Jag trippar fortfarande omkring och småsjunger för mig själv om allt och ingenting och molntussar som kan få pussar. Det är fascinerande vad den typen av avslutningar på veckan kan innebära för humöret, livsglädjen och det allmänna välbefinnandet!
Detta blir ett inlägg med flera underrubriker då det finns så mycket att säga både mycket och lite om. Fingrarna bara dansar över tangentbordet!
Embed from Getty Images
Kvadraten och kaptenen
Jamie Carragher och Gary Neville bröt isär matchdelarna och satte ihop dem igen med följande resultat: Det är det kompakta United som vinner och vinner och vinner. Nyckeln till pressen, till att stressa motståndarna till misstag är att hålla så kort avstånd som möjligt mellan lagdelarna i en tät fyrkant. Det blev påtagligt på allvar mot Liverpool där spelarna för kanske första gången såg ut att veta exakt vilka arbetsuppgifterna var.
Som så ofta hittar den omaka duon poänger i det mesta och Neville hade även en intressant aspekt på Rooneys spel. Inte det faktum att han sökte positionen mellan Demichelis och Kompany – det är ju där en ensam forward ska hänga – utan att han faktiskt agerade som en forward. Vår gamle högerback var faktiskt så häpen över att en av världens mest igenkända fotbollsanfallare till slut spelar som fotbollsanfallare! Fascinerande att han har rätt och att ju mindre boll Rooney har, desto bättre för United.
Embed from Getty Images
Afrotanken
Marouane, ja. Jag är ganska säker på att van Gaal, precis som vi, hyste stora tvivel om att belgaren skulle vara en nyckelspelare under våren. Han kom sent in i bilden efter VM och fick vänta ända till slutet av oktober på sin första start under den nye managern. Och då var det inte många som skrikit sig hesa i desperation efter att få in honom i spelet. Inte heller när han staplade minuter på minuter efter varandra var det lätt att se hur smart draget var att luta sig mot Fellaini, inte bara som plan B utan även som plan A och plan C. Det skulle dock betala sig. Han, Mata och Young har varit strålande under våren och även om det inte är någon konkurrens om Årets spelare i klubben så kan det kanske vara det bland utespelarna. Där är otroligt nog afrotanken garanterat topp 5.
Jag har fortfarande svårt att se Fellaini-Rooney som en Europaerövrande anfallsbesättning. Men det kanske inte behövs? För medan Fellaini stångas och fäktas och armbågas och drar på sig frisparkar och uppmärksamhet samtidigt som Rooney filurar omkring mellan motståndarnas mittbackar så har United i dag ett mittfält/kantanfall som drar enorm nytta av detta faktum.
Embed from Getty Images
Superbänken
Framgångarna med dagens sammansvetsade elva innebär inte enbart fyrverkerier, Cristalkorkar i taken och skryträttigheter. Det finns en baksida, eller en bänksida, också att ta hänsyn till. På den hänger sedan länge spelare som nog räknat med, krävt, utgått från, tagit för givet att den här situationen aldrig mer skulle uppstå i deras karriärer. Radamels Unitedkarriär är över. Om det råder ytterst få tvivel. Visst, Louis har bänkat spelare tidigare och sedan sett dem gå från klarhet till klarhet, men det är också spelare som tillhör United. Falcao tillhör inte United och med bara sex matcher kvar, där han inte lär få starta mer än max en eventuellt betydelselös avslutning, att spela till sig ett kontrakt är situationen omöjlig för honom. Hans fyra senaste starter, mot bjässarna West Ham, Sunderland, Burnley och Preston har sett Radamel göra exakt noll mål.
Sedan 28 februari, hans senaste framträdande i startelvan, har han kommit in fyra gånger och spelat 10-15 minuter utan att vara i närheten av att göra något mål. Och han har ju 3 miljoner-ish, per vecka, för att göra just det. Det är hans jobb. Misslyckas man i sitt jobb på den absolut högsta nivån i fotbollsvärlden brukar det leda till att man får leta ny arbetsgivare. Lita på att Mendes redan har ett par intressenter redo att presentera sina projekt för den tandlöse tigern.
För Ángel Di María är läget när det gäller spelminuter ett liknande. Argentinas finaste nudel får bläddra tillbaka i filofaxen till 9 mars för att se senaste gången han ansågs vara en av Uniteds startspelare. Och när vi på lördag skriver klockan 17.30 och 18 april i samma filofax har United släppt fyra raka elvor utan att Di Marías namn läses upp. Tycker han att det är så jävla roligt att sitta i regnet i Manchester, med inbrottstjuvar bankande på rutan, oförmögen att kunna kommunicera med folk på deras språk? Är det värt pengarna? Vi lär bli varse i sommar.
Adnan Januzaj fanns med i startelvan 19 gånger under sin debutsäsong i United. I tröja #11 har den siffran sjunkit till 8. Enkel förklaring: Han är inte bra och bidrar inte med vare sig mål eller assists (han står på ynka 0+1 hittills). Komplex förklaring: Han slog igenom i United under Moyes, den ende spelare att göra det, och har haft problem att hitta en plats i alla de experiment som van Gaal utfört. Januzaj har spelats på mängder av positioner, burit pressen av dels fjolårssäsongen och dels #11-övertagandet, och inte känt samma stöd från den nye managern som av den tillfällige.
Embed from Getty Images
Momentum
Oavsett hur säsongen avslutas så har de senaste veckorna visat att filosofin implementerats i klubben. Filosofin, den nederländska, är numera Filosofin, den Manchestereska. Spelare, fans, personal, urinoarbesökare, Imogen Thomas, färgtillverkare i Japan, ja, alla vet att säsongen 2015-2016 blir den då den sövda jätten ska vakna med ett vrål.
Nästa steg är att byta ut 1-1 mot Stoke och 2-2 mot West Brom mot de gnetiga 1-0-vinster mot sämre lag som ofta var högt uppe på recepten över Fergies vunna ligatitlar.
För bara några månader sedan kändes det bara löjligt att titta tillbaka på van Gaals mål om att förvandla United till “världens bästa lag”. Nu, well, det gäller att hålla hybrisen stången … men det är inte lika långsökt.
Skyttegravarna
Valencia-Smalling-Jones-Blind är managerns nummer ett som fyrbackslinje när alla är hela. Om det råder inga tvivel. Men det dröjde till april innan han för första gången kunde använda sig av den kvartetten och den blev nummer 27 i listan över använda startuppställningar i defensiven. Sedan Moyes tog över har United använt osannolika 52 skilda försvarslinjer från start.
52!