Embed from Getty Images
Idealism. Framtidsplaner. Visioner.
Vad vill Manchester United egentligen? Och då snackar jag om Manchester United Football Club. Vad det förstnämnda vill vet alla, det handlar enbart om att fylla fickorna med så många sedlar som möjligt från både rika och fattiga fans och så många servett- och nudeltillverkare som möjligt.
Det finns i nuläget bara två alternativ som manager för resten av säsongen när yxan faller i The Iron Tulips långa nacke, antingen före eller efter Stoke: Ryan Giggs och José Mourinho. Och det känns i nuläget som att välja mellan det osäkra, men mycket populära, och det säkra, men mer impopulära. Och här kommer vi in på frågan vad Manchester United egentligen har för vision om framtiden.
Med valet av Moyes på ett sexårskontrakt visade man att man ville försöka fortsätta på den inslagna Fergievägen och låta näste skotte bygge den nya dynastin. Inte ett särskilt kontroversiellt eller märkligt beslut. När det fallerade valde man en annan inriktning och tog en man som skulle stoppa fallet och ta United åter till topp 4. Inte heller ett underligt ställningstagande från Glazyrerna och helt i linje med hur filosofin från styrelsehåll sett ut, egentligen ända sedan amerikanerna tog över: Topp 4 är gott nog. Då fortsätter kulorna ju att ramla in. Jag skrev tidigare i år – och året innan och året innan – att just detta faktum gör mig orolig över vartåt klubben är på väg. Är allting frid och fröjd om United slutar trea-fyra, når en semi eller en final i någon cup samtidigt som sponsorerna fortsätter att håvas in på gamla meriter? Ja, risken är uppenbar. Det är också därför nästa managerkontrakt blir extra intressant. Den som kom efter Fergie skulle alltid få leva i Den Gamles skugga och jag och många med mig trodde därför att den som kom efter den som kom efter skulle få det lättare. Och det har LvG i viss mån också haft, med tanke på att hans resultat i mångt och mycket jämförts med Moyes. Därför blev hans fjärdeplats i våras en framgång, trots att det efter Moyesfiaskot var Uniteds sämsta ligaplacering sedan 1990.
Embed from Getty Images
José Mourinho diskuteras garanterat flitigt i kontakten mellan Ed Woodward och parasiterna på andra sidan Atlanten. Det är ofrånkomligt när situationen ser ut som den gör att Tolken kan vara ett namn för United. Jonathan Wilson på The Guardian har skrivit en lysande – och oerhört lång! – text om portugisens uppgång och motgång och senaste fall så för att förstå honom på ett ännu djupare plan rekommenderar jag den läsningen. Vad jag då anser om hans eventuella intåg i United?
Det är blandade känslor. Mycket blandade. Lika förvirrande som det måste vara för dom som fortfarande tror att Memphis är en snabb spelare.
Först och främst: Jag skulle definitivt inte må bra av att se honom leda mitt United, dels på grund av historiken och dels på grund av vilken fotboll han står för. Däremot ska man ställa det i relation till hur jag mår i dag och då är problematiseringssituationen en annan. Vill jag se LvG få fortsatt förtroende att leda regressionen mot den femteplats jag tippade oss på inför säsongen? Eller är det faktiskt bättre att låta ett nytt, rutinerat och respekterat, fejs komma in och skaka om i omklädningsrummet? Ja, kanske. Men det är en ytterst komplicerad fråga, inte bara med tanke på att Mourinho faktiskt bara vunnit två titlar de senaste fem åren, utan för att han näppeligen går med på att ta ett sexmånaderskontrakt medan United letar efter ett annat långsiktigt alternativ att tillsätta till sommaren.
Men samtidigt som att Mourinho just nu skulle kännas främmande för många av oss fans, kanske det egentligen inte är så märkligt för Det Nya United. Vi har redan sett utrensningar som aldrig tidigare och spelarköp för summor vi brukade jävlas med Chelsea och city för tidigare. Varför skulle inte Det Nya United göra samma resa som exempelvis Real Madrid och hela tiden satsa på kortsiktiga framgångar för att på så sätt behålla sin status som en av Jordens främsta varumärken? Finns det någon anledning att ha en ny dynasti som vision? Ja, det är klart det gör. Men det innebär inte per definition att man måste ha en gubbe som ansvarar för allt som sker i klubben i över 26 år. Men det krävs framförhållning och där är exempelvis Bayern München ett lysande exempel just nu. Känslan – och det vi har sett från ledningshåll stärker den – är att United saknar tillräcklig kompetens på ledande positioner för att klara av att hantera en klubb av den här magnituden. Woodwards officiella hållning var ju för bara några dagar sedan att Van Gaal är ett geni. Kan man verkligen sparka honom några matcher senare och framstå som en förtroendeingivande ledare?
Nej.
Egentligen borde vi även fokusera på Woodwards framtid i klubben. Har man misslyckats med två tillsättningar på så kort tid, i ett så stort företag, borde det inte finnas någon annan väg än ut för den smilande finansvalpen. Men den diskursen lär vara rätt meningslös med tanke på hans band till Glazyrerna. Så då återstår att rikta in luppen mot hans beslut.
Embed from Getty Images
Det enda andra reella alternativet till Mourinho är att ge Ryan Giggs en andra chans att agera interim manager. Men med United i fritt fall är frÃ¥gan om kostymerna verkligen kan tänka sig att lämpa ansvaret pÃ¥ Giggs axlar. Det känns ytterst tveksamt. Och vill/fÃ¥r han fortsätta som nummer 2 bredvid Mourinho? Han har verkligen hamnat i en rävsax, walesaren, efter att ha suttit bredvid tvÃ¥ managers som kommer att stÃ¥ under rubriken “Failures” när 2000-talets Unitedmanagers summeras. Van Gaal har öppet deklarerat att Giggs är den naturlige arvtagaren till honom, men dÃ¥ var tanken att det skulle bli nästa sommar och definitivt inte redan nu. Om Ryan blir förbisedd igen har han egentligen inget annat alternativ än att leta sig vidare. Det här är kanske hans bästa och enda (?) chans att ta sig an fotbollsvärldens en gÃ¥ng i tiden mest prestigefyllda uppdrag. FrÃ¥gan är egentligen när det ultimata tillfället vore att ge Giggs jobbet. Efter en misslyckad eller lyckad säsong? Skulle han ta över ett lag pÃ¥ uppÃ¥tgÃ¥ende finns risken att han drar ner det och Ã¥t andra hÃ¥llet finns inga bevis för att han skulle lyckas bättre Ã¥t andra hÃ¥llet. Ett svÃ¥rt läge för ett styre som redan har kompetensproblem.
Sist: En högoddsare vore förstås Alexander himself, men den här Sir Matt-reprisen är förhoppningsvis Den Gamle för klok för att upprepa.
