Men hejsan!

Ja, hej United-vänner!

Lisa heter jag och har fått den stora äran att bli co-skribent här på MUSS-bloggen tillsammans med Mats. Några av er har jag säkert redan korresponderat med då det i huvudsak är jag som håller MUSS sociala medier i rullning, men för vissa är jag säkert helt ny och tänker att det därför vore på sin plats med en liten presentation. Så ni vet vem det är som då och då kommer kapa bloggen framöver.

Som sagt, jag heter Lisa. Jag är 25 år och bor i Malmö, men är född och uppvuxen i Karlshamn. Att jag blev United-frälst har jag enbart min pappa att tacka för (eller beskylla, beroende på hur man vill se det..) Om man bortser från det lokala laget, vårt kära IFK Karlshamn, i staden där jag växte upp så har det alltid bara funnits en klubb i vårt hem. Trots att diverse släktingar och vänner till familjen med en förkärlek för allt från Liverpool och Aston Villa till MFF och Hammarby försökte värva mina sympatier när jag var barn så fanns det bara en klubb. Det var alltid United.

Annars är jag nog som Unitedsupportrar är mest. Byter kanal när Stryktipset kör Manchester City-reklamen. ”Rättar till” tröjorna inne på InterSport när jag går förbi, så att Rooneys hänger framför Gerrards. Hävdar bestämt att Welbeck kommer bli lika bra som Van Persie en dag, om inte bättre. Anser att Ronaldo fortfarande är vår spelare. Blänger på skolbarn som cyklar förbi i Chelsea-kläder och tänker ilsket saker som ”värdelöst föräldrarskap” och ”bristande barnuppfostran” Och så vidare, och så vidare. Med andra ord, jag lever i den verklighet av hopp och förnekelse som varje Unitedsupporter gör. Varje år är vårt år och så kommer det alltid vara, även om vi på sista tiden fått allt svårare att tro på det. Men jag tror verkligen att detta året är vårt år, att det kommer att vända nu.

Sådär, nu vet ni lite mer om mig. Och just det ja, det var visst nödvändigt att ni skulle få se hur jag ser ut också.

Lisabild

Nu vet ni det.

Låt oss nu hoppas på att vi kan knäcka Sunderland idag, så att magsåret från förra helgen kan få läka i lugn och ro.

Vi hörs 🙂

/Lisa