pågick omkring laget eller spelarna så fick han alltid en att känna sig lugn, sa Beckham i dokumentären Svennis.
Flytten till Madrid – och utflykten till LA
I klubblaget däremot var det tvärtom. Där var det som sagt spänt mellan huvudtränare och spelare. Sommaren 2003 har Beckham inget val, utan han lämnar Manchester United ofrivilligt till Real Madrid efter en utdragen och dramatisk transfersaga. I Madrid skruvades hans varumärke upp till en ny nivå. Inte så konstigt, kanske. Oavsett vad Florentino Pérez vill hävda så är det självklart att Beckham värvades till stor del på grund av hans ”star power”. En talesperson för Adidas sammanfattade det så här: ”När Real Madrid satte Beckhams namn på någonting så slutade det inte sälja”.
Beckham kände sig snabbt som hemma med sina nya lagkamrater, som inte var vilka som helst. Ronaldo, Zidane, Figo, Roberto Carlos, för att nämna några. Stjärnglansen gav inte någon större lycka på planen, även om Beckham vann en ligatitel i sin sista säsong.
Beckham ägnade sina sista år i Madrid åt projekt i USA, där han startade fotbollsakademier. Däremot var det nog inte många som räknade med att han vid 32-års ålder skulle ta sina talanger till Major League Soccer och LA Galaxy, en flytt som verkligen skapade chockvågor. Idag är det inte alls särskilt uppseendeväckande, och mycket av det är tack vare David Beckham. Han lyfte på egen hand ligans profil över en natt.
Anledningen varför lilla LA Galaxy hade råd med världens kändaste fotbollsspelare är för att han själv gick med på att endast ta 30% av sin överenskomna lön, och i gengäld fick han en del av klubbens vinster och en möjlighet att starta ett eget lag i MLS när han gick i pension, laget som idag heter Inter Miami. Affären gjorde så att Beckham mot slutet av sin karriär var världens bäst betalda fotbollsspelare, samtidigt som han spelade i MLS.
Återföreningen – och halsduken
Under sina fem år i staterna gjorde Beckham egentligen bara tre fullständiga säsonger. 2009 och 2010 åkte han istället till Milano för spel i AC Milan, där han kunde spela i en mer konkurrenskraftig miljö samtidigt som han håvade in stålar från avtalet i LA Galaxy. Det var i AC Milan som han mötte United för första och enda gången i karriären, ett dubbelmöte i Champions League 2010. I matchen på Old Trafford gjorde sig Beckham knappast minnesvärd på planen, istället lämnade han störst avtryck när han gick av den.
Beckham promenerade av Old Traffords gräsmatta med en gul- och grön halsduk runt halsen, och tackade av fansen med en applåd. Bilderna vevades, rubriker sattes, och supporterföreningen Red Knights ville till och med värva honom i ett försök att skrapa ihop rika Unitedprofiler och köpa ut Glazerfamiljen. Beckham var sedvanligt diplomatisk och sa att det är dags för förändring ”för att supportrarna vill det”, men att han endast tog på sig halsduken för att ”det är klubbens gamla färger”. Oavsett anledningen så värmde det många Unitedhjärtan.
PSG och livet efter pensionen
Efter sejouren i Milan blev det en kort rundtur i Kalifornien igen, innan de nyblivet stenrika pamparna i PSG valde att plocka upp luren och ringa den 38-åriga Beckham. Det är en värvning som såklart är svår att få ihop sportsligt. Precis som med Real Madrid så spelar det faktiskt ingen roll vad PSG:s styrelse säger, det är såklart en värvning som gjordes för att sälja tröjor, och den ekvationen gick ihop alldeles utmärkt. PSG tjänade multum på hans namn, och. Beckham fick bolla lite med Zlatan, bo i Paris och leva loppan sitt sista fotbollsår.
Efter att Beckham lade skorna på hyllan 2013 har han ägnat sig åt flera projekt. Förutom sitt ägarskap i Inter Miami äger han också 10% i League Two-klubben Salford City, tillsammans med de gamla lagkamraterna bröderna Neville, Ryan Giggs, Paul Scholes och Nicky Butt.
I pensionsålder har han säkrat en stabil inkomst genom bland annat ett livstidskontrakt med Adidas. Förutom otaliga reklamkampanjer för allt från hårgelé, parfym och mode har han också blivit en kulturell ikon. De som är tillräckligt gamla (och unga) minns säkert när alla killar i klassen skulle klippa sig ”som Beckham”, vare sig det var snagg eller mohikan. Beckham har också blivit väldigt populär i HBTQ-kretsar, men det var något som avtog lite när han blev en av de största ambassadörerna för VM i Qatar.
Ser vi enbart till hans prestationer på plan finns det inget annat än att säga än att han är en av sin generations bästa fotbollsspelare, och han förtjänar en hedersplats bland Uniteds bästa genom tiderna. Hans liv utanför plan har gjort honom stenrik och till en global ikon, men det har också blivit så att hans otroliga fotbollstalang fallit lite i glömska. Beckham är United rakt igenom, och då känner jag ett ansvar att påminna er om att han inte bara var en glansig flickidol, utan att han också var otroligt duktig på att kicka boll.
Här är bara ett axplock av hans framgångar:
- Sex ligatitlar, två FA Cup-titlar och en Champions League med Manchester United.
- Andraplats i Ballon d’Or 1999.
- Sir Matt Busby Player of the Year säsongen 1996-97.
- Första engelsman att vinna ligatitlar i fyra olika länder.
- Flest mål från direkta frisparkar i Premier Leagues historia (18 stycken), och flest på en säsong (5).
- Fyra gånger uttagen till årets lag i Premier League.
- En ligatitel och en supercup med Real Madrid.
- En ligatitel med PSG.
Stort grattis på din 50-årsdag, David Beckham!
Res med oss till Manchester!