Efter regn kommer Solskjær..

Ole, Ole, Ole.. Vilken kväll! Vilken glädje! Fotbollsglädje! Anfallsglädje! Unitedglädje! Attack, attack, attack! Precis som i gamla tider. Mitt hjärta sjunger.

Var börjar man en kväll som denna? Lättnaden över att Mourinho äntligen lämnat ersattes snabbt av lycka över ett så nostalgiskt caretaking tränarteam. Det känns som att man slungats fram och tillbaka i tiden och fått plocka med sig lite av det bästa från varje era. Jag menar herregud, Solskjær, Phelan och Carrick! (Ja, och McKenna då som också är kvar, men som jag inte har något speciellt blödig relation till.) Älskade, älskade United. Livets första kärlek.

Och jag tänker inte vara partypoopern som påpekar att det var Cardiff vi mötte och att de kanske inte bjöd på något jättestarkt motstånd, eller att det är vanligt med den här typen av reaktion vid ett efterlängtat managerbyte. Inte nu. För det här var vår kväll. Vår, Uniteds och Oles. Och den ska vi njuta av. Länge.

Så mycket glädje, så lite tid..

  • Men hej fem mål i en ligamatch! Det har inte hänt sedan Fergie lämnade. Närmare bestämt sedan hans sista match, den där galna 5-5-matchen som ni alla garanterat minns. Och ja, vi mötte Cardiff men det är fan i mig ingen tillfällighet att det var idag vi gjorde fem mål och inte för en vecka sedan. Man var ju i chock de första 60 sekunderna. Typ, vilka är ni och vad har ni gjort med United post-Fergie?!
  • Den lilla punkteringen man fick i hjärtat när man såg startelvan blev inte långvarig. Själv läste jag den över axeln på sambon, och hans första reaktion var typ ”Jaha, Matic igen..” och det var precis vad jag kände. Glad att se Pogba tillbaka, men utöver det så var känslan ändå lite att det var en Mourinho-elva. Vet egentligen inte vad jag hade förväntat mig men så kändes det i alla fall. Men inte speciellt länge för när matchen väl kickade igång såg till och med Matic inspirerad ut. Matic, som varit en sleepwalker under jag vet inte hur lång tid. Och hans nyvunna spirit delades av de andra. Kan inte minnas senast man såg laget i sådan anda, så som det alltid kändes förr, att vi kommer göra mål när som helst. Och det gjorde vi ju.
  • Och målen i sig! Herregud! De två första, courtesy of Rashford och Herrera, var fina, men vid det tredje var fan inte tårarna långt borta. Inte så mycket för att vi utökade ledningen ett par minuter efter att Cardiff reducerat på straff, utan sättet det skedde på. Såå mycket United. Vårt gamla goda United. Aggressivt, mycket boll och hela tiden framåt. Lyckan.
  • Man vet ju att något har hänt när först Jones är uppe och avslutar, och sen Lindelöf tar en offensiv löpning och är en hårsmån ifrån att assistera Rashford till sitt andra mål för dagen. Och de gjorde det som att det inte var något konstigt alls.
  • OCH, ej att förglömma: närvaron av Mike Phelan. Det är ju givetvis en gigantisk hype kring Ole just nu, fullt förståeligt med tanke på allt. Men mitt i allt detta ska man inte glömma mannen i shortsen. Han säger inte mycket, men han är där, och han är guld värd. En så viktig kugge i det som var Fergies bygge, och då kan man väl unna sig att panga en ballong ibland.

Jag vet inte mer vad man ska säga. Går knappt att göra någon djupare analys när man är såhär överväldigad. De flesta förstår säkert att det inte alltid kommer vara såhär drömmigt. Vi har ett bra men tight spelschema framför oss nu över jul och nyår, och det kommer bli tufft, galet tufft, att ens göra ett försök på den där fjärdeplatsen. För att inte ens tala om kommande möte med PSG. Men känner att vi får ta allt sådant senare, för just nu ska vi njuta av det här. Är i stunden bara så otroligt tacksam att fortfarande kunna få uppleva sånt här. Det har funnits många stunder de senaste åren när jag tänkt att det aldrig kommer kunna kännas som förr. Men det gjorde det, och det var den bästa julklapp jag någonsin kunnat tänka mig.