Sir Alex Ferguson minns i sina senaste memoarer:
“I sent Martin to watch him in every game for four or five weeks. “Martin said: ‘Alex, he’s better than Rooney.’
“‘For Christ’s sake, don’t say that,’ I told him. ‘He’ll need to be good to be better than Rooney.’
“Martin was adamant.”
Kanske var lillebror Ferguson på plats i Brasilien och såg det här spektaklet utspela sig. 2.10 in i klippet får nämligen en 17-årig mittfältare läktare och kommentatorer att koka på ett sätt han aldrig skulle lyckas med i Europa. Målet räddade kvar hans Gremio i ligan. “It was the best match of my life” sa han många år senare och det är svårt att argumentera emot Porto Alegre-pojken.
2005 anlände en faderslös 17-åring till Europa, Portugal och staden som åtmistone till namnet innehöll halva hans uppväxtstad. där coachen Co Adriaanse till och med lät bli att spela honom under hans första halva av säsongen av rädsla för att storklubbarna skulle ta honom innan han fick göra en hel säsong i klubben. När han väl klarat av det blev det bara, som Adriaanse befarat, en enda i blåvitt.
Han kom med Carlos Queiroz goda vitsord tidigt på sommaren 2007. Redan 2 juli var han och polaren Nani i hamn och anlände från Portugal – Porto och Sporting Club – som två potentiella superstjärnor. Tonåringen, som gick under namnet Anderson, togs snabbt till de röda fansens hjärta och redan under hans första säsong belönades han med något som Darren Fletcher fortfarande inte kan stoltsera med: En egen sång.
“Anderson son son, he’s better than Kleberson, Anderson son son, our midfield magician, to the left, to the right, to the samba beat tonight, with the brass he is class, and he shits on Fabregas!”
Pojken imponerade med sitt frejdiga spel, insatser mot Arsenal och Liverpool stack ut, och han hade till och med fått ett samtal från Selecao som 19-årigt underbarn. Han debuterade i Copa America och i Kakás frånvaro skulle Anderson visa hur Brasiliens framtid på mittfältet skulle se ut. Ando gjorde sin tredje landskamp, den första i Europa, mot Sverige när han ersatte Julio Baptista i den 60:e minuten i 1-0-segern på Emirates. Några dagar efter den landskampen beskrevs han så här i en artikel i Guardian:
Nineteen, with the decision-making, position-taking intelligence of a 30-year-old. Short at 1.76m, yet muscular, balanced, and rapid enough to win most physical battles. Exquisite in his control, visionary in his passing. And as self-confident as they come.
Med såna ord är det inte konstigt att självförtroendet växer även om det var någonting Ando aldrig saknat. Han sågs redan tidigt i karriären som en kaxig figur hemma i Brasilien och berättar själv om hur han som 12-13-åring resonerade med en agent som ville sajna honom:
“I was 12 or 13 years old. This guy asked if we could talk and I said yes. Then he said, “I give you everything you want; I give you whatever you choose”. Is that right?” I answered. “You really give everything I want? OK then, I want $13 million tomorrow in my bank account and I sign with you”. He stared at me, asked if I was being serious. I said I was and he turned his back and left. Yes, I like money a lot. Who doesn’t?”
Det var alltså ingen risk att han skulle få ett nervsammanbrott när han som 20-åring byttes in i 120:e minuten på Luzhnikistadion i Moskva enkom för att agera straffskytt. Han agerade där med iskyla i en av de mest påfrestande situationer en professionell fotbollsspelare ställs inför. Vad han antagligen inte visste då var att han just då stod allra högst upp på toppen av sin Manchester United-karriär. Det var vi andra inte heller medvetna om, vi var många som både trodde och hoppades att vi hade en härförare av Guds nåde i vår ägo. Allt hade ju lovat så gott och jag trodde verkligen innerst inne att det här var en kille vi skulle kunna luta oss mot vid snålblåst det närmaste årtiondet.
Så blev det inte.
Hajpen och kvalitén sjönk med samma snabbhet som hans vikt ökade, kanske . Fergie spelade Ando 38 gånger både under 07/08 och 08/09, men lyckades aldrig hitta någon kontinuitet i sina framträdanden. Han kunde göra fantastiska 20 minuter i en halvlek för att vara på gränsen till osynlig i fem matcher. Han startade CL-finalen mot Barca 09, men lyckades aldrig sätta sin prägel på matchen. I mitten av 2009 kom så det första av vad som skulle bli en oändlig mängd rykten om att han var på väg bort från klubben. Bara några månader senare var det dags för nästa då han ska ha flugit hem till Brasilien utan tillstånd från Fergie.
Han fick dock sitt straff, men inte i form av någon skotsk hårtork. I februari 2010 trasade han istället sönder den del av kroppen som är en av de allra dummaste att trasa sönder när man är professionell idrottare: korsbandet. Han försökte spela vidare efter skadan, vill jag minnas, men fick till slut ge sig. Fastän bollen säkert var i närheten gick det inte att springa.
I slutet av sin rehabilitering höll det på att gå åt helvete på riktigt. Inte bara med knät utan med hela hans lekamen. En bilkrasch slutade med att Anderson drogs ut ur sin totalkvaddade Audi R8 bara sekunder innan bilen började brinna.
Han kom tillbaka tämligen snabbt efter både bilolycka och knäoperation. Redan i september gjorde han comeback i ett inhopp mot Liverpool. Fergie – som ofta kallade honom “a big-game player” – visade sin tilltro till brassens fortsatta potential genom att ge honom ett nytt kontrakt bara några månader senare. Ett kontrakt som sträckte sig till sommaren 2015. Hans tränare sa att han såg Anderson som ingen mindre än Paul Scholes framtida arvtagare:
“Long term, I hope he [Anderson] can prove to be Paul’s successor. It’s a big ask to reach that level and the challenge will test his confidence, but someone will have to step up to the plate one day.”
Anderson klev inte upp på tallriken. Efter att han sajnat sin förlängning i december 2010 spelade han 9o minuter NIO gånger i ligan på drygt tre år.
Så här i efterhand kan man undra hur bra brassen egentligen var på träningarna med tanke på de enorma lovord som strötts över honom genom åren. Efter de två första, lovande, säsongerna har vi knappt sett skymten av något som skulle kunna vara en storspelare. Möjligen kan de första matcherna säsongen 12/13 något som vi, med ett par pistoler mot våra tinningar, kan pressa fram som en lovande period i hans karriär post-knä-skadan. Men som så ofta med korsbandsrehabiliterade så kommer följdskador, små som stora, och det drabbade också Ando. Brassen var som bekant inte särskilt förtjust i att se efter sig själv som ett fotbollsproffs bör. Han var inte heller över hövan uppspelt över att spela boll utan just boll. När han kom till England fick ju coacherna till och med göra om fitnesstesterna för Andos skull. Utan den var han oduglig, med den en av de mer uthålliga i truppen.
Hans fitness och fondness för livets goda blev på senare år ett stående skämt bland Unitedfansen. Inför innevarande säsong indikerade Anderson själv att han till slut blivit professionell.
“I have been doing more running, which has helped my fitness. The physios in Portugal have helped me a lot, as have all the coaches at United. I have also been working hard myself. I have built up the strength in my knee, worked hard in training. I have been eating well and sleeping well, while I have also been coming into training on my days off to do more work. It has really helped me and I feel great.”
Det var så dags att komma på det då.
Faktum var i alla fall att Andersons karriär aldrig lyfte ens halvvägs upp på den skyskrapa vi trodde att han skulle sväva upp i. Frågan är hur stor del Sir Alex hade i det hela. Skotten försökte göra honom till en box-till-box-mittfältare, men var det verkligen rätt väg att gå? Tveksamt. Anderson har aldrig gett sken av att ha den taktiska kompetens som krävs för att springa upp och ner på Uniteds mittfält och sannolikt hade han passat bättre som en bolldrivande playmaker med utgångsposition högre upp i planen.
I stället blev han en slags lagmaskot, en humörhöjare i omklädningsrummet och på Instagram, Uniteds motsvarighet till Attilio Lombardo i Svennis Lazio. Värdigt och ovärdigt på samma gång. Lombardo var 33, Anderson är fortfarande bara 25.
Icke ett förglömma: Han lämnar Manchester United 2014 med fyra ligatitlar, en Champions League, två ligacuper och en Fifa Club World Cup-seger. Det är troféer inte många promille av mänskligheten kan pryda lådorna i bankvalvet med. Men när vi sedan ser ett klipp med höjdpunkterna (!) ur Anderson Luís de Abreu Oliveiras karriär i United inser vi varför brassen med det svenska artistnamnet aldrig bidrog i särskilt hög grad till någon av titlarna.
Det var ju den här mannen vi önskade skulle dyka upp vecka ut och vecka in istället:
Kanske kan han en dag få ut sin fulla potential, men det blir inte i den legendariska röda tröjan i Manchester. I stället ser det ut som att han får göra ett försök att blåsa liv i karriären på Artemio Franchi. Känslan av att what could’ve been finns kvar långt efter att han packat ner sin musikanläggning.
Och nej, Martin, han var faktiskt inte bättre än Rooney.
Andos stats i United:
07-08: 24 starter, 14 inhopp, 2 mål, 2 ass, 9 90-minutare (4 i ligan)
08-09: 29 starter, 9 inhopp, 0 mål, 5 ass, 13 90-minutare (2 i ligan)
09-10: 19 starter, 4 inhopp, 1 mål, 5 ass, 9 90-minutare (3 i ligan)
Korsbandsskadad 23 februari 2010, comeback 19 september.
10-11: 22 starter, 8 inhopp, 4 mål, 2 ass, 8 90-minutare (5 i ligan)
11-12: 12 starter, 4 inhopp, 3 mål, 2 ass, 6 90-minutare (4 i ligan)
12-13: 17 starter, 9 inhopp, 2 mål, 5 ass, 4 90-minutare (1 i ligan, i Fergies farväl)
13-14: 3 starter, 5 inhopp, 0 mål, 0 ass, 0 90-minutare.
Totalt: 126 starter. 53 inhopp. 12 mål. 21 ass. 49 90-minutare – 19 i ligan.
Sista målet kom i 4-3-segern mot Reading i december 2012.
