That's how you ruin a party! | Muss.se | Manchester United Supporters Club Scandinavia

Embed from Getty Images
2011 såg vi det här senast, när Nani med sitt mål i slutminuten fullbordade ett 0-2-underläge mot City med sitt 3-2-skott.
Men det här var på en annan nivå.
I första halvlek var klasskillnaden tydlig och inställningen likaså. Det var en milsvid skillnad mellan Manchesterlagen. Det fanns dock en förhoppning om att citys 0-3 i Liverpool – och deras fokus på returen på tisdag – och stoltheten skulle kunna bära United fram till en stormatch på Etihad. Av detta fick vi intet i första halvlek. Istället fick vi se ett håglöst, ointresserat, oinspirerat och underlägset United som knappt brydde sig om att försöka med någonting, vare sig framåt eller bakåt.
United gav upp redan på förhand.
United blottade strupen.
United viftade med den vita flaggan.
Och så – vips! – så gick ett helt annat lag ut i andra halvlek och nästan sopade banan med de blivande mästarna. Man skulle kunna bli knäpp för mindre.
I stället väljer jag att fira att jag håller på en klubb som kan stå för sånt här, som kan producera den här typen av vändningar, som kan få ens blod att koka av glädje.
Manchester är rött igen. Som vanligt.
Majestätisk:

Ashley Young hade ett derbyt han sent ska glömma. Den engelske veteranen var inblandad i mängder med situationer som trots allt inte finns med i historieböckerna mer än som anekdoter. Handsen i första halvlek kom han tack och lov undan med, kanske rättvist, kanske inte, men när han med sträckt ben, á la Rojo, satte dobbarna i Agüeros ben i eget straffområde – och inte fick vare sig rött kort eller straff emot sig – och kom undan med det igen var det bara att tacka domargudarna. Däremellan stod han dessutom för en hel del bra och en hel del mindre bra.
Uniteds comeback efter paus var lika fenomenal som den var oväntad. Visst, city tog bort foten från gaspedalen, men det var ändå oerhört förvånande och imponerande att se hur gästerna fullkomligen pulvriserade citys förväntade titelfirande. En av de mest oväntade 45-minutersinsatserna jag sett på mycket länge med United på ena sidan. Jag gissar att jag inte är ensam om att vara helt färdig, svettig och euforisk just nu.

Utmärkt:

Att Liverpool tappade poäng i derbyt. Vägen mot silvret ligger nu öppen.
Alexis Sanchez andra halvlek visade verkligen vad han har innanför västen. Chilenaren var inblandad i samtliga mål, och framförallt var det mycket
Christoper Smallings Jekyll- och Hyde-levnad var verkligen framträdande i dag. Från att (än en gång) hopplöst försöka hålla kolla på Kompany till matchhjälte på Etihad framför sina fans – det var som ett filmmanus du inte skulle kunnat hitta på i din vildaste fantasi.
Att city inte kan fira titeln nu. Tyvärr lär väl det här också knäcka dem lite inför Liverpool. Eller jag vet inte. Svårt att välja vilka man vill ska förlora den matchen. Men skadeglädjen som partner till vinstglädjen är en underbar känsla.
Paul Pogba fick mycket skäll under första halvlek, vilket han också skulle ha med tanke på hur lite han bidrog med, men i andra gjorde han plötsligt löpningar in i offensivt straffområde – och se vad det bidrog till! Wow. Trots att han behöll sitt blåa hår också! Otroligt! Att han kunde nicka in den bollen även fast han ändrat hårfärg!
Känslorna efter paus. Bråken. Skärmytslingarna. Herreras roll som retsticka mot framförallt Jesus. Helt underbart.

Fascinerande:

Hur kan United egentligen bete sig så här? Varför spelar man en sån dödgrävarfotboll under 45 minuter för att sen sätta TRE på Etihad? Om det här nu inte var en superlistig master plan signerad Mourinho så kan man undra varför han inte spelar som i andra halvlek från start.
Att vi förväntar oss att De Gea ska rädda den nicken från Agüero. Man rycker bara liksom på axlarna nuförtiden.

Sist:

Det här var citys första förlust på Etihad i ligan sen december 2016. Det var också senaste gången dom släppte in tre där.
För de på jobbet som på måndag säger att “men city hade ju De Bruyne, Jesus, Kun … på bänken” så är det bara att kontra med att United hade Mata-Martial-Rashford på bänken. Problemet löst.
Jag hade inte protesterat om city hade haft 5-0 med sig i första halvlek.
Jag protesterar inte heller mot att Sterling ligger sömnlös i afton efter de missarna som borde dödat matchen i första halvlek.