Uppgivenheten!

zasq

Danny Welbeck har inte blivit den vi trodde och hoppats att han skulle bli. Han blir 24 år i november och är ännu inte på den nivå vi har längtat och önskat se honom på. Visst, han blixtrar till med vesselsnabba one-twos, är en av världens kvickaste på att störa motståndare med boll och han har vässat tekniken som för någon säsong allt fick honom på fall i straffområdet minst en gång per match. Men det räcker inte i United och han har antagligen helt osentimentalt fått veta av Louis van Gaal att han inte är mer än tredjevalet i både 3-5-2 och 4-3-3.

Han har tvekat tidigare till framtiden, Danny, när han skrev på sin senaste kontraktsförlängning och det är lätt att förstå varför han kan tänka sig att lämna sin pojkdröm. Han har gått från 23 starter och 7 inhopp 2011-12 till 13+14 året därpå och 15+10 förra säsongen. 24 inhopp i ligan på två säsonger är nästan Chicharitoklass (eller egentligen inte, Ärtan – den lille – har 31 på motsvarande period) och det är ingen drömtillvaro, speciellt inte för en anfallare som sällan fått spela renodlad anfallare.

Men om han lämnar, det sägs att det ställts krav från Uniteds sida om icke-topp-sex-klubbar i England, blir det ett stort hål i truppen. Ett enormt och svart Manchesterhål. Utan Welbz är det upp till Tyler Blackett att försvara stadens färger och även om han har potential är det varken startspelare eller landslagsman på honom (än).

 

Danny

Det vore ett misstag att släppa Dat Guy. Det får bli avslutningen – så länge – om honom. Ett misstag. Ett misstag. Ett misstag. Ett misstag. Ett misstag. Ett misstag. Ett. Misstag. Ett ödesdigert. Misstag. (Förstå när Chris Smalling, hösten 2017, dräller med bollen, Arsenals Danny Welbeck vräker sig fram och motlägger in den i krysset bakom Tomasz Kuszczak).

Paul Aaron är rädd. Han fruktar att United ska bli ett nytt Liverpool. För några månader sedan hade jag sagt att den risken var lika stor som att Paul Scholes skulle börja synas i var och varannan blaska, men nu är vi där vi år.

Det är inga dåliga krav han har heller för att United inte ska falla i glömska. Fyra gubbar från Real Madrid och en världmästarback från Dortmund är en önskelista som inte ens de mest inbitna och fruktande fansen skulle tänka sig sätta upp.

Tyvärr sågar han inte Glazyrerna rent ut utan antyder mer att Fergie lät det förfalla, vilket han ju på ett sätt också gjorde. Men med stor sannolikhet med god assistans från de där jänkarna som tjänat några tusingar på att suga pengar ur vår klubb.

* Match först på söndag, men det blir en liten titt på Sunderlandförutsättningarna redan i dag ändå. Med Ander Herreras skadeoskuld – till slut, det tog några veckor – borta på Carrington i går och Rojo utan arbetstillstånd ser det till och med mörkare ut än inför Swansea. ”I’ve never had this as a manager” säger LvG. Vi har dock haft det så här som fans, Lollo. Det är så här det ser ut i Manchester United. Kommer man hit räcker inte en trupp på 21-22 spelare, du måste nästan upp i det dubbla för att klara en säsong.

Inget nyförvärv kommer att spela då den knubbige är väck sedan tidigare. Darren Fletcher lär vara given och få sällskap av … ja, vem? Anderson har vi tack och lov inte sett skymten av i matcherna, Tom Cleverley var inte i truppen senast och that’s it. Det är Uniteds mittfältsalternativ bestående av renodlade innerfältare. Jag sitter och skakar på huvudet medan jag skriver. Ska vi ta upp Ben Pearson? Andreas Pereira? Och skada dom också? Äsch, släng in Shinji så kanske vi kirrar ett kryss.

Nej, inte än.

Taktiken då? 4-4-2 som i andra mot Swansea? 4-3-3 som LvG vill spela eller 3-5-2 som han nött i över en månad? Jag tror på det senare. För 3-5-2 kan inte avfärdas direkt, det är ingen bra signal, så det här får bli elvan:

DDG

Jones – Smalling – Blackett

Valencia/Young/Rafael/tomt – Kagawa – Fletcher/tomt – Januzaj/tomt

Mata

Rooney – RvP

* Medan fönsterklockan tickar kan vi titta tillbaka på Andy Mittens lilla video från mitten av juli om Arturo. Och hoppas vidare.