Ole är vid ratten.

Då var det klart. Det vi alla vetat ett tag nu men kanske ändå inte riktigt vågat tro. Han var alltid vår, men nu är han vår på riktigt. Ole Gunnar Solskjær. Eller ”Solgutten” som min pappa kallade honom när jag var barn. Oavsett allt, detta besked värmde mig långt jävla ända in i själen. Ni vet när något riktigt stort inträffar och man i efterhand minns exakt var man befann sig och vad man gjorde när beskedet nådde en? Detta kommer vara en sådan stund för mig. Det är så sjukt stort och jag är så jävla lycklig.

Först och främst, det är såklart helt poänglöst att älta huruvida detta var rätt val eller inte. Precis som det var med Moyes, Lollo och Mourinho. Det finns och kommer alltid finnas tusen viljor kring den här typen av utnämningar, men valet av Ole skiljer sig ändå från de tre föregående på flera sätt. Dels så har Ole som caretaker manager visat på en förändring till det bättre när det kommer till resultat, och han kom inte bara in och stoppade en nedåtgående (katastrofalt rasande) trend, utan vände till och med på skutan och vann 8-ish raka, för att sedan slå ut PSG och ta oss vidare i CL. Och dels, och kanske minst lika viktigt, gav han klubben hopp och väckte så mycket gammal kärlek till liv att det läkte såren de fem sista åren gett oss på bara ett par veckor.

I min mening var Ole ett självklart val. Alternativet, Mauricio Pochettinho, var det säkra kortet. Jag är glad att man frångick trenden att gå för det självklara och uppenbara valet. Kanske har man lärt sig från åren med Moyes, LvG och José att det självklara och uppenbara inte alltid är det rätta. Vi har såklart ingen aning om ifall Ole kommer lyckas eller inte, eller huruvida Pochettinho skulle ha lyckats bättre, och att spekulera i den typen av hypoteser är totalt meningslöst. Jag kan dock förstå varför valet till slut föll på Ole, och det är ju helt baserat på det vi nu vet. För det är ju inte alla tränare som får den ”prövotid” Ole fått, och även om tanken från början var en kortsiktig lösning så tror jag att Oles namn alltid funnits i bakhuvudet på varenda människa som har något med United att göra.

Ole har gått i Fergies skola, och även om han är en lite mjukare version av vår gaffer så har han Fergies patenterade skill att få spelare att prestera på en nivå som är låångt över deras egentliga förmåga. Pochettinho har visat sig väldigt bra på att utveckla talanger och få ut mycket av en tight budget, men faktum är att han just nu är en manager med en bra trupp som underpresterar enormt. I United finns ingen tight budget att förhålla sig till (åtminstone inte med Tottenham-mått mätt) och att utveckla unga talanger skulle inte vara hans huvudsakliga uppgift. David Moyes gick i samma fälla och den svalde honom hel. Att däremot värva klokt, få befintlig trupp att prestera det bästa de kan och lite till, och samtidigt göra en brokig skara stjärnor och egon till en grupp som drar åt samma håll under världens största strålkastare, det är vad vi behöver av vår manager, och där har Ole något som många andra saknar.

Det har också pratats lite om timingen för själva tillkännagivande, och alla är väl inte helt överens om huruvida detta var rätt tidpunkt att gå ut med nyheten. Ju mer jag tänker på det, desto bättre tycker jag faktiskt det är att man gjorde det nu. Kanske mest för att det är en sådan lättnad att det äntligen är klart, men också för att det visar på både trygghet och förtroende att officiellt ge Ole jobbet efter två väldigt tunga förluster. Samtidigt är det så att det är nu det riktiga jobbet börjar. Smekmånaden är över och nu kommer allvaret, vilket gör det helt rimligt att man vill kunna planera framåt med en långsiktig manager på plats. Ole har fått ett kontrakt på tre år och har redan satt ut färdriktningen, så nu börjar jobbet för framtiden och planeringen för den grund vi förhoppningsvis ska kunna stå på i många goda år framöver. Den största svårigheten kommer antagligen vara steget från att vara den positiva kraft som tog över efter att Mourinho kört spelarna och fansen i botten, till att nu vara den som är ansvarig för besluten. Det är stor skillnad på att vara the good guy som kommer in och sopar undan efter en mindre omtyckt person och hens misstag, än att vara den som fattar de avgörande besluten, tar de tuffa samtalen och gör det stora jobbet, och där kommer Ole behöva tid. Sen tror jag att om någon kan klara det så är det någon som Ole, som har United i sitt blod, som älskar klubben och som präglats av Uniteds kultur. Oddsen är goda, men det kommer bli hell of a ride.

En annan precis lika viktig aspekt är gänget Ole har runt sig, och då pratar vi dels om klubben (Ed, Glazers och styrelsen) och dels om hans tränarteam. Det är avgörande att klubben stöttar Ole och basically ger honom de spelare han vill ha och faktiskt låter honom vara manager. All detaljstyrning går fetbort nu, vi har testat det och det har inte funkat. Det är dags att gå all in långsiktigt. Mycket hänger också på hans coaching staff. Phelan, Carrick och McKenna verkar vara tidernas dreamteam, men jag tänker att oavsett hur deras karriärer ser ut framöver (Phelan har ju ett sportchefsjobb att gå tillbaka till vad det verkar som) så är det Ole som ska ha sista ordet i saken.

Han är vid ratten hörrni, Solgutten är äntligen hemma.