Embed from Getty Images
Med den vedervärdiga landslagsfotbollen borta ur skallen kan vi äntligen fokusera på riktig misär. För fem år senare är det fortfarande det jag utgår från när jag vet att det vankas Unitedfotboll. Vi ska förstås inte förhärliga Fergies sista halvdecenniums spelande – det var bannemej inte alls bara vacker gung-ho-spel – men man kunde åtminstone i 9 fall av 10 vara hyfsat säker på vinst hemma mot Palace.
Så är icke fallet i dag.
Långt därifrån.
Men det gäller att hitta ljusglimtar att stirra sig lite blind på. Vi har en defensiv där tre av fyra namn är självklara och fungerar hyfsat bra, trots alla insläppta mål. Vi har världens bäste målvakt i vår ägo, åtminstone till maj. Vi har en mittfältare med kapaciteten att vara världens bäste och vi har Martial.
Med det i bakhuvudet borde en vinst hemma mot Kristallpalats (vad är det för jävla namn egentligen?) vara på förhand givet. Men det skulle inte förvåna mig DET MINSTA om det fuckas upp och blir en vånda att våndas framför igen.
Samtidigt är det också någonting som får en att känna sig levande på något sätt. Att våndas med sitt lag är ingenting vi som levt i hyfsat vuxen ålder under 1990-talet och framåt är vana vid. Ni ser, jag försöker greppa alla halmstrån.
Anyway: Shaw är avstängd medan allas vår Antonio sägs vara tillgänglig igen för att briljera på sin högerbacksplats. Kan inte bärga mig.
Rimligen ser elvan se ut ungefär så här:
DDG
Valencia – Lindelöf – Smalling – Young
Pogba – Fellaini – Matic
Mata – Rashford – Martial
Det mest emotsedda är förstås att se The Man Formerly Known as Afrotanken i dennes nya frilla. Gudars skymning, som mamma brukar säga.