Det blev absolut ingenting av säsongen som gick – även med en match kvar, en betydelselös match av självförklarliga själv. Det blev ingen trofé. Det blev inget Champions League. Det blev inget Europa. Det blev bara skit.
På onsdagen klev jag in på jobbet, jag frågade min närmsta kollega, ska du se matchen ikväll? Något skämtsamt då hans intresse av fotboll är lika svalt som Antarktis. Vilken match? Manchester United mot Tottenham så klart, men det blir ju en enkel match för Manchester United va? Var svaret jag fick. Hans uppfattning om Manchester United låg kvar i året 2010 då Manchester United var något helt annat än vad det är nu. Kanske inte nödvändigtvis strukturellt men sportsligt var vi på en annan planet. Det blir också i dessa stunder som man själv drömmer sig tillbaka till tider när man var bäst i världen. Samtidigt ska man inte älta det förflutna. En tid där fotbollen inte var lika ekonomiskt dopad och förstörd, spelare hade inte tio tusen olika sociala medieplattformar att gnälla på och en tid som enligt mig handlade främst om det som är viktigt, just fotbollen. Jag kan ärligt säga att det var exakt motsatsen jag tänkte inför den här finalen. Trofén var i det här fallet sekundär, det var Champions League och den ekonomiska boosten jag ville ha mer än en titel, det är på något vis en skam i det tänket. Men den här jävla klubben har fördrivit mig till de här känslorna i snart 13 år och finalförluster, 16:e platser och inget Europaspel gör det definitivt inte bättre.
Manchester United är just nu en osminkad gris
Men det är detta vi fÃ¥r finna oss i. En skymf i klubbens lÃ¥nga historia. Nu ska det kastas ansvar hit och dit, ledning, tränare eller spelare – vem ska ha det yttersta ansvaret för haveriet som är Manchester United ano 24/25.  Som vanligt letar sig strÃ¥lkastarna mot Amorim i det här fallet. Visst han kanske inte skulle ha startat Mount och Höjlund, det är lätt att vara efterklok men det var inte uttagningen som avgjorde den här finalen. Det var i all sanning exakt tvÃ¥ lika dÃ¥liga lag som möttes och bjöd pÃ¥ exakt den fotbollen som man förväntade sig. Det är självklart att, vad man kan anse är ett självmÃ¥l avgör en final som inte hade nÃ¥gonting som nÃ¥gon kommer att minnas. Tottenham kommer att minnas den här titeln tills den gÃ¥ng de lyckas vinna nÃ¥got igen – och det kan dröja. SÃ¥ ja, jag är väl ocksÃ¥ bitter men en vinst hade inte förändrat nÃ¥got förutom det ekonomiska – det förändrar inte vÃ¥r uselhet när vi spelar fotboll eller hur usel den här säsongen historiskt har varit. Hur mycket man än sminkar en gris sÃ¥ är det fortfarande en gris och Manchester United är just nu precis just det.
Liverpool, Manhester City och Arsenal är på en annan planet
Jag räknar säsongen som slut nu även fast det är en match kvar. ”Here we go, Cunha to Manchester United” är väl sekunder eller minuter bort. Fin spelare absolut, kommer det förändra nÃ¥got? Jag vet inte, kanske nÃ¥gon match här och där. I ärlighetens namn är det som ska vara vÃ¥r stomme, Casemiro, Maguire och Bruno inte nÃ¥gon stomme alls. Bruno är  32 Ã¥r i september  och blir inte yngre, om vi lyckas ta oss till Europa säsongen efter kommer han vara 33 Ã¥r. Hur mycket jag än älskar Bruno sÃ¥ förfaller vÃ¥r stomme framför ögonen pÃ¥ oss och vi har inget annat, vi saknar en ryggrad i laget. Jag ser inte ljuset i tunneln just nu, det är sÃ¥ mycket som behöver ändras för att saker sÃ¥ smÃ¥ningom ska vända till det positiva. Lag som Liverpool, Manchester City och Arsenal är pÃ¥ en annan planet om man jämför med oss. Jag skrev inledningsvis om att den här klubben har rört upp mÃ¥nga känslor under mÃ¥nga Ã¥rs tid.
Men just nu är det bara en känslolös framtid som är dunkel och en absolut tomhet som omringar för mig för en obestämd tid framöver.
Res med oss till Manchester!